Märkligt nog så finns i dagens GT en artikel som är i stort sett identisk med de fall som figurerar i boken Smuts av Katarina Wennstam, som jag precis läst. Man kan verkligen ifrågasätta hur många av dessa sexköpare som åker fast och erkänner i hopp om att beviljas strafföreläggande istället för att dömas i rättegång och därmed riskera att deras namn kommer ut. Detta gäller såklart i synnerhet de män som har mest att förlora på ett offentliggörande, dvs kända män, stora företagare, politiker och andra. Och som det verkar så går rättsapparaten dem ofta till mötes. Enligt boken är det dessutom inte ovanligt att man hjälper sexköparen än mer genom att tex posta alla rättsliga papper till personens arbete eller till en anonym postbox, för att förhindra frågor på hemmaplan. Det är förvisso en roman, men med tanke på den journalistiska erfarenhet Wennstam har av sådana rättsfall (inte minst genom sina eminenta reportageböcker om våldtäkt och våldtäktsmän) så är jag beredd att gissa att verkligheten inte ligger långt därirån.
Så på något plan vet de alltså med sig att det är fel, eller är det så att de tänker att andra tycker att det är fel och därför inte vill skada sitt anseende, oavsett vad de själva anser om agerandet?
Så på något plan vet de alltså med sig att det är fel, eller är det så att de tänker att andra tycker att det är fel och därför inte vill skada sitt anseende, oavsett vad de själva anser om agerandet?
