Intressanta och förvirrande artiklar till frukost

Idag har jag börjat min dag med att läsa två ganska intressanta artiklar på Newsmill, hör och häpna. I skvalet som Newsmill ändå är trillar det då och då ut saker som känns meningsfullt. Det kan låta som att jag ogillar Newsmill som idé; det gör jag inte, men ibland känns det lite svårt att överskåda.

Iallafall så handlade den ena artikeln om sexköp och diskussionen om legaliseringen av den samma. Jag tycker att författaren, David Munck, (som även lyckas vända sin "långa erfarenhet av ensamhet" som en merit i det här fallet) har intressanta angreppssätt, och ställer frågor som många gärna utelämnar. Allra bäst blir det mot slutet. Jag tänker inte inleda nån debatt här och nu, men läs den!

Den andra artikeln tycks ha uppkommit i bakvattnet av uppståndelsen kring åtalet mot barnläkaren, (som det från att ha diskuterats överallt nu verkar ganska tyst om btw). Det är professor Hugo Lagercrantz som känner sig feltolkad och vill visa att han visst försvarar funktionshindrade barns rätt till liv. Inget konstigt med det, mycket i artikeln är väldigt intressant. Men det märkliga är en enda, till synes (för mig iaf) helt oförklarad, mening som gör hela artikeln till ett frågetecken. Det är dessutom samma mening som någon (newsmill eller författaren?) valt att ha som rubrik: "Jag har ofta argumenterat för barnets rätt i kollision mot feminismen". Jag måste säga att jag förstår vare sig meningens innebörd eller på vilket sätt den som rubrik sammanfattar artikelns innehåll. Eller vad den gör i en artikel som i övrigt diskuterar hjärnskador hos för tidigt födda. Är det ett statement som Lagercrantz ville få ur sig och som han kände att han borde gestalta i samband med att han ändå har strålkastarljus, eller vad? "Kollision mot"? Jag förstår inte vad han vill säga eller varför.

Den som kan förklara för denna pre-te-trötta blondin får en god tanke skickad till sig!

Smuts II

Märkligt nog så finns i dagens GT en artikel som är i stort sett identisk med de fall som figurerar i boken Smuts av Katarina Wennstam, som jag precis läst. Man kan verkligen ifrågasätta hur många av dessa sexköpare som åker fast och erkänner i hopp om att beviljas strafföreläggande istället för att dömas i rättegång och därmed riskera att deras namn kommer ut. Detta gäller såklart i synnerhet de män som har mest att förlora på ett offentliggörande, dvs kända män, stora företagare, politiker och andra. Och som det verkar så går rättsapparaten dem ofta till mötes. Enligt boken är det dessutom inte ovanligt att man hjälper sexköparen än mer genom att tex posta alla rättsliga papper till personens arbete eller till en anonym postbox, för att förhindra frågor på hemmaplan. Det är förvisso en roman, men med tanke på den journalistiska erfarenhet Wennstam har av sådana rättsfall (inte minst genom sina eminenta reportageböcker om våldtäkt och våldtäktsmän) så är jag beredd att gissa att verkligheten inte ligger långt därirån.

Så på något plan vet de alltså med sig att det är fel, eller är det så att de tänker att andra tycker att det är fel och därför inte vill skada sitt anseende, oavsett vad de själva anser om agerandet?

Smuts

Jag har precis läst ut Katarina Wennstams romandebut Smuts. Fick låna den av Anna, (som tycks ha blivit min guru vad gäller böcker numera, vilket är trivsamt) och läste den i glappet mellan Stieg Larssons andra bok, och väntan på att nummer tre ska komma ut.

Smuts handlar om en välbeställd familj, familjen perfekt utåt, kanske inte så perfekt inåt. Den handlar framför allt om sexhandel, trafickingoffer, prostituerade och torskar. Pappa Perfekt är torsken torsk.

Jag vet inte vad jag ska säga om den. Jag vill älska den, men gör det inte. Den kommer som aldrig riktigt nära mig på något sätt. Jag förstår nog inte alla outtalade problem som tycks finnas i familjen, samtidigt som jag upplever att alltför mycket annat är för tydligt uttalat. Det politiska är väldigt synligt, i mångt och mycket känns boken som en debattartikel full med argument, som inte är särskilt okända för min del. Och kanske är det just det. Jag kanske inte är målgruppen. Boken ger mig inget nytt, förvånar inte, överraskar inte alls någon gång. Allt står klart från första kapitlet, sedan får man följa med på en resa som känns väldigt förutsägbar. Även slutet är väldigt förutsägbart, även om jag kanske gillar sista sidorna bäst av allt.

Miljöerna känns också lite för fiktiva (finns det ett stadshotell i Umeå?). Och jag har aldrig träffat en levande människa som faktiskt säger "-Nå?" på fullaste allvar. Men jag gillar blandadet av tillbakablickarna och nutidsperspektiv. Jag gillar frågorna hon lämnar öppna här och var, men de är inte nya för mig.

Nja, jag vet inte. Det är verkligen ingen dålig bok, vill jag ändå säga, den är läsvärd. En viktig bok, visst. Och säkert nyttig och väckande för många. Men för min del kändes den tyvärr mest som en transportsträcka...i väntan på Stieg Larsson nr3.

Osnäll recension, känner jag. Men ärlig. Önskar jag kunde säga annat om den. Kanske Anna, som jag tror gillade den betydligt mer, kan ge sin bild av boken? Hint, hint =)