Jag har precis läst ut Katarina Wennstams romandebut Smuts. Fick låna den av Anna, (som tycks ha blivit min guru vad gäller böcker numera, vilket är trivsamt) och läste den i glappet mellan Stieg Larssons andra bok, och väntan på att nummer tre ska komma ut.
Smuts handlar om en välbeställd familj, familjen perfekt utåt, kanske inte så perfekt inåt. Den handlar framför allt om sexhandel, trafickingoffer, prostituerade och torskar. Pappa Perfekt är torsken torsk.
Jag vet inte vad jag ska säga om den. Jag vill älska den, men gör det inte. Den kommer som aldrig riktigt nära mig på något sätt. Jag förstår nog inte alla outtalade problem som tycks finnas i familjen, samtidigt som jag upplever att alltför mycket annat är för tydligt uttalat. Det politiska är väldigt synligt, i mångt och mycket känns boken som en debattartikel full med argument, som inte är särskilt okända för min del. Och kanske är det just det. Jag kanske inte är målgruppen. Boken ger mig inget nytt, förvånar inte, överraskar inte alls någon gång. Allt står klart från första kapitlet, sedan får man följa med på en resa som känns väldigt förutsägbar. Även slutet är väldigt förutsägbart, även om jag kanske gillar sista sidorna bäst av allt.
Miljöerna känns också lite för fiktiva (finns det ett stadshotell i Umeå?). Och jag har aldrig träffat en levande människa som faktiskt säger "-Nå?" på fullaste allvar. Men jag gillar blandadet av tillbakablickarna och nutidsperspektiv. Jag gillar frågorna hon lämnar öppna här och var, men de är inte nya för mig.
Nja, jag vet inte. Det är verkligen ingen dålig bok, vill jag ändå säga, den är läsvärd. En viktig bok, visst. Och säkert nyttig och väckande för många. Men för min del kändes den tyvärr mest som en transportsträcka...i väntan på Stieg Larsson nr3.
Osnäll recension, känner jag. Men ärlig. Önskar jag kunde säga annat om den. Kanske Anna, som jag tror gillade den betydligt mer, kan ge sin bild av boken? Hint, hint =)
Smuts handlar om en välbeställd familj, familjen perfekt utåt, kanske inte så perfekt inåt. Den handlar framför allt om sexhandel, trafickingoffer, prostituerade och torskar. Pappa Perfekt är torsken torsk.
Jag vet inte vad jag ska säga om den. Jag vill älska den, men gör det inte. Den kommer som aldrig riktigt nära mig på något sätt. Jag förstår nog inte alla outtalade problem som tycks finnas i familjen, samtidigt som jag upplever att alltför mycket annat är för tydligt uttalat. Det politiska är väldigt synligt, i mångt och mycket känns boken som en debattartikel full med argument, som inte är särskilt okända för min del. Och kanske är det just det. Jag kanske inte är målgruppen. Boken ger mig inget nytt, förvånar inte, överraskar inte alls någon gång. Allt står klart från första kapitlet, sedan får man följa med på en resa som känns väldigt förutsägbar. Även slutet är väldigt förutsägbart, även om jag kanske gillar sista sidorna bäst av allt.
Miljöerna känns också lite för fiktiva (finns det ett stadshotell i Umeå?). Och jag har aldrig träffat en levande människa som faktiskt säger "-Nå?" på fullaste allvar. Men jag gillar blandadet av tillbakablickarna och nutidsperspektiv. Jag gillar frågorna hon lämnar öppna här och var, men de är inte nya för mig.
Nja, jag vet inte. Det är verkligen ingen dålig bok, vill jag ändå säga, den är läsvärd. En viktig bok, visst. Och säkert nyttig och väckande för många. Men för min del kändes den tyvärr mest som en transportsträcka...i väntan på Stieg Larsson nr3.
Osnäll recension, känner jag. Men ärlig. Önskar jag kunde säga annat om den. Kanske Anna, som jag tror gillade den betydligt mer, kan ge sin bild av boken? Hint, hint =)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar