Jag har flygit alldeles själv!! Och jag är barnsligt stolt över mig själv, måste jag säga. På något sätt lyckades jag låtsas att jag inte alls var nervös eller att jag ens skulle göra något särskilt så det gick vägen utan större problem. Anade oråd när jag kom till Arlanda mer än två timmar före avgång; ju mer tid jag har att oroa mig på, desto mer oroar jag mig. Men jag checkade in och tog mig genom säkerhetskontrollen (där en trött kille suckade högt när jag inte förstod att han ville att jag skulle ta av mig jackan exakt den millisekund som han sa det). Förvånades över det lilla miniatyr-city som fanns innanför (med både pub, kiosk och Pizza Hut), köpte ett par salta katten och satte mig vid gaten med min bok. Planet var sent på plats, vilket var bra eftersom vi då kunde starta i stort sett direkt då alla kommit på plats. Planet var alldeles fullt och bredvid mig satt en kille med rakad skalle och snällt leende. Inte kunde man flippa ur då? Okej, jag använde några knep, men de är så fåniga att jag inte ens kan skriva ned dem...de får bli min lilla hemlighet. Egentligen vet jag inte riktigt hur jag fixade det så bra. Kanske är jag tuffare ensam än jag tror.
Upp kom jag iaf, och ned på rätt ställe och bara lite skakigt däremellan. Och visst var jag inte totalt lugn. Hela jag skakade när Mattias mötte mig vid bagageutlämningen. Men jag gjorde det.
I bilen sa Mattias: "Jaha, nu har du gjort det med då. Vad ska du göra nu?"
Ja, vad ska jag göra nu?
Upp kom jag iaf, och ned på rätt ställe och bara lite skakigt däremellan. Och visst var jag inte totalt lugn. Hela jag skakade när Mattias mötte mig vid bagageutlämningen. Men jag gjorde det.
I bilen sa Mattias: "Jaha, nu har du gjort det med då. Vad ska du göra nu?"
Ja, vad ska jag göra nu?
2 kommentarer:
Det ÄR läskigt att flyga. Man kan alltid tala om det för kabinpersonalen när man kliver på, dom är jättebra på att hantera rädda människor. Annars brukar jag tänka som så att människor flyger överallt hela tiden i hela världen och det är väldigt sällan något plan trillar ner så varför skulle det göra det just nu. Och så försöker jag igga känslan att 'ja, men det vore ju typiskt om just nu'...
Eller så ser jag till att somna fort som attan.
Eller spana in de där typerna som flyger som andra åker stadsbuss och tänka att det här är som att åka buss mellan Brommaplan och Solna Centrum.
Eller tänka på att Tony Blair också är flygrädd men tvingas flyga hela tiden.
Men läskigt är det likafullt.
Precis så tänker jag att de som faktiskt faller ner tänkte: "Varför skulle det ske nu?", så den tanken försöker jag intensivt att inte tänka...hihi.
Jo, det är ju lite imponerande de som pratar på eller läser som om de satt i en bubbla och inte märkte att vi helt plötsligt nästan åker rakt upp i flera minuter med ett ganska hårt tryck...
Skicka en kommentar