Arla

Som nån slags ny vana så stannade M ända tills måndagsmorgonen, dvs i morse, och jag körde han till tåget vid 5-tiden. Jag sov ovanligt dåligt inatt, drömde lite ångestdrömmar blandat med att jag fick för mig att vi försovit oss gång efter annan. Ingen jättebra sömn, med andra ord, och desto svårare att stiga upp när klockan ringde 03:50. Men vi vaknade och kom iväg i tid, med marginal för det slaskiga vädret ute.

En numera återkommande syn.

Det var tyst och stilla på jobbet kvart över fem i morse och det kändes helt ok att starta så tidigt ända tills jag insåg att jag glömt att jag tagit hem arbetsdatorn över helgen. Tur i oturen så har en kollega just gått på en längre sjukskrivning så jag kunde nalla hennes dator. Nu passade inte hennes dator i min docka så det blev lite omständigt att koppla om allt men det löste sig. När jag sen vandra mot stadshuset för dagens första möte vid halv nio-tiden så kändes det som att jag gjort halva arbetsdagen redan. 

Den inte så vackra utsikten från mitt kontorsfönster.
(Dock från förra veckan då snön faktiskt låg kvar.)

Eftermiddagens medarbetarsamtal uteblev så jag packade ihop ganska tidigt. Jag hade ju några timmar till godo från morgonen så det var skönt att kunna göra så. Sen har jag mejlat och sms:at en del hemma ikväll, men det kändes ändå gott att komma hem tidigt. Det är ju grymt stor skillnad på att komma hem strax efter 16 istället för strax efter 18. Den tanken slog mig då jag stod och öste in tvätt nummer två i maskinen inte alldeles för sent ikväll. Så himla skönt att hinna få saker gjorda innan man (jag) bänkar sig i soffan och sen inte riktigt orkar mer. Den där arbetstidsförkortningen kanske vi skulle göra verklighet av snart ändå?

Utanför min egen bubbla

Nån annan som haft en tung dag är väl moderaternas Anna Kinberg Batra, jag tror inte så många kommer i närheten av det faktiskt. Jag är som bekant inte särskilt mycket moderat men jag har faktiskt känt med Anna hela veckan då "drevet" gått (mestadels internt från de egna leden, inte så mycket från media, tycker jag). Att beslutet om avgång kom idag blev till sist inte så överraskande, men jag kan inte säga att jag var så säker på att det skulle komma tidigare i veckan. Men när snöbollen är i rullning så är den svår att hindra.

Som ledare (på en helt annan nivå, det är jag förstås medveten om) känner jag med henne, och som medmänniska. Inte kul att bli drabbad på det där sättet. Svensk politik har verkligen blivit personfixerat och i ständigt behov av att ha syndabockar. Helt tvärtemot vad alla "management-böcker" säger är framgången till en bra organisation och ett gott ledarskap. Det måste vara svårt att leda i det. Och jag sällar mig dessutom till de som anser att Anna döms och drabbas hårdare som kvinnlig ledare. Precis som andra före henne har gjort. Vem vågar snart ta klivet fram och försöka?

Det blir förstås spännande att se vem som väljs efter och vad det kommer att leda till inför valåret som kommer. Men vi är inte där än. 

Vad kommer efter Trump?

Vi ska väl inte ta ut saker i förskott men det börjar onekligen verka som att min tidigare gissning att president Trump inte kommer att bli vid sin post året ut kan bli sanning. Vi får väl se. Han känns ju hal som en ål och just sådana människor brukar hålla sig flytande längre än både förväntat och önskat. Lämnar han posten så kan jag redan nu se hur hans resonemang kring det kommer att se ut. Tänk lokal missnöjd ledamot som beskyller andra för sitt misslyckande eller som inte kan se sin egen del i ett hänsynslöst agerande. Andra kommer att få skulden. "Etablissemanget", brukar ju vara populärt att skylla på, lite oklart vart man egentligen pekar.

Om han nu lämnar eller tvingas lämna. Några olagligheter har han ju inte begått än, vad vi vet, även om det hade varit olagligt om han inte varit president. Vi får väl se.

Men jag måste säga att det som diskuteras är vem som USA istället kommer att få som president (såvida han inte dras med i fallet, men det finns ju inget som tyder på det). Trump är läskig för att han är oförutsebar, han agerar till synes på känsla och det är inget tryggt ledarskap. Mike Pence, Trumps vice president, är så mycket som Trump inte är. Man ska vara försiktig med att kalla Trump för dumskalle även om han ibland verkar så, men Pence är definitivt inte det. Han är ruggigt konservativ och med honom vid makten tror jag inte att saker nödvändigtvis skulle bli så mycket bättre. 

Men som sagt; vi får väl se vart det här senaste bär av. Kanske ingenstans.

8 mars

Ja, det är ju internationella kvinnodagen idag, men jag ska väl inte påstå att jag har "firat" eller uppmärksammat den riktigt. Jag har hört mycket på radio; idel bekräftelser på hur viktigt det fortfarande är med en sådan dag, både här i 'jämställda' Sverige som i andra delar av världen. Och det är bra att bli påmind. Både om hur långt vi kommit med jämställdheten som de delar där vi har en bit kvar.

Ibland saknar jag engagemanget som tog upp så mycket av min tid tidigare. Det finns ett litet tomrum efter det, även om jag vet att jag steg tillbaka av goda skäl. Jag vet inte om det måste vara just precis detsamma som jag skulle engagera mig i igen, men ibland får jag lust att ta tag i något annat. Det har susat förbi allt från Folkets Bio-medlemskap till nån form av djurrättsengagemang eller nåt mer praktiskt. Men vi får se, först ska jag känna att jag har tiden och orken. 

Hursomhelst är det ganska trevligt att stå lite vid sidan och se och höra engagemang på torget eller rapporterat i radion. Även om det rycker lite i mig att vilja vara en del utav det.

Insnöad i det brittiska kungahuset

Med en massa tid över har jag då jag inte sovit en massa också lyckats snöa in på det brittiska kungahuset (igen). Jag blev som nyfiken efter att ha sett serien The Crown, att åter kolla in hur Peter Morgan valde att göra Drottning Elizabeth II och hennes familj i filmatiseringen The Queen från 2006, som koncentrerar sig på hur familjen agerade, inte agerade och (kanske, det vet ju bara de) resonerade då nyheten om Dianas död nådde dem. Det var några år sen jag först såg den.

1947/2007 -stor skillnad?

Det som framför allt slog mig var att Prince Philip var så väldigt annorlunda. Förvisso utspelar sig tv-seriens första säsong under 40-50-talet och filmen 1997, ett hopp på nästan 50 år, men skillnaden är ändå stor. I serien beskrivs han som en lite charmig festprisse som verkar tycka att hans hustru borde släppa lite på de kungliga reglerna och stelheten medan i filmen så är det snudd på att han är mer konservativ än Elizabeth då han uppmuntrar henne att hålla på fasaden och inte bjuder på det minsta empati för sin ex-sonhustru. Jag får lite svårt att få ihop de båda gestalterna och hade jag intervjuat Morgan hade jag definitivt tagit tillfället att fråga om hans uppfattning av de kungliga medlemmarna förändrats över tid.

Efter filmen så fastnade jag igår kväll i ett par dokumentärer på youtube om just Diana och hennes liv med den kungliga familjen. Det är många saker som känns självklara då man väger samman det man faktiskt vet och det man kan ana som konsekvenser av det. T.ex är det spännande att Edward III och hans "disastrous abdication" 1936 fortfarande är klart i rojalistminnet åtminstone fortfarande på 1990-talet. Charles upprepade på ett väldigt intressant sätt sin morfars brors liv då han antagligen egentligen ville gifta sig med en redan gift kvinna men fick nöja sig med en vacker men hyfsat naiv och skör och därtill väldigt ung kvinna att agera lyckofasad med istället. Det är svårt att inte undra om valet mellan det och abdikation faktiskt var hans eget med tanke på hur dåligt han ändå utförde den väg han valde.

Fenomenet monarki är så spännande för att det egentligen är som en dokusåpa. Jag tycker att det är eländigt att människor hindrats från att leva de liv de egentligen önskat, enbart pga monarkin. Det står en förstås fritt att göra som Edward och abdikera, men det tror jag är allt annat än lätt. Lite som att växa upp i en sekt och ha kraften att ta sig ifrån det som vuxen. Men lägg därtill att du lever ditt liv helt i offentligheten och skapar en skandal av gigantiskt mått. Inte enkelt.

Ett annat alternativ är förstås att även de kungliga ska kunna leva lite som 'vem som helst' utan krav på högre moraliska (eller religiöst präglade) ställningstaganden. Lite som den svenska kungafamiljen kanske som numera gifter sig med 'vanligt folk' utan börd, inte har någon formell politisk makt osv. Men vad är då meningen med kungahuset? Det är, enligt mig, väldigt svårt att motivera att staten ska försörja en "vanlig" familj just för att de råkar (eventuellt) vara släkt med tidigare kungliga människor som levde upp till kraven och för vilka kronan faktiskt var lite av en nitlott. Då är vi mer inne på skattefinansierat jetsetliv. En oändligt dyr dokusåpa (utan riktig insyn i dess finansiering). Ska de inte agera traditionsbärare, något av en ständig påminnelse om en tid som varit och nån form av överhet pga det, så vari ligger i så fall poängen? En väldigt kostsam ambassadörhistoria med långt färre än 6-timmars arbetsdag?

Jag tycker som sagt att de europeiska kungahusen är en väldigt intressant del av vår historia. Men det är också det; det är ganska mycket historia. Lite som det konstaterades i slutet av Downton Abbey; tiden för aristokrati är över. Det är dags att gå vidare. Börd är fortfarande till viss del av vikt, men än viktigare idag är utbildning, kunskap och yrkesskicklighet om du ska nå framgång.

Vi måste inte nå botten för att klättra upp

Vad ska man säga om den här dagen egentligen? Jag vaknade upp till ett nästan säkert besked som jag inte alls ville ha, och faktiskt inte heller hade förväntat mig. Jag hade på intet sätt räknat ut Trump från striden (man ska aldrig räkna ut personer som han) men trodde ändå att Clinton skulle gå segrande ur det hela. 

När jag funderade under dagen så insåg jag att jag känslan jag hade var bekant. Jag drog mig till minnes hur det kändes i början av 90-talet då Saddam Hussein blev ett alltför känt namn för mig. Jag minns att oron gjorde att läraren en dag drog in tv:n i klassrummet och så fick vi lov att se på nyhetssändningar om "gulfkriget" istället för ordinarie undervisning, och så fick vi rita till det. Jag minns att jag tänkte mycket på honom och att pappa sa att det var en opålitlig människa med mycket makt. Jag var rädd, lusläste kvällstidningarna och drömde mardrömmar.

Trump är inte särskilt lik Hussein på det viset, det är inte så jag menar. Situationen är inte densamma. Men den där känslan av oro över vad en människa med mycket makt och åtminstone till synes mycket bristfällig empati faktiskt kan göra är liknande även om jag idag är en vuxen person och kan se saker i ett lite annat perspektiv.

Han är förstås inte ensam som obehaglig ledare i världen. I Ryssland, Turkiet, Nordkorea m.fl länder finns liknande herrar med alldeles för mycket makt. Men USA som land har andra möjligheter, global makt på ett annat sätt. "Koderna till kärnvapnen", som man brukar säga. Ett land som jag under min uppväxt fick lära mig var föregångslandet, där saker hände först, där man gick före i utvecklingen. Något som inte alls är sant idag.

Vi kommer vidare ur det här med. Jag hoppas åtminstone att vi denna gång ska lära oss något. Jag är så less på att missnöje visas genom att man väljer galna människor med galna idéer som kommer att drabba redan utsatta människor än mer. Som att vi måste ner till ultimata botten innan vi kan sansa oss och klättra uppåt. Vi ser det överallt, inte minst i Europa. Det går inte att agera ur missnöje och sen säga att man inte menade det. Så lät det delvis efter vårt förra riksdagsval och så lät det ännu mer efter Brexit i Storbritannien. "Jag ville bara visa mitt missnöje". Det finns andra sätt att göra det på. Vi kan inte fortsätta tro att det är ett vettigt sätt att agera på och sen ångra sig när konsekvenserna blir för besvärliga och (inte sällan) drabbar en själv. Vi måste sluta sätta grupper av människor mot varandra och inse att vi idag har kapacitet att värna om fler samtidigt. Vi måste inte välja mellan att utrota pensionärsfattigdom och att ha en vettig migrationspolitik. Vi har råd med båda. USA också. Det är ju där alla "det var bättre förr"-människor har fel. Vi har möjligheten idag.

Nu tar vi oss ur den här dokusåpa-eran och ser framåt med empati och solidaritet, inte sant?

Verkligheten framför fiktionen, ni vet

Jag köpte förvisso en bok (fiktion dessutom) till semestern men den har jag inte rört än. Däremot har jag fortsatt fastna i allehanda intressanta artiklar istället. Minst lika spännande, eller mer egentligen, då det är "på riktigt". Jag saknar dock att läsa annat än dokumentära saker, men det var länge sedan jag fastnade ordentligt i något.

Jag vet inte om du sett tv-serien The Americans (2013) som finns på Netflix? Själv började jag se den men lyckades inte riktigt fastna de första avsnitten och sen glömde jag den lite. Hursom så snubblade jag via en annan blogg (jag ska länka så snart jag kommer ihåg varifrån det var) på en artikel om familjen som inspirerade serien. En intervju med familjens två söner; "The day we discovered our parents were Russian spies" av Shaun Walker i The Guardian i maj i år. Mycket spännande läsning!

I got stuck...with the Clintons

Jag har som bekant en tendens att fastna i saker, mestadels fakta som jag kan bli liksom innesluten i och bara fortsätta gräva vidare. En länk leder till en annan och sen fortsätter det lite så.

Idag satt jag och ströläste lite kring det amerikanska valet och hamnade i en längre artikel om Trump och hans bakgrund. Från den hittade jag så en liknande om Hillary Clinton. Jag visste väl ganska mycket om henne tidigare men en del var nytt. När jag läser om henne slås jag alltid av tanken att i en mindre mansdominerad värld så hade hon blivit den första President Clinton, inte hennes make. Jag tror att hon redan då var den mer kompetenta, mer strategiska, kunniga och kluriga. Kanske hade hon inte heller varit gift med honom så länge.

Paret Clinton, som vilka hippies som helst :)

Därefter fortsatte jag läsa en artikel som var som ett utdrag ur en bok som ganska nyligen släpptes. Boken heter The Residence och är skriven av Kate Andersen Brower och handlar om den personal som liksom följer med Vita Huset och passar upp på den familj som väljs som "den första". Jag tycker förvisso att artikeln, som du hittar i Politico, gränsar väl mycket till skvallerjournalistik, jag behöver inte veta vilken president som gjort vad, men precis som filmen The Butler från 2013 så är det lite av "behind the scenes" på en väldigt speciell del av verkligheten som vi annars inte har tillträde till. Och det kittlar kanske lite, vad vet jag. Det måste iallafall vara ganska speciellt att arbeta där.

Därifrån var förstås inte steget långt till "Lewinsky-affären". Emellan artiklarna såg jag en kortare dokumentär på youtube om Bill Clinton och där nämndes flera otrohetsaffärer som skulle ha varit på tapeten, redan innan han nådde till Vita Huset. Det mindes jag faktiskt inte alls och jag kom på att jag nog inte hade så mycket koll på hur en otrohetsaffär som den med Monica Lewinsky (som jag förstås minns väl) kunde bli en fråga för FBI och hamna i en rättsal. Så då läste jag om det också och påmindes om historierna jag visst läst tidigare. Klurigt det där, jag gillade Clinton som president men som äkta man osv verkar han inte vara den bästa. Långt därifrån. Alla har vi fler än en sida. Vi kan vara bra och dåliga samtidigt, det är väl viktigt att komma ihåg.

Sen läste jag att Lewinsky arrangerat en märklig utfrågning av publik, filmad av HBO, så snart hennes kontrakt som krävde hennes tystnad gick ut, 2002. Här finns den första delen av 10 (alla kommer efter varann) att se på youtube. Märkligt var ordet, men samtidigt gav det en bra bild av henne och vad hon faktiskt var med om. Det där vi nog aldrig fick läsa. Inte som jag minns det. Jag läste en massa om det när allt uppdagades, men jag tror att jag ser det lite annorlunda, ur en annan vinkel, idag än när jag var 20 år. Men det skulle kunna bli en hel bok nästan så det kanske vi lämnar idag...

Monica Lewinsky på TED

Sist vill jag tipsa om Lewinskys TED-talk som hon gjorde i höstas. Jag såg det också idag, som avslutning på min kavalkad av "fakta-nerderi", eller vad jag nu ska kalla det. Intressant, och bra faktiskt, skulle jag vilja säga. Ett viktigt budskap som hon om någon vet något om. Tråkigare var det att läsa om hur det emottogs när det hamnade på facebook, även om också det slutade bättre än det började.

Inte så långt ifrån fiktionens House of Cards ändå, tänkte jag idag. Det har väl också sagts av personer som "vet". Läskigt på något vis. När verkligheten överträffar fiktionen.

Kyla

Det är sannerligen tur att jag fått ordning på uppvärmningen av huset. Idag har det åter varit 25-27 minusgrader ute och det är ganska bitigt, även om jag vet att det är än värre högre upp. Jag for till affären (den berömda mjöljakten...) utan långkalsongerna på och höll på att frysa låren av mig innan bilen blivit lite varm. Väl på den närliggande byns ica steg värmen i kroppen något då jag såg att den annars tiggande mannen utanför hade fått komma in och värma sig en stund. Jag kan verkligen inte förstå hur det fortfarande finns de som tror att romerna kommit till Sverige av lathet, egoism eller nåt annat märkligt. Det finns rätt många saker jag skulle göra för att överleva innan jag satte mig i ett främmande land med märkligt språk på en tunn filt i undermåliga kläder i 27 minusgrader och snö. Jag menar, vem väljer det egentligen?

Inne på mina sista kronor efter det felaktiga mjölköpet fick han bara några enkronor i sin kopp innan jag for hem igen. Efter en stund ångrade jag att jag inte bekostade en kopp kaffe åt honom istället.

Vi avbryter för en extrasändning

På väg hem från stan idag lyssnade pensionärsparet (M och jag) på "På minuten" på P1 när det plötsligt bröts för en extra ekosändning med anledning av "den politiska i krisen i Sverige". Vi tystnade till, en extrasändning av ekonyheterna har en lätt "Olof Palme är död"-känsla i min bok så jag tror att vi båda väntade på något allvarligt, åtminstone i nivå med utlysande av nyval. Så följde en presskonferens med statsministern där han mest konstaterade att DÖ nu är bruten, att ingen längre värderar ära och hederlighet men att Kindberg Batra lovat att regeringens budget ska gå igenom ändå.

Så kanske inte riktigt stoppa pressarna-läge ändå?

Ska jag nu ge mig på att kommentera så får jag säga mig vara lite kluven inför det hela. Å ena sidan håller jag med om att överenskommelsen bröts lite lättvindigt (dessutom vad jag förstår efter att en deltagare på KD-kongressen mötts av applåder då hen i talarstolen sagt att en bruten överenskommelse skulle innebära att KD kan samarbeta med S-D, inte oväntat men ändå otrevligt brunt), å andra sidan trodde jag inte riktigt att det skulle fungera från början och motvilligt får jag erkänna att jag nu hoppas att man kan skaka om den stela blockpolitik som skapat en väldigt polariserad politik i Sverige allt sedan alliansen bildades (och till viss del kanske redan före?). Inte för att jag, handen på hjärtat, tycker att mittenpartierna är så väldigt spännande. Deras politik har lite drunknat i alliansprojektet och har blivit rätt grötigt i den lillasysteranda de haft som utgångspunkt. Men blockpolitiken tror jag faktiskt inte gynnar någon (utom möjligen partiet som står utanför) och känslan av ett tvåpartisystem har åtminstone inte jag upplevt sådär väldigt demokratiskt heller. Det är väl inte ett sådant system vi vill ha?

Så ja, även om den politiska röra, som väl varit mest sedan valet, inte är särskilt produktiv heller så hoppas jag att det ska komma något vettigt ur det hela. Mindre revirpinkande, bredare samarbeten och fler kreativa lösningar; det vore väl något?

(Mitt första politiska inlägg på ganska länge. Känner mig ringrostig och inte lika insatt som jag en gång försökt vara. Men jag har också en längre tid haft en viss saknad av det politiska engagemanget samtidigt som jag velat avskärma mig ifrån det av andra skäl. Vi får väl se vad det blir.)

Efterskalven

En ny vecka har startat, och vilken vecka sedan. Det var ju val igår och idag känns det som att landet är i någon slags orosfas. Jag orkar egentligen inte kommentera det mer men jag måste säga att jag mest av allt är bedrövad av att valets vinnare i Sverige blev ett parti med nazirötter som pratar i termer så nära rasbiologi man kan komma och ändå vägrar erkänna sig som ett rasistiskt parti. Vad värre är har jag ovilligt blivit medveten om att människor lite för nära mig bidrog till att göra dem till vinnare. Det är en verklig sorg och något jag definitivt bär med mig som en svart klump i magen. Människor man inte valt att ha i sitt liv kan jag ha överseende med betydligt längre än andra, men det finns en gräns och jag undrar om inte den har nåtts.

Anyway, det ska bli spännande att se vad som kommer ur den här regeringsbildningen. Kommer den ens att lyckas? Det börjar kännas som att ett nyval inte är en högoddsare längre. Hur skulle ett sådant valresultat se ut efter allt som bubblat det senaste dygnet?

Jag är stolt över det jag en gång var med och byggde upp från grunden och jag ser fram emot att följa hur "efterträdarna" förvaltar det förtroende de lyckats få i det här valet. Det gör mig glad och lite varm i själen, ett motgift mot det ovan beskrivna.

Post val

Ja och valsöndagen blev ju faktiskt lite spännande igen. Det var ju trevligt! Sen blev ju resultatet lite splittrat, både här i Sverige som i EU i stort. Både roliga och tråkiga framgångar så att säga. Men det känns som att resultatet redan har analyserats sönder i molekyler i varje möjlig kanal och plats just nu så jag tror jag släpper det.

Roligast var kanske när ekot hade klippt ihop förklaringar från de svenska partier som medialt utnämndes som valets förlorare. Det var väldigt mycket mediaträning bakom dessa och lite av en kurs i att det finns vinster att se i det mesta...

Valsöndag

Jag hade en lista på saker som skulle göras idag men det tycks vara få punkter som uppfylls pga vädret. Vi skulle tex polera båten efter den inledande tvättningen igår (den behövde torka till först, jojo), vi skulle hjälpa svägerskan att klippa fin-fåren, och hemma skulle vi premiärklippa gräset och rensa rabatterna. Regn, åska och blåst gör att samtligt blir uppskjutet på framtiden.

Det vi kan göra är se till att M hinner rösta (jag förtidsröstade redan i fredags) och ta en välförtjänt och efterlängtad lugn söndag hemma med mycket film och mys och så lite städ och annat tråk som möjligt. Och följa valresultatet förstås.

Nu har jag trott det redan tidigare val, men i år tror jag det händer. Jag tror att de första rosa kommer in i EU-parlamentet. Och även om jag inte längre är aktiv ens i närheten av vad jag var de där första valen så tänker jag tillåta mig att känna en viss delaktighet i framgångarna. Allt jobb som jag och många andra la ner där de första åren det har betydelse. Lite önskar jag förstås att jag fanns som en större del fortfarande och kunde vara med och skörda, men omständigheter ville annorlunda. I framtiden kanske. Just nu är jag ganska nöjd med att finnas i periferin och kunna göra insatser där det är möjligt, av mer praktisk karaktär.

Men ja, jag tror och hoppas att det kommer vara lägligt med lite rosa bubbel ikväll... Till det rosa väljer jag gärna nånting grönt och jag tror att det kan bli anledning att fira grönt ikväll också.

Den politiska torsdagen

Kraftigt snöfall, strålande sol, lätt snöfall, sol, kraftigt snöfall (vit mark) och så nu solsken igen. 1 maj bjuder på mer aprilväder än vad april självt förmådde. Katten Smilla har varit ute några gånger idag och ömsom har hon kommit in alldeles solvarm och nöjd, ömsom med blöt päls och surt uppseende som om hon skulle vilja slå igen en dörr med kraft bakom sig (funkar dåligt på en svängande kattlucka...).

Ja lite märkligt väder är det allt denna arbetarrörelsens dag. Och jag har inte varit ute och demonstrerat. Och det borde jag förstås ha varit, det är en blek ursäkt att säga att jag följt andra som gjort det via nätet och att jag varit med i sinnet. Men denna lediga torsdag har jag lite trött försökt omfamna genom att inte göra så många knop alls. Så istället för att köra de knappa tio milen fram och tillbaka som vi kör alla andra vardagar så blev jag och vi hemma idag. Utan ursäkter.

Men jag blir glad av att den politiska medvetenheten tycks ha vaknat till liv i Sverige igen. För visst har det varit lite tyst och upprorsfritt ändå de senaste åren? Nu bullrar det och de flesta buller gillar jag. Inte de där hatiska bruna, de klarar jag mig utan.
Och så kan jag åter sakna det där politiska livet som jag själv var en betydligt större del av för några år sedan, och lite lite önskar jag att det hade bullrat lika högt och på samma sätt i det sammanhanget då som det gör idag. Lite lagom motgång slipar ens argument helt klart, men det är skönt att se att det äntligen blivit lite medvind i seglen nu också. Väl förunnat!

Vilden tittar fram

Idag har jag bland annat varit och lyssnat på ett föredrag av personalchefen som berättade att hon intervjuat en av cheferna i ett kommunalägt bolag angående arbete med att få ner sjuktalen och att denne svarat något i stil med att "medarbetarna ska känns sig fräscha efter arbetsdagen och vid god hälsa på pensionsdagen". Det var ju definitivt en god vision, måste jag säga. Jag undrar hur många heltidsarbetande (eller deltidsarbetande för den delen) personer som uppnår just de där två bitarna? Kan vi nå dit utan att behöva uppfinna en armé av robotar som gör majoriteten av vårt arbete så att vi kan få till en arbetstidsförkortning som heter duga?

I en bransch som den jag befinner mig i pratas det mycket ohälsa av olika skäl. Som säkert i många andra branscher också. Trots alla tekniska och industriella framgångar sliter vi på människor och stämplar enorma mängder övertidstimmar, samtidigt som människor går utan jobb och hamnar i annan ohälsa. Det är intressant, tycker jag, och vittnar kanske om att vi ändå inte kommit sådär alldeles långt på alla plan i livets utveckling. 

Jag har inga lösningar, mer än att jag tror att det är dags för en arbetstidsförkortning (med bibehållen lön) för att dela på jobben och främja hälsa och annat i livet som inte är förvärvsarbete. Men frågan är om det räcker för att kunna "känna sig fräsch" efter en dags arbete.

Vissa dagar, som idag, saknar jag det där politiska engagemanget jag en gång hade. Drivet, övertygelsen. Det finns där inuti, som en liten (politisk) vilde som jag kapslar in. Till stor del av självbevarelsedrift för jag skulle nog inte bli någon bra politiker. Jag har för dåligt tålamod med människor som (imo) tycker korkade saker. Sån är jag.

Helgsamvetet och arbetsmarknadspolitik

Idag har jag än så länge inte gjort många knop får jag erkänna. Jag tycker inte om känslan av att jag varit lat i helgen, det blir så dubbelt. Å ena sidan tycker jag att jag får lov att vara det när jag jobbat hela veckan. ^Å andra sidan finns det saker som måste göras. Det ska städas, tvättas, grejas i trädgården, planeras för husrenoveringen etc. Uppepå det vill jag hinna umgås, se tv-serier och film, spela spel osv. Tiden räcker helt enkelt inte till och då är jag mycket bra på att lägga på ett lager av dåligt samvete. Idiotiskt, när jag tänker på det. Men säkerligen inte helt ovanligt.

Jag inbillar mig fortfarande att en förkortning av heltidsmåttet i Sverige skulle ge oss mer tid att göra det där som inte räknas som förvärvsarbete men som vi också vill hinna göra. Om vi inte kom hem efter i snitt 8-timmars arbetsdag (som i realiteten i många fall liksom mitt eget ganska ofta tenderar att bli mer åt 9-10-timmar) så kanske vi orkade mer redan i veckorna. Hann med mer och inte blev helt tokslut så snart rumpan mötte soffkudden där på fredag kväll. Och så kunde fler vara med och dela på 'bördan'.

Mera Palme

Det är mycket Olof Palme nu igen och jag tänker spä på det genom att ge ytterligare ett Play-tips; dokumentären Palme (2012) som visas i tre delar och som finns att se fram till och med torsdag den här veckan. Jag såg de första två avsnitten nu ikväll och insåg att det var en del som jag faktiskt missat kunskapsmässigt.

Jag var bara sju år när Palme mördades den där februarinatten men likt många andra minns jag det väldigt tydligt. (Jag var redan då intresserad av nyheter och till viss del politik, så pass att jag minns att pappa började köpa både aftonbladet och expressen* för att han skulle hinna få läsa den ena själv när han kom hem, innan hans dotter snodde den åt sig.) Tiden före mordet har jag dock ganska sporadisk kunskap om när det kommer till just Palme. 

Jag vet inte om jag inbillar mig men när jag såg klipp från tal som Palme höll kände jag ganska direkt nån form av liknelse mellan hur han och min personliga husgud (nåja) Gudrun Schyman talar. Sansat, lite vitsigt och med välformulerade och välartikulerade ord på ett sätt som nästan gör mig lite avundsjuk. Hade jag besuttit den konsten hade kanske jag gett mig in i politiken på riktigt.

Oavsett färgtillhörighet tror jag att de flesta samhällsintresserade kan få ut något av att se dokumentären. Om inte annat så för att se ett lite annat Sverige och charmiga bilder från en annan tid.

*På den tiden var kvällstidningar inte det samma som skvallermedia

Lästips!

Med anledning av det jag svamlade runt om igår, den så kallade C-krisen så måste jag tipsa om en krönika som satte fingret på just det jag var ute efter men på ett betydligt bättre och (antagligen) mer febrfritt sätt; Ola Nordebo. Absolut läsvärt!

Kanske är det den gamla statsvetaren i mig som gillar när det poppar upp en kul idédebatt, även om det råkar vara från ett parti jag inte supporterar. Att diskutera idéer är alltid kul, oavsett om det är tankar man själv skulle rösta på eller inte.

Men ja, som sagt; någon annan fick ner det hela så mycket bättre i skrivna ord så läs det istället...

"Är du bigamist, är du det?!"

För övrigt undrar jag om jag är den enda som inte förstår vari den stora "C-krisen" ligger? Är det en reell kris eller en helt och hållet mediaskapad kris? Jag har knappt idats läsa om det, men visst var det där dokumentet, det nya programförslaget, något som var känt redan före jul? Varför blev det kris just nu? För att se om Lööf var beredd att avbryta sin semester eller? Kanske uppkom det nåt nytt som jag aldrig förstod.

Nu tillhör inte jag de som skulle gråta blod om C hamnade under spärren i nästa val, men den politiska debatten i Sverige just nu känns så väldigt...trist och opolitisk. När det kommer till "C-krisen" tex verkar det inte som att det är själva programförslaget som debatteras, mer andra saker. Som Annie Lööf själv. Förutom när det hojtas om månggifte på allehanda sociala medier. Det påminner mig om när jag satt på en partikongress och fick "bigamist!" argt väst åt mig från ett par äldre damer ett par rader bakom mig när jag röstade för ett förslag som menade att staten kanske inte ska lägga sig i hur medborgarna utformar sina familjer. Det var en spännande upplevelse.

Men åsikten står jag kvar i fortfarande. Även om jag är fullt nöjd med den partner jag har och inte har planer på att skaffa några fler.

Om den där politiska tån

Årsmötet gick snabbt och smidigt idag. De närvarande sa inte så mycket och det var aldrig någon direkt diskussion så vi tog oss igenom dagordningen oväntat snabbt. Jag hoppas att de inte var tysta för att de kände sig ovana, men jag tror inte det. Jag höll det på en enkel nivå och gick igenom allt före så jag tror att de hängde med. Så det var annat som låg till grund för tystnaden, tror jag. Dels hade de jobbat igenom vad de ville slå fast under en tid före mötet och dels så var det mest en formalitet att ha gjort årsmötet. Inte så mycket att rapportera eller gå igenom när det inte funnits aktivitet tidigare.

Det var i vart fall roligt och jag fick frågan om jag ville leda dem i en studiecirkel i förenings- och styrelsekunskap nästa år och det har jag tackat ja till. Det kan bli roligt det också, och en liten fot tillbaka till det där livet. Som jag har saknat lite, en del av det åtminstone. Jag är inte särskilt sugen på att bedriva partipolitik, men att finnas med i politiska sammanhang, driva saker framåt, förändringsarbete; det tror jag att jag saknar.