Arla

Som nån slags ny vana så stannade M ända tills måndagsmorgonen, dvs i morse, och jag körde han till tåget vid 5-tiden. Jag sov ovanligt dåligt inatt, drömde lite ångestdrömmar blandat med att jag fick för mig att vi försovit oss gång efter annan. Ingen jättebra sömn, med andra ord, och desto svårare att stiga upp när klockan ringde 03:50. Men vi vaknade och kom iväg i tid, med marginal för det slaskiga vädret ute.

En numera återkommande syn.

Det var tyst och stilla på jobbet kvart över fem i morse och det kändes helt ok att starta så tidigt ända tills jag insåg att jag glömt att jag tagit hem arbetsdatorn över helgen. Tur i oturen så har en kollega just gått på en längre sjukskrivning så jag kunde nalla hennes dator. Nu passade inte hennes dator i min docka så det blev lite omständigt att koppla om allt men det löste sig. När jag sen vandra mot stadshuset för dagens första möte vid halv nio-tiden så kändes det som att jag gjort halva arbetsdagen redan. 

Den inte så vackra utsikten från mitt kontorsfönster.
(Dock från förra veckan då snön faktiskt låg kvar.)

Eftermiddagens medarbetarsamtal uteblev så jag packade ihop ganska tidigt. Jag hade ju några timmar till godo från morgonen så det var skönt att kunna göra så. Sen har jag mejlat och sms:at en del hemma ikväll, men det kändes ändå gott att komma hem tidigt. Det är ju grymt stor skillnad på att komma hem strax efter 16 istället för strax efter 18. Den tanken slog mig då jag stod och öste in tvätt nummer två i maskinen inte alldeles för sent ikväll. Så himla skönt att hinna få saker gjorda innan man (jag) bänkar sig i soffan och sen inte riktigt orkar mer. Den där arbetstidsförkortningen kanske vi skulle göra verklighet av snart ändå?