Vi bestämde förresten att Smilla skulle stanna kvar här hemma ett tag igen. M är inte säker på att hon riktigt trivdes som ensamkatt (alternativt var det Rosa hon sökte när hon gick runt i lägenheten och nästan ylade till och från), men samtidigt är hon inte direkt superkompis med kattfamiljen här heller och det är svårt att se till att hon får i sig ordentligt med mat då ungarna gärna äter upp hennes mat.
Smilla är nämligen en tänkare i det mesta och så även i matsituationer. Min kloka dam, inte riktigt klok nog att räkna ut att om man lämnar sin skål för att fundera (stirra förstrött rakt fram en stund) en liten bit bort, en liten liten stund, för att sen komma åter och äta "second breakfast/dinner" så är risken rätt stor att den är borta. Ibland väntar de inte ens på det utan hovrar som runt henne tills hon lämnar och låter dem äta. Inte så bra.
Hon är en gammal katt som precis som många äldre katter är ganska petig i maten och inte ids äta vad som helst. Och i vår iver att ha koll på Rosa tidigare så missade vi nästan att Smilla plötsligt tappade en massa i vikt. Därav, bland annat, tanken att hon skulle stanna hos M även nu när Rosa inte längre finns.
 |
| Smilla & Nemi ser på tv |
Men ja, vi får se. Hon har ju gått upp i vikt hos M, men jag försöker passa och ge henne mat på egna ställen och vara med henne och kolla att hon faktiskt äter. Jag är ju förstås supernöjd att hon är hemma, även om jag tycker lite synd om kattlösa M, och känner mig definitivt mer hel nu när jag har min gamla 17-åriga lomhörda/döva polare hos mig. Och ibland går det riktigt bra. Speciellt Nemi verkar intresserad av att vara med Smilla, att hänga efter henne lite. Som att hon ser upp till stortjejen. Försöker lägga sig nära, tex. Och det verkar som att Smilla låter henne vara, som oftast i vart fall. Som Ronja sa; "håll dig på tasslängds avstånd bara".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar