Columbine

I tisdags skulle jag med vårt oväntade kattillskott (mer om det senare) till veterinären så jag tog en hemmadag. Lite jobb (mindre än jag först tänkt, men det kändes skönt att plocka lite flex), en post-veterinärbesök-lunchlur med kissen och sen en del slappande framför blandade dokumentärer. 

Jag fastnar ju gärna, som bekant. Och det gjorde jag väl lite i tisdags också. Det började med en Ted Talk där mamman till en av pojkarna som utförde den kanske mest kända skolskjutningen i USA; den på Columbine-skolan 1999, berättade om hur hon försökt överleva. Det var väldigt intressant och ett perspektiv som jag ofta saknar annars. Det är ju ofta just så att det faktiskt finns någon form av offer på fler sidor än en. Hon förlorade också sin son men hur sörjer man en massmördare? Hur möter du sörjande föräldrar till barn som din son mördat på den lokala butiken? Väldigt starkt. Och ovanligt; de anhöriga till gärningsmännen finns sällan med i dokumentärerna eller diskussionerna efteråt.

Sen fortsatte jag och sökte efter några dokumentärer med lite perspektiv på det hela. När åren gått och de initiala "sanningarna" om farlig Marilyn Manson-musik, ogrundad kritik mot föräldrarna, teorier kring farliga dataspel, psykosframkallande antidepressiva och nån slags "Trench coat mafia" bytts ut mot mer genomtänkta teorier, analyser och fakta. Jag såg ett par dokumentärer på youtube och därefter lyssnade jag på en podd från P3 Dokumentär från 2018, som kanske var den mest intressanta av alla.

Det är ett så tragiskt och märkligt "fenomen" och det blev som extra sorgligt då jag hörde ett utdrag ur Clintons tal till nationen efter händelsen där han mer eller mindre lovade göra allt han kunde för att motverka att det skulle kunna ske igen. Tjugo år senare är USA mer beväpnat än någonsin och skolskjutningar skapar knappt rubriker längre då de är så vanliga.

Som alltid när det kommer till crime-dokumentärer så försöker jag förstå varför det händer men jag går som nästan alltid bet. Jag lyckas inte förstå. Och det är väl det som är så skrämmande; förstår vi inte så kan vi inte förutse eller kontrollera det.

Dömda brevvänner?

Nu kommer det verka som att jag fastnat i en annan vinkelvolt, men ni som känner mig vet att jag har tendenser att snöa in på saker ibland.

Idag då jag skjutsat M till tåget så kom jag in mitt i en P1 dokumentär om en kvinna som sedan några år brevväxlar med en livstidsdömd fånge i USA; Min vän mördaren. Ganska snart insåg jag att det var en dokumentär jag ville höra från början så när jag stannat till på Ica så startade jag min FM-sändare och spelade dokumentären från start via mobilen.

Dokumentären i sig var väl egentligen inte den bästa jag hört men ämnet intresserar och är något jag funderat över och läst om tidigare. Så ikväll, istället för att dra fram dammsugaren som jag tänkt, har jag suttit framför en "prison inmates"-sida och kollat profiler på dömda personer som söker brevvänner. Kanske inte primärt i syfte att hitta en ny brevvän, även om tanken inte är omöjlig, men främst för att det är intressant att läsa om människors val och öden i livet. Det ruggiga i kråksången är då jag läst en profil som känns trevlig och nästan lite rolig ("vanlig") och sedan googlar personens namn för att läsa om handlingen den dömts för och ibland nästan golvats av hemska våldsbrott. Samtidigt har jag läst flera profiler där personen sitter på livstid för ett dåd där den kanske inte ens var närvarande för. Och i stort sett alltid känns dådet så rackarns onödigt; det är väl det gemensamma för i stort sett alla fall.

Klart är att USA är ett märkligt land när det kommer till brott och straff. Ikväll har jag inte direkt fått känslan av att man är benägen att ge människor en andra chans i livet. Onekligen har man hårda och ibland nästan brutala straff men trots det sker det dagligen en rasande massa våldsbrott. Något att fundera över.

Doku-tips

Såg just en lite udda dokumentär på SVT Play; "Min son mördade min dotter". Den var väl udda av flera skäl; inte minst själva handlingen förstås. Men också hur den var skapad, det kändes annorlunda och inte sådär dunder-amerikanskt som det annars alltid brukar vara. Jag fick rent av dubbelkolla att den var amerikansk. Den är gjord med en ovanlig omsorg om samtliga inblandade på något vis, utan att göra dömande inlägg osv. Men den gav åtminstone mig en känsla av att nånting saknas, nån pusselbit eller något outtalat viktigt. Så den lämnar en hel del frågor skulle jag säga och handlingen till trots så är det nog pojkens mormor som jag funderar mest över efter att ha sett dokumentären...

Tungt ämne, än tyngre då det utspelas i USA och brottslingar ses som brottslingar i första hand utan fokus på vad som kan ligga bakom. Många trasiga människor i historien också, men dokumentären vältrar sig inte alls i den tragik som finns. Så se om du inte räds ämnet helt och hållet.

(På samma tema såg jag en annan dokumentär på SVT Play för några veckor sedan, men jag minns inte om jag skrev om den. "Jag sköt mina föräldrar" är nästintill lika märklig och snudd på lika välgjord och med samma känsla av att viktiga bitar saknas eller inte uttalas. Absolut värd att se.)

Skräpsömn

Att sova dåligt tycks vara veckans tema. Jag somnade framför en dokumentärserie om brittiska kungahuset, "The Royal House of Windsor" (2017, Netflix, absolut värd att se för knasiga anglofiler), säkert redan kring 21-tiden. Vaknade till ett par avsnitt senare, klev upp för att borsta tänderna och la mig sen igen. Sen var jag vaken ungefär varannan timme åtminstone. Varje gång helt säkert på att klockan skulle visa att jag vaknat fem minuter före alarmet i vanlig ordning. Jag inser att jag står platt inför alla småbarnsföräldrar som springer upp stup i kvarten, men jag måste ändå säga att jag avskyr såna nätter. Det blir så hattigt och nästan stressigt, på nåt vis. Skäpdålig sömnkvalitet.

Så ikväll är jag nästan lika sliten som jag var igår kväll och tänker alldeles strax lägga mig och, antagligen, somna inför ett av de avsnitt jag sov mig igenom igår...

Rec: Travels with my father

Jag vill definitivt tipsa om en lättsam (to say the least) ny serie på Netflix. Jag har ju sett och gillat Jack Whitehall både som stand-up-komiker och som skådis sedan ett tag tillbaka och var ju tvungen att se hur hans "dokumentära reseskildring" (jag utgår från att den åtminstone till liten del är regisserad i nån mån, men  det spelar egentligen ingen roll) då han tar ett sent "gap year" tillsammans med sin 76 år gamla, väldigt upper class och posh pappa Michael Whitehall och åker till Asien för att besöka Thailand, Kambodja och Vietnam.

Jag ska väl inte berätta så mycket mer kring själva handlingen, i vanlig ordning är det bästa att uppleva själv. 

Att Jack kommer från en välbärgad brittisk familj är tydligt i stort sett allt han gör, men jag tycker att han växlar smidigt och inte sällan på ett humoristiskt sett mellan att vara rätt posh till att vara hysteriskt lättsam och öppensinnad. Den beskrivningen passar inte riktigt in på pappa Michael... Men den dualismen bygger nästan upp komiken i serien. Sen kanske Michael spelar lite på sin "poshighet" ibland, men definitivt inte rakt igenom, det har jag svårt att tro.

I början tyckte jag serien bara var riktigt rolig. Dråplig och komisk i sina situationer på ett sätt som påminner starkt om "An idiot abroad" med Karl Pinkington och Ricky Gervais. Men till skillnad från den så finns det mer av ett djup bakom komiken, som jag tilltalas av. Mest i glimtar i form av kommentarer eller hänvisningar till Whitehallarnas relation, till Jacks uppväxt eller för den delen i den starka kontrast från deras vana miljö till miljöerna de befinner sig i under resan. Och det höjer serien, måste jag säga. Det gör också många av de personligheter som de möter på vägen, även om de som oftast hamnar mycket i skymundan.

Enda avsnittet som jag hade lite svårare för och där skratten blev färre var det där de mestadels är i Kambodja. Mycket pga kosten, som fick mig att må rätt dåligt, men också för att det inte var så roligt, ofta av naturliga skäl. Det hade dock andra kvalitéer, det får jag ger det.

Jag såg seriens sex avsnitt under två kvällar och fick definitivt mersmak av den udda duon. Betyget blir nog 4-/5.

Insnöad i det brittiska kungahuset

Med en massa tid över har jag då jag inte sovit en massa också lyckats snöa in på det brittiska kungahuset (igen). Jag blev som nyfiken efter att ha sett serien The Crown, att åter kolla in hur Peter Morgan valde att göra Drottning Elizabeth II och hennes familj i filmatiseringen The Queen från 2006, som koncentrerar sig på hur familjen agerade, inte agerade och (kanske, det vet ju bara de) resonerade då nyheten om Dianas död nådde dem. Det var några år sen jag först såg den.

1947/2007 -stor skillnad?

Det som framför allt slog mig var att Prince Philip var så väldigt annorlunda. Förvisso utspelar sig tv-seriens första säsong under 40-50-talet och filmen 1997, ett hopp på nästan 50 år, men skillnaden är ändå stor. I serien beskrivs han som en lite charmig festprisse som verkar tycka att hans hustru borde släppa lite på de kungliga reglerna och stelheten medan i filmen så är det snudd på att han är mer konservativ än Elizabeth då han uppmuntrar henne att hålla på fasaden och inte bjuder på det minsta empati för sin ex-sonhustru. Jag får lite svårt att få ihop de båda gestalterna och hade jag intervjuat Morgan hade jag definitivt tagit tillfället att fråga om hans uppfattning av de kungliga medlemmarna förändrats över tid.

Efter filmen så fastnade jag igår kväll i ett par dokumentärer på youtube om just Diana och hennes liv med den kungliga familjen. Det är många saker som känns självklara då man väger samman det man faktiskt vet och det man kan ana som konsekvenser av det. T.ex är det spännande att Edward III och hans "disastrous abdication" 1936 fortfarande är klart i rojalistminnet åtminstone fortfarande på 1990-talet. Charles upprepade på ett väldigt intressant sätt sin morfars brors liv då han antagligen egentligen ville gifta sig med en redan gift kvinna men fick nöja sig med en vacker men hyfsat naiv och skör och därtill väldigt ung kvinna att agera lyckofasad med istället. Det är svårt att inte undra om valet mellan det och abdikation faktiskt var hans eget med tanke på hur dåligt han ändå utförde den väg han valde.

Fenomenet monarki är så spännande för att det egentligen är som en dokusåpa. Jag tycker att det är eländigt att människor hindrats från att leva de liv de egentligen önskat, enbart pga monarkin. Det står en förstås fritt att göra som Edward och abdikera, men det tror jag är allt annat än lätt. Lite som att växa upp i en sekt och ha kraften att ta sig ifrån det som vuxen. Men lägg därtill att du lever ditt liv helt i offentligheten och skapar en skandal av gigantiskt mått. Inte enkelt.

Ett annat alternativ är förstås att även de kungliga ska kunna leva lite som 'vem som helst' utan krav på högre moraliska (eller religiöst präglade) ställningstaganden. Lite som den svenska kungafamiljen kanske som numera gifter sig med 'vanligt folk' utan börd, inte har någon formell politisk makt osv. Men vad är då meningen med kungahuset? Det är, enligt mig, väldigt svårt att motivera att staten ska försörja en "vanlig" familj just för att de råkar (eventuellt) vara släkt med tidigare kungliga människor som levde upp till kraven och för vilka kronan faktiskt var lite av en nitlott. Då är vi mer inne på skattefinansierat jetsetliv. En oändligt dyr dokusåpa (utan riktig insyn i dess finansiering). Ska de inte agera traditionsbärare, något av en ständig påminnelse om en tid som varit och nån form av överhet pga det, så vari ligger i så fall poängen? En väldigt kostsam ambassadörhistoria med långt färre än 6-timmars arbetsdag?

Jag tycker som sagt att de europeiska kungahusen är en väldigt intressant del av vår historia. Men det är också det; det är ganska mycket historia. Lite som det konstaterades i slutet av Downton Abbey; tiden för aristokrati är över. Det är dags att gå vidare. Börd är fortfarande till viss del av vikt, men än viktigare idag är utbildning, kunskap och yrkesskicklighet om du ska nå framgång.

Film jag sett...del 7

The Life and Death of Peter Sellers (2004)

Jag såg Peter Sellers-filmer med stor behållning redan före tonåren, inte minst Inspector Clouseau var en favorit. Då hade jag inte särskilt mycket koll på mannen bakom men i vuxen ålder har jag då och då ramlat över artiklar som låtit mig förstå att han nog hade en mindre roande sida privat. Kanske rent av en riktigt dålig sida. Och den syns definitivt i den här biografiska filmen om hans alldeles för korta liv.

När filmen börjar är Sellers (Geoffrey Rush) ingen känd filmpersonlighet utan kämpar snarare för att bli en. Sen får vi följa honom in i filmvärlden och samtidigt se hur hans övriga liv bli allt mindre betydelsefullt. Han är ingen trevlig make och inte heller någon vidare värst varm pappa heller, åtminstone inte i den här versionen. Viktigt är däremot framgång, att synas, dyra saker och vackra kvinnor (så länge de vill det han vill). Till och med hans mamma Peg (Miriam Margolyes), som tidigt i filmen målas upp som en viktig och inte minst pådrivande person i hans liv, hamnar långt bort i periferin vad det lider. Riktigt eländigt känns det när han träffar och hastigt gifter sig med den svenska fotomodellen Britt Ekland (Charlize Theron), ett kort äktenskap som snabbt blir tragiskt och på nåt vis också början till slutet för "filmgeniet" Sellers.

Regissören Stephen Hopkins lyckades bra i castandet av Rush som Sellers, det måste jag säga. Han gestaltar framgångsrikt en ganska splittrad och till viss del också plågad människa, ofta med ett målande kroppsspråk bara. Även övriga gör fina insatser, där även Emily Watson (som första hustrun Anne) bör nämnas. Filmen blir en bra påminnelse om att ingen människa är rakt igenom ond/god och att Sellers i allra högsta grad hade ett stort spektra och det fick mig att som så många gånger förr fundera över om en människas yrkesmässiga framgångar blir värdelösa pga privata idiotiska handlingar/värderingar/etc? Jag har inget färdigt svar än, men klart är att framgångarna åtminstone inte blir utan naggade kanter. Betyg svag 4/5. (Viaplay)

The Wolfpack (2015)

Jag trillade över den här dokumentären nästan lika slumpartat som filmens regissör Crystal Moselle trillade över storyn från början. Hon mötte en dag några långhåriga killar på gatan, klädda som om de kom direkt från inspelningen av Tarantinos De Hänsynslösa, med en aura som skrek att det fanns en story bakom det hela. Och det gjorde det verkligen. 

Killarna hon mötte var de sex bröderna Angulo som till fram tills dess varit instängda i en liten lägenhet på Manhattan tillsammans med sina föräldrar och sin lillasyster. Pappa Oscar var den enda med nyckel och som kom och gick som han vill, som skötte alla ärenden utanför lägenheten sedan 14 år tillbaka. Mamma Susanne som till synes lämnat hela sitt tidigare liv, även sin egen familj, bakom sig för att helt ägna sig åt sin make (samt föda barn) och vars viktigaste syssla varit att hemskola familjens barn (vilket också inbringade den enda inkomsten) påminner närmast om en trogen sektmedlem i filmen men behövde inte mycket skrap på ytan för att den skulle krackelera lite.

Förutom hemskolandet, som definitivt resulterat i väluppfostrade, hänsynsfulla och vältaliga barn med mycken syskonkärlek, så ägnar barnen en väldig massa tid till de tusentals filmer som Oscar skaffar hem. Idel kult och klassiker finns på deras filmhylla och dessa tycks sönerna sluka varje sekund av. En utav dem ägnar tid åt att pausa efter varje replik, skriva ned den och på så vi skapa sitt egna manus som bröderna sedan kan lära sig och agera på egen hand, med hjälp av smått imponerande rekvisita byggd av det som fanns hemma. Filmerna blir världen på nåt vis och det är därför det är just Tarantinos karaktärer som Moselle mötte där på gatan.

Till sist öppnar nämligen en av bröderna på lägenhetsdörren och ger sig ut. Just den utflykten slutar både olyckligt och lyckligt på samma gång men framför allt så är det mer än lägenhetsdörren som öppnats på glänt. Moselle kommer märkligt nära familjen och även om en del svar kommer under filmens gång så kvarstår många när eftertexterna kommer. Men historien är varm, glädjefull såväl som sorglig på samma gång. Absolut en måste-se-film för alla dokumentärälskare som liksom jag uppskattar riktigt udda och intressanta personöden. Betyg 4/5. (SVT Play)

Verkligheten framför fiktionen, ni vet

Jag köpte förvisso en bok (fiktion dessutom) till semestern men den har jag inte rört än. Däremot har jag fortsatt fastna i allehanda intressanta artiklar istället. Minst lika spännande, eller mer egentligen, då det är "på riktigt". Jag saknar dock att läsa annat än dokumentära saker, men det var länge sedan jag fastnade ordentligt i något.

Jag vet inte om du sett tv-serien The Americans (2013) som finns på Netflix? Själv började jag se den men lyckades inte riktigt fastna de första avsnitten och sen glömde jag den lite. Hursom så snubblade jag via en annan blogg (jag ska länka så snart jag kommer ihåg varifrån det var) på en artikel om familjen som inspirerade serien. En intervju med familjens två söner; "The day we discovered our parents were Russian spies" av Shaun Walker i The Guardian i maj i år. Mycket spännande läsning!

I got stuck...with the Clintons

Jag har som bekant en tendens att fastna i saker, mestadels fakta som jag kan bli liksom innesluten i och bara fortsätta gräva vidare. En länk leder till en annan och sen fortsätter det lite så.

Idag satt jag och ströläste lite kring det amerikanska valet och hamnade i en längre artikel om Trump och hans bakgrund. Från den hittade jag så en liknande om Hillary Clinton. Jag visste väl ganska mycket om henne tidigare men en del var nytt. När jag läser om henne slås jag alltid av tanken att i en mindre mansdominerad värld så hade hon blivit den första President Clinton, inte hennes make. Jag tror att hon redan då var den mer kompetenta, mer strategiska, kunniga och kluriga. Kanske hade hon inte heller varit gift med honom så länge.

Paret Clinton, som vilka hippies som helst :)

Därefter fortsatte jag läsa en artikel som var som ett utdrag ur en bok som ganska nyligen släpptes. Boken heter The Residence och är skriven av Kate Andersen Brower och handlar om den personal som liksom följer med Vita Huset och passar upp på den familj som väljs som "den första". Jag tycker förvisso att artikeln, som du hittar i Politico, gränsar väl mycket till skvallerjournalistik, jag behöver inte veta vilken president som gjort vad, men precis som filmen The Butler från 2013 så är det lite av "behind the scenes" på en väldigt speciell del av verkligheten som vi annars inte har tillträde till. Och det kittlar kanske lite, vad vet jag. Det måste iallafall vara ganska speciellt att arbeta där.

Därifrån var förstås inte steget långt till "Lewinsky-affären". Emellan artiklarna såg jag en kortare dokumentär på youtube om Bill Clinton och där nämndes flera otrohetsaffärer som skulle ha varit på tapeten, redan innan han nådde till Vita Huset. Det mindes jag faktiskt inte alls och jag kom på att jag nog inte hade så mycket koll på hur en otrohetsaffär som den med Monica Lewinsky (som jag förstås minns väl) kunde bli en fråga för FBI och hamna i en rättsal. Så då läste jag om det också och påmindes om historierna jag visst läst tidigare. Klurigt det där, jag gillade Clinton som president men som äkta man osv verkar han inte vara den bästa. Långt därifrån. Alla har vi fler än en sida. Vi kan vara bra och dåliga samtidigt, det är väl viktigt att komma ihåg.

Sen läste jag att Lewinsky arrangerat en märklig utfrågning av publik, filmad av HBO, så snart hennes kontrakt som krävde hennes tystnad gick ut, 2002. Här finns den första delen av 10 (alla kommer efter varann) att se på youtube. Märkligt var ordet, men samtidigt gav det en bra bild av henne och vad hon faktiskt var med om. Det där vi nog aldrig fick läsa. Inte som jag minns det. Jag läste en massa om det när allt uppdagades, men jag tror att jag ser det lite annorlunda, ur en annan vinkel, idag än när jag var 20 år. Men det skulle kunna bli en hel bok nästan så det kanske vi lämnar idag...

Monica Lewinsky på TED

Sist vill jag tipsa om Lewinskys TED-talk som hon gjorde i höstas. Jag såg det också idag, som avslutning på min kavalkad av "fakta-nerderi", eller vad jag nu ska kalla det. Intressant, och bra faktiskt, skulle jag vilja säga. Ett viktigt budskap som hon om någon vet något om. Tråkigare var det att läsa om hur det emottogs när det hamnade på facebook, även om också det slutade bättre än det började.

Inte så långt ifrån fiktionens House of Cards ändå, tänkte jag idag. Det har väl också sagts av personer som "vet". Läskigt på något vis. När verkligheten överträffar fiktionen.

Par i dokumentärer

Jag såg ett par dokumentärer i helgen som jag kan tipsa om. Ganska olika men samtidigt två viktiga samtidsdokument. 

Den första var Lasermannen (2005) på SvtPlay. En dokumentär som jag har några år på nacken men som ändå är sevärd och inte minst viktig. Den bygger på Gellert Tamas bok (som fortfarande är en av de bästa böcker jag läst), samma bok som tv-serien som gick för några år sedan baserades på. Han är dessutom en av skaparna av dokumentären.

Hursom en viktig dokumentär som inte bara tar sig an att problematisera och försöka berätta mer om mannen som blev Lasermannen, Wolfgang Zaugg (mfl namn), utan även sätter händelserna i perspektiv för den samtid som var med dansande galosch-hojtande Ny Demokrati i riksdagen och nyhetsrapporter om rasism på gatorna, inte helt olik den tid vi befinner oss i just nu tragiskt nog. Välgjord och intressant, även om man läst boken.

Den andra var väl på något samma tema; Valkyrie: The Plot to Kill Hitler (2008) som nu finns på Netflix. Jag har sedan tidigare sett spelfilmen Valkyrie (också 2008) som också är helt okej med bra skådespelare även om det förstås inte blir så spännande om man känner till historien.

Dokumentären var ganska omfattande; den handlade inte bara om just mordförsöket från 20 juli 1944 utan även ganska mycket om kriget i sig och hur det drabbade människor. Mest intressant var kanske ändå hur den berättade att Tyskland upplevde kriget efter den så kallade befrielsen. Det har jag nog inte läst sådär väldigt mycket om. Det var såklart inte en befrielse för alla och jag var ganska ovetande om hur de överlevande efter attentatförsöket betraktades av den tyska befolkningen tex. 

Också den viktig och bra även om den kändes lite lång stundvis. Men mer än sevärd med många (ofta skrämmande) delar av autentiskt filmmaterial från journalfilmer som nazisterna var glada i att skapa. Och med en hel del intervjuer i modern tid av bl.a ättlingar till de inblandade.

Tv-tips!

En dag med en del känslor på fel sida av ok (dock inte så illa som det låter, mest less, trött och seg eg) startade den här jobbveckan. Men jag lyckades vända dagen till nåt lite roligare. Tack vare Josephine Bornebusch och hennes tv-program Bornebusch i tevefabriken. Jag har sett ganska lite av Solsidan faktiskt, men just Bornebusch gillar jag ganska mycket. Hon känns genuin och glad på nåt vis.

TV-serien finns på play (länk ovan) och det har visats två avsnitt hittills. Båda riktigt bra. Ska jag ge någon kritik så är det väl att jag är avis över att jag inte ens fick vara med på en liten liten kant av produktionen av serien. Det hade varit smått surrealistiskt. Hon besöker häftiga inspelningsplatser, möter häftiga skådespelare och andra intressanta människor och kryddar det hela med sin personlighet. Mest kanske inför den svenska publiken, jag tycker hon hade kunnat försöka vara mer av sitt kul jag inför de hon träffar, men jag förstår att det är lätt att bli lite starstruck och kanske också rätta sig i leden. Inte minst för att hon själv är skådespelare och säkert vill vara proffsig. Men det är en petitess oavsett.

Kul program för alla oss tv-nerdar i vart fall!

Semesterdag 4

Jag har en känsla av att de här fyra veckorna kommer rusa på som aldrig förr. Idag är det redan torsdag och det känns fortfarande som att jag är på söndag en alldeles vanlig mellan-jobb-helg. Mer av dagavillhet lär komma om jag känner mig rätt.

Lil'sis har varit här på landet ett dygn och det var mysigt. Gillar att rå om henne och önskar alltid att hon var här jämt. Idag har jag, den solskygga, försökt mig på att få henne med ut i solen en stund. Det var inte enkelt, först dök hon upp täckt av kläder från nästan topp till tå, men efter lite assistans och klädletande blev det faktiskt en stund i varsin solstol på gräsmattan. Jag har nästan lärt mig uppskatta det själv, åtminstone korta stunder. Och under förutsättning att jag antingen har sällskap att prata med eller något intressant att lyssna på. Igår lyssnade jag tex på ett avsnitt av P3 Dokumentär som handlade om de von Sydowska morden. Intressant även om det kanske inte var det bästa programmet de gjort. Lite rörigt och med lite för mycket spekulationer för att kalla det dokumentär, enligt min åsikt. Men hursom fick det mig att söka mer info om det inte så väldigt klarlagda som skedde i början av 30-talet. Och krim-mysterier fascinerar, åtminstone mig.

Inside Job

Och innan ni tror att jag fallit ner i ett mörkt filmhål kan jag berätta att jag såg Inside Job (2010) tillsammans med M tidigare idag. Inte en rolig historia förstås, denna Oscarvinnande dokumentär om den ekonomiska kraschen 2008, men absolut bra och välgjord. En klar 4/5 i betyg. Och en film som definitivt är aktuell fortfarande. Se!

The story of film

Jag kommer naturligtvis även vara bänkad för att följa den, som det låter, väldigt intressanta dokumentärserien The story of film, som sänds i 15 avsnitt på SVT med start imorgon kväll (och på Play). Vi får följa filmens historia från 1900-talets början till dagens filmindustri.

Dagens filmrelaterade tips...

Till nåt betydligt roligare. Ni som instagrammar och är det minsta intresserad av film och filmskapande måste såklart följa regissören Ulf Malmros #filmdagboken. Riktigt spännande insta-dokumentär om hur hans kommande film Min så kallade pappa skapas. Min egen gamla arkiverade lusta att jobba bakom en rörlig kamera har förvisso väckts till liv igen med en gnutta ånger över att jag aldrig tog tag i det, men bortsett det är det bara kul och fascinerande. Har ni tid så börja från början. Helt klart ett gott tips för filmälskare!

When you're strange

Jo just det. När jag vaknade upp i soffan hade just en dokumentärfilm om The Doors och Jim Morrison börjat; When You're Strange (2009). Jag visste väl en del redan men en del hade fallit i glömska. Men det var en intressant och välgjord film, med Johnny Depp som berättarröst för övrigt. Finns att se på SvtPlay i fyra dagar till. Rekommenderas, även om man inte varit ett The Doors-fan. Gillar du bra dokumentärer om intressanta livsöden kommer du tycka om den.

Händelser vid Slussen -dokumentär

Just nu på SVT2: Händelser vid Slussen. En dokumentär om Slussen i Stockholm under tiden som en rivning och ombyggnation diskuteras. Det bjuds på kraftiga kontraster; Ranelid som hävdar att han har större rätt att uttala sig om Slussens framtid än "99,9999% av Stockholms befolkning" eftersom han skrivit böcker om Stockholm. Sen har vi arkitektkontoren med sina visioner. Och inte att förglömma; de hemlösa som bor och lever kring Slussen. Som matar sina vänner råttorna och dansar diskodans på kvällarna under betongbroarna. Och några andra.

Slussen är absolut en plats som väcker känslor i mig också, trots att jag aldrig bott i Stockholm. Dokumentären rekommenderas! Finns att se på SVTPlay här.

Eighties!

Inte så mycket filmkväll ikväll. Men soffhäng blev det. M satt och grejade med nåt nätverkstjafs medan jag halvlåg och gosade katt allt medan vi såg på ett par avsnitt av Eighties via SVTPlay. Kan rekommenderas till alla som, precis som jag, har en ständigt pågående kärleksrelation till just 80-talsmusik. Och då främst det elektroniska eller det där riktigt fånigt pop-glada (pudelrocken var inte riktigt min tekopp). 

Önskade lite för en stund att jag varit tonåring där i början av 80-talet och vuxit upp i Manchester eller i nån annan stad där 'allt hände'. Inte för att jag tror att det var enkelt eller fullt så romantiskt som det kanske målas upp idag, men att ha fått göra en liten tidsresa bara en stund hade varit häftigt.

Det hårfagra 80-talet

Själv hade jag min Manchester-era i början av 90-talet istället. Men det var fortfarande samma band, till stor del i vart fall. Joy Division, New Order, Stone Roses, James osv. Och de finns fortfarande på mina spellistor. Jag blir aldrig less.

Så bädda ner dig i lite nostalgi och kika in på SVTPlay!

Tv-tips, dokumentär

Jag satte mig framför tv:n imorse när jag steg upp och fastnade ganska omedelbart framför en dokumentär på Svt2; En våldsam uppväxt (Me Facing Life; Cyntoia's Story) av Daniel Birman. Den handlade om 15-åriga Cyntoia Brown som 2004 greps anklagad för mord på en man som ville köpa sex av henne. Nu missade jag början men jag hann se majoriteten av programmet och kan definitivt rekommendera det. Tyvärr finns det inte på play men det går i repris imorgon natt kl 0.15 (och finns säkert att hitta på någon annan tv-sida på nätet).

Filmen i sig problematiserar inte så mycket men lyfter definitivt många frågor. Om skyddet av våra barn, att vissa länder dömer barn som vuxna och inte minst sexuellt våld och mäns våld mot kvinnor. Intressant och viktigt.

Tv-tips!

För en gång skull hängde jag framför tablålagd tv ikväll och hamnade av en slump framför en väldigt intressant dokumentär på SVT2; Kapten Nemos Barn. Går i repris och finns på SVTPlay att se (via länken, klicka i vänsterspalten). Som sagt mycket intressant om något som måste ha varit ett ordentligt trauma i två familjers liv.