Lärorik dag

Den hektiska veckan var i vart fall både givande och hyfsat effektiv. I torsdag var jag och ett par kollegor på HVB-dagen som hölls på Folkets Hus i stan. Vi jobbar förvisso inte inom HVB-verksamheter men dagen var öppen och gratis för samtliga ledare inom socialtjänst och föredragen som hölls var inte särskilt specifika för HVB. Utöver föredragen var det en mässdel med en massa företag som berättade om sina verksamheter. Inte heller det var bara HVB, och i de fall det var det så tycker jag ändå att det var givande och kul att lära sig nytt. Vi pratade lite LSS med vissa utställare och fick med oss en massa reklampennor och annat i våra mässpåsar, som sig bör.

Det första föredraget med neuropsykologen Åke Pålshammar var både informativt och roligt. Hans sätt att föreläsa påminde väldigt mycket om Hans Rosling. Jag brukar läsa lite om hjärnforskning ibland och var inte helt obekant med det han berättade om, men flera saker förklarade han på ett kanske tydligare sätt och vissa saker var förstås nya. Summa sumarum; hjärnan är rätt häftig faktiskt och hur vi agerar påverkar funktionen väldigt mycket.

Angelica Frithiof gav många bra och ögonöppnande tips om hur man kan samtala med människor i kris eller i ohälsa och genom samtal bidra till att de egentligen lyfter sig själva. Många kloka idéer som jag tror jag kan ha användning av både privat och i yrkeslivet. Det kräver säkert en hel del övning för att bli bra på "kreativt frågande" och annat hon berättade om. Att inte följa instinkten att vara snäll, att svara alltför spontant/retoriskt osv. Intressant! Ska försöka läsa mer om det.

På eftermiddagen var det två föredrag som båda kom från självupplevda erfarenheter. Intressanta och givande båda två, och båda delvis hjärtskärande men med goda slut. Marcus Sandborg kommer tillbaka till Umeå på psykeveckan i början av november, och för den som har möjlighet kan jag definitivt rekommendera det. Väldigt spännande att lyssna på.

HP!

Det var säkert 15 år sedan som jag sist satt i en fullsatt lokal lite smått nervig över att skriva högskoleprovet. Men igår var det dags att göra om det. Mest som en kul grej, för att stötta Lil'sis (och sedermera M) som skulle skriva. Men bra att ha om jag skulle göra slag i saken att söka nån kurs. Och lite kul att se hur dålig/bra jag blivit av livserfarenheten. För jag hann inte riktigt göra några testprov i förväg som jag hade tänkt. Jag hade kollat hur det var upplagt och läst på lite kring varje typ av del, men inte mer än så.

Så ja, vi får väl se. Det var nervigare än jag trodde. Mest för att lokalen jag skrev i hade en oerhört sträng kontrollant, eller vad man nu kallar dem. En ung kvinna som verkligen tog sitt uppdrag på allvar, kan jag väl säga. M och Lil'sis, som skrev i en annan lokal, hade istället en smått spexande mattelärare av lite äldre sort istället som tycktes bidra till en betydligt mer avslappnad stämning.

Det är ju lite annorlunda än då jag sist skrev det, då varje del hade sin egen tid och sitt eget delprov. Idag var det uppdelat i en kvantitativ respektive verbal del och i dessa delar fanns alltså mindre delprov, så du kunde spendera de 55 minuterna som du önskade varje omgång. Det blev 3 verbala (varav en inte räknades utan var kontrollprov) och 2 kvantitativa. Alla gick lite olika, skulle jag säga. Jag har definitivt glömt alldeles för mycket matte, men tror att jag kunde göra hyfsade överslag rätt ofta i vart fall. 

Den kvantitativa efter lunch gick nog sämst då jag var sjukt trött i huvudet och fastnade på en uppgift vilket gjorde att jag inte hann med de två sista. Däremot kändes den sista verbala väldigt bra, jag var tom klar 15 minuter i förväg (varpå jag började tvivla och trixa med ett par svar, inte så smart).

På onsdag kan jag rätta mina svar och om en månad får jag veta slutresultatet. Lite spännande är det nog. Jag hoppas att det gått bra för M och Lil'sis; de verkade båda vid väldigt gott mod så jag tar det som ett gott tecken. De behöver det mer än jag så jag unnar dem det verkligen.

I got stuck...with the Clintons

Jag har som bekant en tendens att fastna i saker, mestadels fakta som jag kan bli liksom innesluten i och bara fortsätta gräva vidare. En länk leder till en annan och sen fortsätter det lite så.

Idag satt jag och ströläste lite kring det amerikanska valet och hamnade i en längre artikel om Trump och hans bakgrund. Från den hittade jag så en liknande om Hillary Clinton. Jag visste väl ganska mycket om henne tidigare men en del var nytt. När jag läser om henne slås jag alltid av tanken att i en mindre mansdominerad värld så hade hon blivit den första President Clinton, inte hennes make. Jag tror att hon redan då var den mer kompetenta, mer strategiska, kunniga och kluriga. Kanske hade hon inte heller varit gift med honom så länge.

Paret Clinton, som vilka hippies som helst :)

Därefter fortsatte jag läsa en artikel som var som ett utdrag ur en bok som ganska nyligen släpptes. Boken heter The Residence och är skriven av Kate Andersen Brower och handlar om den personal som liksom följer med Vita Huset och passar upp på den familj som väljs som "den första". Jag tycker förvisso att artikeln, som du hittar i Politico, gränsar väl mycket till skvallerjournalistik, jag behöver inte veta vilken president som gjort vad, men precis som filmen The Butler från 2013 så är det lite av "behind the scenes" på en väldigt speciell del av verkligheten som vi annars inte har tillträde till. Och det kittlar kanske lite, vad vet jag. Det måste iallafall vara ganska speciellt att arbeta där.

Därifrån var förstås inte steget långt till "Lewinsky-affären". Emellan artiklarna såg jag en kortare dokumentär på youtube om Bill Clinton och där nämndes flera otrohetsaffärer som skulle ha varit på tapeten, redan innan han nådde till Vita Huset. Det mindes jag faktiskt inte alls och jag kom på att jag nog inte hade så mycket koll på hur en otrohetsaffär som den med Monica Lewinsky (som jag förstås minns väl) kunde bli en fråga för FBI och hamna i en rättsal. Så då läste jag om det också och påmindes om historierna jag visst läst tidigare. Klurigt det där, jag gillade Clinton som president men som äkta man osv verkar han inte vara den bästa. Långt därifrån. Alla har vi fler än en sida. Vi kan vara bra och dåliga samtidigt, det är väl viktigt att komma ihåg.

Sen läste jag att Lewinsky arrangerat en märklig utfrågning av publik, filmad av HBO, så snart hennes kontrakt som krävde hennes tystnad gick ut, 2002. Här finns den första delen av 10 (alla kommer efter varann) att se på youtube. Märkligt var ordet, men samtidigt gav det en bra bild av henne och vad hon faktiskt var med om. Det där vi nog aldrig fick läsa. Inte som jag minns det. Jag läste en massa om det när allt uppdagades, men jag tror att jag ser det lite annorlunda, ur en annan vinkel, idag än när jag var 20 år. Men det skulle kunna bli en hel bok nästan så det kanske vi lämnar idag...

Monica Lewinsky på TED

Sist vill jag tipsa om Lewinskys TED-talk som hon gjorde i höstas. Jag såg det också idag, som avslutning på min kavalkad av "fakta-nerderi", eller vad jag nu ska kalla det. Intressant, och bra faktiskt, skulle jag vilja säga. Ett viktigt budskap som hon om någon vet något om. Tråkigare var det att läsa om hur det emottogs när det hamnade på facebook, även om också det slutade bättre än det började.

Inte så långt ifrån fiktionens House of Cards ändå, tänkte jag idag. Det har väl också sagts av personer som "vet". Läskigt på något vis. När verkligheten överträffar fiktionen.

Bra saker att fylla huvudet med

M lär mig de knepigaste sakerna, and I love it! Dagens nya kunskap; en väldigt märklig kapning av amerikansk tv under ett avsnitt av Doctor Who 1987:

Förändringar på jobbet

Inatt var det sista natten jag jobbade med min trogna arbetskamrat Margret som jag haft sedan jag började på mitt jobb. Hon jobbade alltså på avdelningen bredvid, men under nätterna brukar vi öppna dörrarna emellan avdelningarna kanske 5-6 timmar av de 10 för att ha någon extra hand att ropa på då man behöver det. Och kanske 75% av nätterna har jag jobbat med Margret som i morse alltså gick i pension. Eller ja, hon gick på semester och får pension efter den. Det kändes, lite blandat tror jag. Vi har jobbat så tätt att vi aldrig behöver säga något, vi bara gör. Vi känner varann så pass bra. Och det kommer jag sakna. Spännande med ny arbetskamrat såklart men tråkigt att erfarenhet och kunskap försvinner. Det har varit några pensioneringar nu bland nattpersonalen och det märks faktiskt. Att staben blir yngre har både sina för- och nackdelar. De som jobbat sedan det var ett mentalsjukhus (vissa i mer än 40 år!) har kanske inte alltid den mest uppdaterade kunskapen, men ofta är deras erfarenhet och kompetens oumbärlig. Framför allt har de ofta ett erfaret lugn när de möter dessa speciella människor som vi jobbar med. Är man rädd så märker de det på en gång och då blir det oftast bara värre.

Jaja, men så är det. I juni försvinner den andra jag jobbar med av samma skäl så sen blir det helt nya arbetskamrater för min del. Det blir lite spännande. Jag hoppas det blir bra.