Party-fredag

Sicken dag! Jag är helt slut. Inte på det där sättet jag brukar känna på fredagskvällar utan mer som att huvudet inte stannat än utan fortfarande rusar på framför en (två) skärmar på jobbet. Just därför, bl.a åtminstone, har jag just krupit ner under täcket framför gamla avsnitt av "Big fat quiz of everything" på youtube. Lagomt ansträngande men lite smått tragiskt att det sker före klockan 21 en fredag. Party on.

Jag startade dagen med att göra mitt bästa att avboka dagens första inplanerade möte eftersom jag behövde ringa veterinären istället. Jag lyckades till sist få tag på nån på jobbet som hjälpte mig samtidigt som jag skyndade mig att komma långt fram i telefonkön till veterinären. Jag fick prata med en av favoriterna som gav lugnande besked och sen bokade in ett besök på måndag. Så skönt att det inte måste ske idag. Kan berätta mer om varför i ett annat inlägg.

Sen när jag väl kunde hasta iväg så hade jag så bråttom att jag inte hade koll på att dragdörren till carporten verkligen höll sig öppen (ibland rullar den tillbaka pga vinden) varpå backspegeln och dörren hade ett lite dumt möte. Spegeln vek sig som tur bara och kunde fällas fram igen, men jag blev ändå irriterad och ännu lite mer stressad.

Jag hann precis segla in lagom till fikat, min fikafredag. Och det verkade vara till belåtenhet. Inga fantastiska verk eftersom jag kom på det ganska sent igår, men det blev glutenfritt och med choklad; bra grundförutsättningar.

Resten av dagen var ett virrvarr av ändrade planer och blandade möten, inklusive medarbetarsamtal med min chef som jag kände mig lite för oförberedd på. Men det gick bra, blev givande och jag kände att jag fick fram saker jag funderat på och över lag så tror jag att båda var nöjda när vi var klara (nästan 2h senare...). När jag kom tillbaka på kontoret hade alla utom en kollega gått hem redan. Jag lämnade stället sist som så många fredagar förut, en dryg halvtimma efter utsatt tid med känslan av att jag inte alls summerat och fått ihop veckan som jag brukar försöka göra på fredagar. Det är inte en bra start på helgen men det får jag vända bara helt enkelt.

Jag for förbi apoteket på vägen hem och fyllde på förrådet av D-vitamin och handlade en färdig baguette på coop som middag med mig hem. Party on.

Stress för mig

M har varit hemma i helgen och det har varit en riktig boost för min del. Jag har känt mig så orimligt stressad att jag behövde nån som bara tog en del utav det ifrån mig eller bara delade det med mig. Jobbet har visst en del i det, men under andra förutsättningar så hade jag inte varit så stressad av det heller utan mer bara jobbat på och konstaterat att det inte blev några lugna "jobba-ikapp-veckor" när första drygt halvan av kollegorna var på semester. Tvärtom.

Fast nä, det har varit den jobbiga kattsituationen som främst stressat mig. När någon i gänget inte mår bra, då mår inte jag heller bra. Så är det. Och Rosa har haft en riktig skitvecka sen hon fick sluta med smärtstillande medicin för att kunna äta cortison för ögat. Det finns ju en gissning att hon kanske har ont i leder osv som nån slags standard, men jag skulle tro att ögat också gör ont. Hon har varit grinig, inte velat ta sina ögondroppar plötsligt utan stretat emot och sprungit iväg, hållit sig ute i timmar och dessutom tagit ut sin irritation på Alice men framför allt på kattungarna. Hon har skrämt dem så de ramlat ner för trappen, slagit emot dem och fräst så högt att de hoppat bakåt en halvmeter.

Sötfröken Rosa

Så kom hennes husse hem. Han såg det jag såg och blev förstås orolig. Men husse kan ge Rosa tröst på något outtalat sätt så redan igår lördag var hon plötsligt mycket gladare och mer nöjd. Inte fullt ut, förstås, men mycket bättre. Ikväll har hon varit med mig i trädgården då jag röjt på med trimmern och försökt bida lite ordning innan regnet kom. Vi hann också sitta i tysthet en stund på gräsmattan tillsammans, vilket kändes fint. Bara titta rakt fram mot havet. Men sen ville hon inte alls gå in till den väntande ögondroppen. Först nu efter kl 22 kom hon in, troligen för att hon började bli kall.

Ingen nytagen bild, som synes, men en av mina
favoriter. På Rosa och hennes favoritmänniska.

Hon har dock fått en ny oväntad spirande vänskap i Alice. Alice gör lite som den tidigare grannkatten Viggo gjorde när de stiftade sin bekantskap; hon följer efter, håller sig lite i bakgrunden, gör lite som Rosa gör (dvs vägrar komma in ikväll, hon låg ett par meter bort och "gjorde likadant") och när Rosa tittar surt mot henne så blundar hon bara länge och ser ut som att hon tänker att hon inte riktigt syns. Märkligt, men det verkar funka. Jag tror vi kan ha en spirande, åtminstone hövlig, allians där. Oväntat, men ofantligt glädjande.

Suddigt, men ögat är lite lite till bättre, men långt ifrån bra.

Så ja, stökigt jobb, sjuk och grinig katt, studsiga kattungar, alldeles för mycket att göra hemma före semestern, planering av kommande kattväkteribehov och (men minst) viss ängslan och missnöjdhet över de extremt långsamma viktframgångarna. Allt sammantaget ger en rätt sliten och trött Sara just nu.

Mitt bästa sätt att handskas med stress; listor.
Ikväll har jag gjort tre.

Så trots att vi ses bara om några dagar kändes det oändligt besvärligt att se M åka iväg med tåget i eftermiddags. Jag hade behövt honom här några dagar till bara. Det har känts så skönt att få hjälp att styra upp, bolla tankar eller bara lägga av mig min worst case scenario-ångest så att jag inser att den mest troligt är orimlig. Så det känns åtminstone mycket bättre nu än vad det gjorde innan han kom hem för helgen. Tacksam för det!

Kattstress

Igår föll muren. Den som skulle hålla kattungarna inne i köket och borta från alla faror som finns överallt annars i huset, enligt mig. En av brorsorna lyckades helt enkelt kopiera sin mamma och hoppa över med hjälp av stolarna samtidigt som Nemi  blivit spänstig nog att kunna hoppa upp och få tag i kanten av kompostgallret och sen dra sig upp... Jag fick hjälp av svärfar som var förbi att försöka höja kanten med hjälp av kartongdelar, men det var ett taffligt försök i slutändan. Det var bara att ta bort gallret och släppa vildarna fria.

Klättra på matte...

Och oj vad spännande det var! De for överallt och klättrade och utforskade. Jag var/är mest orolig för trappen; att de ska fara mellan trappstegen och ner i källaren. Jag har stängt för ner till källaren och hittills tycks de ha tagit trappen bra (även om det går lite fort och trillas en del ibland), så kanske kan jag släppa den oron snart. Eller inte. Snart blir de väl nyfikna på vad som är bakom barrikaden ner till källaren... I morse när jag for till jobbet hängde en i duschdraperiet, en klättrade i tvättställningen och en hade fullt upp att dra ner alla filtar från kökssoffan.

Söt-Nemi - höjdhoppskatten; rofylld enbart då hon sover

Jag känner mig lite stressad över läget faktiskt. Dels för att jag känner att jag inte har kontroll över läget, vad de kan hitta på, vad som kan vara farligt osv. Det var ju rätt länge sedan mina pensionärer hade sådär mycket spring i benen. 

Bus med svärfar

Dels känns hela kattsituationen lite stressande inför semestern. Rosa är nu insatt på en dunderkur av cortison, både som ögondroppar och i tablettform. Det ska pågå i en dryg vecka och förhoppningsvis ska det bita på det bråkiga ögat. Det har blivit bättre av bara dropparna, men väldigt långsamt. Så veterinären ville att vi skulle köra på lite tuffare. När det är över får hon gå tillbaka till att få smärtstillande varje dag, mest troligt resten av livet, då hon tycks få bättre allmäntillstånd av det. Men det går inte att kombinera med cortison så hennes lite griniga jag är på väg åter igen (säkerligen bra påhejat av ivriga kattungar som knappt har vett att vara rädda när hon morrar och fräser mot dem).

"Måste de leva om så hemskt?"

Så den stundande semesterresan vi ska göra om ett tag känns inte bara som en rolig och avkopplande faktor just nu. Mer stressande om något faktiskt, och liiiite som att jag borde vara hemma och reda i kattsituationerna..

Det går framåt-nedåt (oh really?) del 4

Tjyvställde mig på vågen igår morse (annars är det onsdagar som gäller) och fick faktiskt lite smått panik när jag insåg att jag plötsligt gått upp i vikt. Ett helt kilo. Hur har det gått till? Kan en enda utemiddag en fredag kväll verkligen fu**a upp allt så fort? Pga migränen iddes jag inte motionera så mycket som jag planerat under min "ensamhelg" men en promenad på bandet på söndag kväll blev det ju. Och visst, jag tog några godisbitar till melodifestivalen på lördagen men vi pratar kanske 10-12 bitar?

Hursom så blev jag superstressad, besviken och irriterad och kände mig så oändligt misslyckad. Precis allt det där jag lovat att jag inte skulle dra ner mig i om bakslaget skulle komma. Så förutom mitt vanliga kaloriräknande så for jag till badhuset och simmade intensivt i 50 minuter, for hem och åt middag och gick sen på bandet i 40 minuter. Och det gick bra förstås och kändes helt okej efteråt. Men ganska så frammanat av besvikelsen.

Idag har jag "bara" simmat. Jag missade lunchlådan hemma eftersom jag inte trodde jag skulle hinna till kontoret mellan mötena och åt till sist ett par hårdbrödmackor med keso, vilket kanske inte riktigt var en bra lunch. Inte heller middagen blev super så det kanske inte är så konstigt att jag känner mig snurrig och lite konstig ikväll. Jag hade faktiskt tänkt mala en stund på bandet ikväll också, men det finns inte riktigt ork kvar. Nacken är öm, det molar lite i huvudet och jag känner mig rätt slut faktiskt.

Jag vet inte hur jag riktigt ska komma ifrån stresskänslan som kommit allt mer ju långsammare det gått nedåt. Jag fattar ju att det inte är en bra känsla eller metod för den delen. Men jag funderar alldeles för mycket och ofta över varför det går så sakta när jag ändå gjort så pass stora justeringar i mitt liv. Men jag intalar mig att det är värt det. Jag ska ner den här gången, jag vill inte ge mig. Jag har en målbild som är så fastpräntad i huvudet att den ständigt följer mig i allt. Men jag hade kanske hoppats att en kväll ute, en god middag hemma eller några godisbitar framför tv:n skulle funka utan att stjälpa allt.

Imorgon är det onsdag. Ny vecka, nya tag?

Någon/-t har försökt trycka sig ut genom skallbenet i ett par dagar nu....

Tre dagar av migrän som gjort slut på mitt förråd av migränmedicin och därtill min ork och tålamod gav mig via ett smått desperat samtal till 1177 till sist en akuttid hos en läkare med lila hår som gav mig vassa blickar och många förmaningar. Att vila ett par timmar tills migränen är "ok" och sen återgå till jobbet är visst inte ok. Ännu mindre att göra om proceduren tre dagar i rad. Det var tydligen grundorsaken till att det aldrig gav med sig. Trots att jag somnade kl 20 igår och sov 10,5 timmar på raken så hade jag ett ömt huvud då jag steg upp. "Det går bra så länge jag inte rör på det för mycket", var ett mycket dåligt argument, enligt den lila läkaren (som fick mig att tänka på Red i OITNB, speciellt eftersom jag mestadels kisade med ena ögat och hon blev lite suddig). Tre till fem dygn, tyckte hon var rimligt att vila efter migrän, och jag tror att hon förstod av min blick att det inte mottogs som rimligt. 

Hon pratade sjukskrivning men jag lovade att ta det lugnt fram till måndag och lovade vidare att jag tagit ledigt över jul och nyår och då inte "planera ihjäl mig", som hon sa, utan bara vara ledig. Jag fick en del tips, ett recept, en turordningslista på hur jag ska ta en väldig massa olika mediciner i vilken följd och mängd när synrubbningarna och sen migränanfallen kommer, samt uppmaningen att lära mig dricka kaffe, eftersom det tydligen är ett gammal beprövat knep mot migrän... Nja, där går väl ändå gränsen, hua så hemskt.

Mitt hjärta verkade vara i ordning, inga tecken på stroke (!), hjärtklappningen är ofarlig, och så åter en massa förmaningar.  "Jag tror inte jag är den enda som pratat med dig om att bränna ljuset i båda ändar."

En bra läkare, får jag väl säga, rak, tydlig och hjälpsam. Men som också förstod vad jag var för person och som resonerade lite därefter. Och hennes predikan stämmer ganska bra in på mina egna nyliga funderingar om att jag nästa år måste bli lite snällare mot mig själv, åtminstone försöka dra ner lite på tempot minska kraven lite. Jag tror att det är möjligt. Mycket sitter i mig själv så jag får väl börja där. Kanske återuppta meditation som jag mått bra av tidigare och känna efter lite mer.

Imorgon ska jag bara göra det nödvändigaste arbetet hemifrån och ta ledigt resten. Hänga med svansarna, klä granen som Lil'sis och Joel så snällt tog hem åt mig igår och i övrigt bara vila vila vila. Jag känner ju att jag behöver det. Det susar än i huvudet och hastiga rörelser gör ont. Och jag är oändligt trött. "Vila är det enda", so be it.

Att vara prussilusktråkig

Mycket att göra, trötthet och det faktum att M har semester har gjort att det varit lite tid över för bloggen det senaste. Tänk att också det lyckas bli lite av en stress. Inlägg som stannar vid tankestadiet. Jag brukar hävda att jag är en ganska stresstålig person, och det hävdar jag fortfarande när det kommer till att ha mycket att göra. Jag kan ha många saker igång och på min lista, jag föredrar det till och med, men när jag inte känner att jag riktigt ha kontroll, att saker inte planeras eller håller min planering eller då jag helt enkelt måste vänta på att någon annan ska göra sin del, då upplever jag stress. Lite så är det väl nu.

På jobbet inväntar jag mest besked att saker ska gå i lås och fungera innan jag kan gå på semester på fredag. Jag har en lista med rent konkreta saker också som ska göras men det är inte alls det som stressar. Utan det där att vänta. Ett ord jag kanske avskyr mest av allt. Jag är inget bra på att vänta. Alls.

Och så är min på så många vis smått fantastiska livskamrat hemma på sin semester och plötsligt har min allt mer planerade eller åtminstone rutinbundna vardag blivit spontan och inte så planerad längre. Det är bra på många sätt men det tar också lite energi, inser jag nu när jag snudd på blivit van vid att bara ha mig själv att ha koll på under veckorna. Men hade jag levt helt ensam är risken att jag blivit alldeles för inrutad ganska stor. Med M i sitt liv är den risken rätt liten. Det planeras inte så mycket och även planer är lite till för att ändras. Projekt påbörjas men stannar upp och byts ut och i det där försöker jag skapa nån form av kontrollerad ordning. Till viss del är det frustrerande och besvärligt men samtidigt vill jag nog hävda att kombinationen är ganska bra. Jag vet inte hur bra det hade blivit om vi varit av samma skrot och korn?

Jag gillar spontaniteten men suckar över att vara den som måste hålla koll på planerna och säga stopp då det blir för mycket, glöms bort eller rusas iväg. Det är väl det jag hade önskat bort kanske; att behöva vara den tråkiga och ständigt snusförnuftiga. På jobbet såväl som hemma vinner nog både jag och andra (väl medvetna om det) på det ganska ofta men stundtals känner jag mig oerhört less på att vara jag.

Det finns en mycket längre text i mitt huvud om just allt det där märkliga som envisas med att finnas i mitt huvud. Att jag minns registreringsskyltar på bilar bättre än jag minns innehållet av ett telefonsamtal förra veckan. Och den ibland väldigt besvärliga förväxlingen mellan att jag behöver veta saker för ett inre lugn med uppfattningen att jag "alltid vill ha rätt". Men det får bli en annan dag det.

(Har ingen på riktigt uppfunnit den inspelningsbara tankeverksamheten än? Jag skulle verkligen behöva nåt som sparade de där funderingarna och formuleringarna jag vid ett senare tillfälle skulle vilja få ner i skriven text på något vis. Uppfinn!)

Ur led är butikernas tidsuppfattning?

Idag tog jag mig friheten att stämpla ut lite tidigare, hämtade upp Lil'sis och sen åkte vi iväg på en liten shoppingrunda, bara vi systrar. Jag hade massor att göra men jag behövde de där två timmarna av trivsam paus. Jag har ändå plussat mer än så i tid i övrigt den här veckan och rent orkesmässigt tror jag att det blir plus i slutändan ändå.

Det är mycket just nu. Inte oövervinnerligt, men mycket. Många järn i elden och jag har väl tagit på mig lite många extragrejer också. Men det är ju väldigt roligt också, annars skulle jag inte göra det. Nu försöker jag dock backa undan lite och få lite bättre fokus. Prioritera, är väl ledordet. 

Det var i vart fall skojigt att hänga med syrran några timmar. Vi handlade väl inte så mycket men det måste inte heller vara målet. Jag hittade ett par vårskor, i nån form av osportig sneakersvariant, i alla fall. Jag skulle behöva ett par lite 'finare' vårskor också men just nu är det mest rena sommarskor på hyllorna. Sandaler, ballerinaskor och liknande som inte riktigt funkar i temperaturen ute än på ett tag. 

Jag letade också efter en vårjacka, eller ännu hellre kappa. Och jag skulle gärna ha en röd sådan. Men det var över lag tunnsått med kappor också. Det är som att affärernas tidsuppfattning inte riktigt stämmer överens med den årstid vi befinner oss i. På hyllorna är det sommar, ute är det fortfarande snöfläckar kvar och minusgrader på nätter och tidiga mornar.

Jag har en gammal röd vårkappa och jag letade ikväll efter den en sväng för att se om jag kan ha den. Jag kunde inte det sist jag testade för nåt år sedan men nu har jag ju tappat åtminstone lite i vikt så jag hade kanske en förhoppning om att det skulle räcka. Men jag lyckades inte hitta igen den tyvärr. Får se om jag hinner leta mer imorgon.

Imorgon är det fredag hörrni!

S-24h

Veckan då allt vill strula sig är förstås sista veckan före semestern. "Det är väl tänkt att du ska börja gå hem tidigt nu och liksom ladda ner mot semestern?" sa kollegan idag då hon lämnade kontoret på utsatt tid. Jag hade i sanning ett par veckor i början där det var ganska lagomt lunk med möjlighet till längre luncher och tidiga eftermiddagar, så jag klagar inte. Nu kör jag full fart in i mål istället, det funkar det också. Förstår bara inte vart allt kommer ifrån plötsligt.

Som att det inte räckte togs det imorse ett snabbt beslut om att visst gräva upp vår gård för avloppsarbetet så nu har vi ett stort hål och en stor jord-/stenhög mitt framför ingången. Egentligen skulle det skjutas in plaströr i betongrören men av nån anledning som jag faktiskt inte orkade grotta ner mig i (jag håller med grannen "Vi måste kanske inte förstå allt, vi har ju anlitat folk för det") så grävs det istället. Jag vet inte vad vi ska göra av rören vi köpt men det löser sig nog.

Ja och så backade kollegan in i vår bil på jobbets parkering igår. Men det tror jag hon mår sämre över än vi. Ingen kom till skada och lackskador kan åtgärdas.

Men det ska vara fint väder nästa vecka!

Det fladdrar lite

För tredje dagen i rad får jag för mig att mitt hjärta slår konstigt. Jag vet faktiskt inte om det gör det eller om jag (som M brukar säga, utan att mena det negativt) "känner efter för mycket". Det känns bara konstigt. Och inte hela tiden utan bara stundvis. Som att det fladdrar till och så känner jag efter och så fortsätter det kännas konstigt. Kanske för att jag känner efter. Knasigt.

M frågade om jag kände mig stressad över nåt och jag svarade nog genom att titta konstigt på honom. Klart jag gör. Det är den tiden på året. Även om jag försöker att inte göra en stor grej av det; hålla mig ifrån både stress, pyssel, pyntande och även den värsta handeln, upplever nån form av mental stress över allt vad tiden innebär, symboliserar, drar fram minnen ifrån etc. Och jag vill självklart samtidigt att det ska bli bra för alla andra, även om jag idogt väljer att ta ett halvt steg från hela firandet.

Sen har det varit en hel del jobb den sista tiden. Jag försöker även där att inte stressa upp mig, och har nog visat mig vara ganska så ordentligt stresstålig egentligen. Men det är förändringar på gång och även om jag tror att utgången till sist kommer att bli positiv så stressar, eller snarare oroar, det en aning att inte riktigt veta hur allt kommer att bli, hur mycket jobb eller vilken typ av jobb det kommer att innebära. Men jag försöker se framåt med nån slags lugn ändå. Och även om det har varit mycket ett tag nu så stormtrivs jag på jobbet fortfarande, inte minst med mina knasiga kollegor som ger upphov till många skratt. Dagligen.

Jag har tänkt plocka ut en del ledighet kring helgerna i vart fall. Även om det inte blir en lång, sammanhängande ledighet så kommer jag vara ledig ganska mycket. Och det tror jag blir bra. Att få tid att landa lite, tänka på annat, summera året mentalt, umgås med min fina minifamilj, vännerna och ta det lugnt ett tag.

Strulmåndag

Åh, trött som ett spån ikväll! Det har verkligen varit full fart på jobbet idag, telefonen gick i ett och det kändes en stund som att hela Umeå kommun var sjukskriven. En smärre överdrift förstås, men lite så kändes det. Imorgon blir det säkert lugnare.

Ett större bekymmer då att M:s bil rasade ihop på väg till jobbet imorse. Jag var ju i stan så jag fick ett sms att motorn farit och att det var skrotläge. Trodde först han överdrev men tydligen inte. Och plötsligt känns mitt "ska vi inte lämna in båda våra bilar till försäljning och köpa en nyare bil istället?" som en väldigt god idé såhär i efterhand. Fast jag vet ju att det inte riktigt var så här snart M hade i åtanke när han svarade att vi lika väl kunde köra slut på dem istället. Att kamremmen skulle fara lite i förtid var inte direkt enligt planerna.

Men jaja. Sånt är det. Inte mycket att göra åt det. En liten del av mig gläds faktiskt samtidigt åt att vi nu kanske ändå kan spana på en nyare bil. En nyare, tystlåten miljöbil med schysst stereoljud hade varit som en liten våt dröm. Men vi får väl se.

Stressdag

Jag vet inte riktigt vad jag har gjort idag egentligen, men det har känts som en stressig dag. Steg upp före sju för att följa med M in till stan eftersom jag ska jobba ikväll. Försökte sova ett par timmar men drömde så livligt (och knasigt) att jag kände mig mer stressad än utvilad när klockan ringde. Sen lunchdejt med M och S, hem och skotta snö (samt bli utskälld av M för att jag skottar snö med min onda rygg...), handla och sen hem igen. Snart ska jag ut igen och ner på stan för att hjälpa A välja bågar till sina nya glasögon. Sånt är ju alltid kul, om än lite svårt. Men det ska säkert gå bra.

Det låter inte så stressigt och har väl egentligen inte heller varit det. Det är nog mer en känsla. Säkert för att jag ska in i dimman och göra tre nätter på jobbet igen. Men det känns samtidigt skönt att gå tillbaka nu när jag haft lite minisemester. Tror inte det kommer vara sådär vidare värst stressigt där heller med tanke på alla rum (4/12, tror jag) som blivit tomma de sista veckorna. Skönt med lugna perioder ibland helt klart!

Edit: Tydligen är all lokaltrafik i Umeå inställd pga snön så det får bli glasögonval en annan dag. Lite trist, men förståeligt efter att jag själv halkat runt lite på vägarna i stan.

En kris kommer inte ensam, heter det väl? (nästan)

Oskön dag, struligt, stressigt och allt som kunde strula strulade. Det började med att jag försov mig; vi skulle egentligen åkt hemifrån tidigt för att handla mat inför nyår. "Det löser sig", sa M. Och det fick han säga till mig ungefär fem gånger till under dagen, i olika ärenden.

Igår tackade jag, efter mycket (och då menar jag mycket, mina vänner fick många ångestfrågor av mig igår) vånda bestämde jag mig till sist att tacka ja till en lägenhet jag blivit erbjuden. En större, finare, lite dyrare lägenhet så att vi skulle slippa trångboddheten och otrivseln (jag typ avskyr mitt stadshem) vi har idag. Det fanns några nackdelar med den nya, att hon som bor där nu röker inne var det absolut största. Men efter försäkringar från kunniga vänner att det går att lösa så svarade jag alltså ja.

Imorse hade jag dock inte fått helt bekräftat från nya bostadsbolaget att jag faktiskt fått den, och även om jag stod först i kön och vet med mig att jag saknar betalningsanmärkningar etc så kändes det lite osäkert. Samtidigt fick vi veta att om vi inte sa upp den nuvarande senast klockan tre idag så skulle vi riskera ytterligare en extra månad uppsägning. Så det blev stressigt att försöka få tag i rätt person på nya bolaget, en person som satt i möte typ hela tiden.

Inte nog med det, mitt i allt så ringde en av cheferna på jobbet och drog plötsligt tillbaka min beviljade semester för lördag och söndag, för att det ringts in sjukt och för att hon "inte ville beordra någon". Som att det inte skulle innebära en beordring av mig? Jag bad henne försöka ordna det på annat sätt då jag sett fram emot min semester och inte alls hade lust att ändra mina helgplaner för att jobba. Kollade också snabbt med familjens fackliga jurist och fick veta att de inte alls kunde göra så utan synnerliga skäl, men behövde aldrig börja bråka på riktigt eftersom det ändå till sist löste sig. Jag har, som det ser ut, semester som planerat.

Strax före det fick jag dessutom tag i rätt person och fick veta att det var lugnt med nya lägenheten, fick det nya kontraktet via mejl och hann i sista timmen säga upp den nuvarande. Allt bara löste sig plötsligt! 

Nu ska vi bara försöka få dem att vilja ge lägenheten till en vi vet som vill ha den snart eftersom vi har tillträde till den nya redan i februari och inte gärna sitter med två dubbla hyror. Sen ska allt annat flyttas, sägas upp osv, men det är nästa veckas stresshuvudvärk det.

Och absolut bäst på hela dagen: fika med fab-tjejerna nu på seneftermiddagen. Så himla trevligt och välbehövt. Jag hann nästan bli nedstressad under tiden. Nu dags att ladda för en natts arbete. Puh.

Helg!

Ledig! Ända till söndag kväll. Känns skönt. Har visserligen bara jobbat två nätter men det känns ändå i kroppen lite.

De stressiga mornarna som blivit sliter lite, inte minst på ryggen. Det spelar som ingen roll hur mycket jag förberett och gjort undan, när det larmar på flera håll samtidigt och jag snabbt måste bedöma vem som just idag kan tänkas ha de mest respektive minst stadiga benen så känns det stressigt och jag får skynda mig igenom varje grej. "Du är grinig idag" sa en man när jag inte hade tid att diskutera vilken olja han skulle köpa till sin bil.
Mycket djur har det varit också inatt. Marie hade en dam på sin avdelning som prompt skulle ut och 'mjölka koen', Simon fick låtsasvittja 'råttjärnet' under en säng på sin och jag hade tydligen skeppsråttor som skulle elimineras på ett rum inne hos mig. Man ska ha många kompetenser...

Det finns alltid någon som har det värre

Jag gillar Katta Kvack. Idag gillar jag Katta Kvack extra mycket när hon skriver i stort sett exakt just det jag tänkte när jag läste Åsa Erlandssons krönika om Gwyneth Paltrows offentliga dagboksskrivande. Våra verkligheter är olika. Jag gissar att vi tex inte skulle riskera att få läsa om Erlandssons kroppsdofter om de blev offentliga på en klädutprovning, vilket säkerligen är en risk som Paltrow står inför. Kanske inte hela världen, men vem skulle vilja?

Och visst skulle Paltrow säkert kunna anställa halva England till att ställa upp för henne så att hon inte ens behöver trycka på rätt knapp på den exklusiva kaffemaskinen på morgonen, men varför skulle hon? För att hon har råd? Blir det roligare då? Vill man verkligen automatiskt leja bort all vardag för att man kan?

Dessutom är många äkta/oäkta hälfter osynliga i bloggar, många gånger för att de själva valt det.

Om vi skulle gå på Erlandssons kriterier skulle knappt någon blogg finnas, för som hon själv säger; den som har fullt upp med att få det att gå ihop ekonomiskt och tidsmässigt har inte tid att blogga. Måste alla andra avstå i sympati då?

Ett ljus tänds

Jag tror att jag behöver en nedvarvningshelg med trevligt sällskap och inga måsten. Och att någon säger med skarp röst att det här med uppsatsen kommer att gå bra bara jag slutar noja och börjar jobba med den. Ingenting blir ju bättre av att jag mest går runt och fasar för ett idag väldigt oklart januari.

Oj, jag tror jag hittade den ömma punkten minsann.

Plugg de luxe

Det är mycket i skolan just nu och precis som förra omgången jag studerade reagerar jag genom att i det närmaste bli apatisk när saker börjar hopa sig. Inte så väldigt effektiv metod, kan tyckas. I helgen fick jag tex inte gjort ens i närheten av den mängd som jag borde ha. Dum-Sara.

Just nu sitter jag på universitetet där jag suttit sedan halv nio i morse och jobbat på mitt uppsats-PM som ska in imorgon eftermiddag. Utöver det har jag tre examinerande moment de närmaste dagarna; en imorgon (SPSS), en på fredag (forskningsetik) och en på tisdag (kvalitativ metodik). Utöver det har vi alltså dragit igång uppsatsmomentet och förväntas lämna in ett PM som ska beskriva det ämne och upplägg jag valt, vilket sedan (om jag förstått det rätt) ska opponeras på under ett seminarie (just den biten förstår jag inte riktigt varför, men jaja).

Vila får man göra i graven

Mitt första seminarie på kursen klarades av idag. Jag lämnade in det korta PM:et som det var tänkt, inledde en diskussion och fick av allt att döma klart godkänt så långt. Feels grejt! Jag är på gång, den känslan ökar helt klart. Ikväll skickades fler papper till den studievänliga myndigheten och jag hoppas att det är allt de behöver för att förära mig med ett fokuserat studieår.

Imorgon är det temadag med jobbet. Jag får hoppa föreläsningen på förmiddagen till fördel för temadagen men har fått lov att avvika efter lunch för att vara med på introduktionen inför c-uppsatsen. Det känns ganska viktigt att vara med på det och att få igång tankarna på den där stora grejen som förhoppningsvis ska ske den här hösten. Lite funderingar har jag redan, men långt ifrån något färdigtänkt och jag hoppas få tid att rannsaka tillgången på material till de funderingar jag har ganska snart. Det vore skönt att ha en välformulerad, genomförbar idé på papper.

Och även om jag känner mig trött som om det vore fredag (om jag vore en "vanlig 7-till-16-arbetare") finns ingen tid att vila än på ett tag. Torsdag kväll till måndag morgon innebär drygt 40 timmar av nattarbete (och helst ska det till lite läsning av kurslitteratur där nånstans också). Det känns faktiskt lite märkligt att gå tillbaka till det nu när jag har tassat i i de akademiska korridorerna på riktigt igen. Och jag kan tyvärr inte direkt påstå att jag längtar, även om det är kul att träffa arbetskamraterna.

Hur var det nu det var tänkt?

Stressandet fortsätter och jag börjar så smått fundera på det där som Ulrika sa till mig i helgen; "var inte tanken med studier att du skulle få det lugnare, inte MER att göra?". Och så var det ju tänkt. Jag skulle inte jobba samtidigt, jag skulle göra något helt annat, ha en normal dygnsrytm och "vanliga" rutiner. Ladda om, stärka mig själv lite och må bättre. Nu blev det inte i närheten av just det. Det blev stress, mer dålig sömn och ännu starkare känsla av att inte räcka till.

Men jag tänker ändå att det ger sig*. Att jag snart får veta mina ekonomiska valmöjligheter och att jag utifrån det kan ta ett slutgiltigt beslut. Samtidigt känner jag någonstans att nu är jag ändå på gång med studierna och jag vill verkligen inte alls lägga ner det igen. Det var ju den här gången det skulle gå vägen. Hela vägen.

Och lite är det väl också så att om inte de ekonomiska förutsättningarna för att enbart läsa infinner sig nu så gör de inte det framöver heller. Såvida jag inte lyckas gifta mig rikt, men utsikterna för det är rätt dåliga som det ser ut just nu...

*Yeah, I'm that stupid.

Hetslördag

Stressig dag som tenderade att bli just lite av allt och ingenting. Först akuttvätta utan att hinna torka det i tvättstugan utan istället fylla hela lägenheten med blöttvätt. Och då hann jag ändå inte ner till pride-paraden som tänkt. Istället försökte jag hinna möta upp Stina Sundberg på Sensus där hon skulle tala idag precis efter paraden (vilket blev väldigt bra och trevligt). Men så hade de flyttat (iaf tror jag det?) så jag blev ändå nästan sen men räddades i sista stund av att M hann hämta upp mig på fel sida av centrum med bilen.

Resten av dagen har gått lite i samma tecken, men jag har ändå hunnit med en vända till Mediamarkt med syrran, snabb lunch på stan med M, handla inför kvällen, röja upp det värsta i lägenheten och skjutsa Simon till sitt galej (man är ju snäll). Nu är det dock ganska lugnt och vi väntar på att Anna och Ulrika ska komma förbi och spela spel, äta lite gott och kanske sippa vin ikväll. M har gjort sin beroendeframkallande dillpesto och vitlöksbröd är på gång. Kan knappt bli bättre.

Ikväll; all about the fun, alltså. Imorgon blir det hårddiciplinerad läsning av kurslitteratur!

Stressfaktor nästan psykbryt

Så vad stressar jag över? Jo, skolan är en enorm press, inte minst för att jag knappt hunnit läsa något än och måste producera ett PM på måndag eftermiddag. Och hela tiden sitter skräcken för att misslyckas som ett gäng nålar i bakhuvudet. Valsedlarna tar mer kraft än jag trott; det ringer, mejlas och yras en massa och jag ska helst lösa alla situationer på en gång. Samtidigt är det fortfarande för få som hjälper till för att jag ska tro att det kommer att fungera på valdagen.

Sen strular det ju fortfarande med huruvida jag kommer att kunna fokusera enbart på studierna eller om jag måste fortsätta jobba samtidigt. Det är telefonsamtal på telefonsamtal, blanketter och byråkrati, kontakter med diverse personer för att få rätt intyg osv. Jag inser också att vissa viktiga moment på schemat krockar med jobbet, tex nästa vecka då introduktionen till c-uppsatsen är samma dag som temadagen med jobbet. Måste ordnas på nåt sätt.

Jag ligger också efter med mitt Fi-arbete med registret. Det fåniga där är att jag eg fått avlösning (jag har sagt av mig ansvaret framöver pga just stressen) men att jag inte hunnit få till en överlämning av det ganska omfattande (insåg jag när jag började dokumentera) arbetet som jag gjort där i x antal år nu. Så om jag bara la tid på det så skulle en enorm tyngd försvinna, men det har inte blivit av, idiotiskt nog (det är dock dagens/kvällens uppgift har jag bestämt).

Dessutom är M mer stressad än någonsin, vilket triggar igång min hjärna att tänka att jag måste kompensera där lite (speciellt kanske efter att jag kastat saker omkring mig i hallen som en tvååring). Igår kväll hjälpte jag honom att dra kablar och möblera upp två datasalar som skulle tas i bruk på förmiddagen idag. Klockan var tio på kvällen och han verkade inte i närheten av att vara klar så jag for dit och erbjöd min hjälp. Byggjobbarna lämnade lokalerna först igår eftermiddag efter renoveringen som skulle varit klar redan i augusti innan studenterna kom tillbaka.

Det var såklart en högst frivillig insats från min sida och det var rätt trevligt. Jag fick både tid med honom och tid att koppla bort min egen stress (som bara gick runt i huvudet och var exakt noll produktiv precis före). Och så slapp han hålla på längre än till två inatt. Det betyder nog också att han kan släppa saker på sitt jobb och backa upp mig lite med sånt jag behöver hjälp med. Som att hinna umgås med lillasyster som mitt i allt det här knappt hinner få någon tid med någon av oss.