torsdag, december 15, 2016

Någon/-t har försökt trycka sig ut genom skallbenet i ett par dagar nu....

Tre dagar av migrän som gjort slut på mitt förråd av migränmedicin och därtill min ork och tålamod gav mig via ett smått desperat samtal till 1177 till sist en akuttid hos en läkare med lila hår som gav mig vassa blickar och många förmaningar. Att vila ett par timmar tills migränen är "ok" och sen återgå till jobbet är visst inte ok. Ännu mindre att göra om proceduren tre dagar i rad. Det var tydligen grundorsaken till att det aldrig gav med sig. Trots att jag somnade kl 20 igår och sov 10,5 timmar på raken så hade jag ett ömt huvud då jag steg upp. "Det går bra så länge jag inte rör på det för mycket", var ett mycket dåligt argument, enligt den lila läkaren (som fick mig att tänka på Red i OITNB, speciellt eftersom jag mestadels kisade med ena ögat och hon blev lite suddig). Tre till fem dygn, tyckte hon var rimligt att vila efter migrän, och jag tror att hon förstod av min blick att det inte mottogs som rimligt. 

Hon pratade sjukskrivning men jag lovade att ta det lugnt fram till måndag och lovade vidare att jag tagit ledigt över jul och nyår och då inte "planera ihjäl mig", som hon sa, utan bara vara ledig. Jag fick en del tips, ett recept, en turordningslista på hur jag ska ta en väldig massa olika mediciner i vilken följd och mängd när synrubbningarna och sen migränanfallen kommer, samt uppmaningen att lära mig dricka kaffe, eftersom det tydligen är ett gammal beprövat knep mot migrän... Nja, där går väl ändå gränsen, hua så hemskt.

Mitt hjärta verkade vara i ordning, inga tecken på stroke (!), hjärtklappningen är ofarlig, och så åter en massa förmaningar.  "Jag tror inte jag är den enda som pratat med dig om att bränna ljuset i båda ändar."

En bra läkare, får jag väl säga, rak, tydlig och hjälpsam. Men som också förstod vad jag var för person och som resonerade lite därefter. Och hennes predikan stämmer ganska bra in på mina egna nyliga funderingar om att jag nästa år måste bli lite snällare mot mig själv, åtminstone försöka dra ner lite på tempot minska kraven lite. Jag tror att det är möjligt. Mycket sitter i mig själv så jag får väl börja där. Kanske återuppta meditation som jag mått bra av tidigare och känna efter lite mer.

Imorgon ska jag bara göra det nödvändigaste arbetet hemifrån och ta ledigt resten. Hänga med svansarna, klä granen som Lil'sis och Joel så snällt tog hem åt mig igår och i övrigt bara vila vila vila. Jag känner ju att jag behöver det. Det susar än i huvudet och hastiga rörelser gör ont. Och jag är oändligt trött. "Vila är det enda", so be it.

2 kommentarer:

Anna Eriksson sa...

I knew it!! Kaffet! Nu jäklar ska vi träna på det!

Sara sa...

Nej nej nej, det tror jag väl inte blir behövligt..... :)