Idag känns det lite bättre. Kanske, eller åtminstone ibland. I morse var jag orolig, vaknade vid första pipet Rosa gav ifrån sig (hon har lite svårt att jama som hon brukar, gissar att det beror på andningstuben hon haft i halsen vid operationen) och gav henne smärtstillande och frukost. Hon var lite hängig och ville bara kela en stund. Hon kurrade men svängde lite på svansen också. Hon har verkligen en förmåga att se riktigt ledsen ut, vilket förstås skär i hjärtat.
När jag kom hem nu ikväll efter några timmar borta så mötte hon mig i dörren som hon brukar, gick ut och gjorde en snabb lov på trappen innan hon gick in igen (det gick förbi en hund just samtidigt). Hon fick kokt fisk och fick också prova det flytande godiset jag hittade på Coop. Hon gillade det men finsmakaren Smilla gillade det inte. Sen har vi borstat som vanligt då jag skulle till att äta lite middag framför tv:n.
 |
| Hängig kisse i morse |
Så ja, mycket är som vanligt och jag känner mig lugnare nu. Hon är svullen och jag ser att det ser "annorlunda" ut (är väl den bästa beskrivningen) när hon gapar men jag hinner aldrig se om det ser infekterat ut. Att hon är svullen är kanske inte konstigt, inte heller att hon är lite hängig och lågmäld. Hon känner förstås av att det är annorlunda i munnen och det är ju nåt stort hon varit med om.
Så jag försöker skaka av mig det där ångestspöket som påminner mig om då Mina var så sjuk i december för två år sedan innan hon fick somna in den 8 januari året därpå. Men jag blir rädd, deras skörhet blir så tydlig när de är dåliga. Och medvetenheten om att de inte kommer finnas för evigt pockar på som om nån stack mig upprepande med en gaffel i ryggen.
Men jag ska försöka sansa mig och lugna mig och sen ringa veterinären på måndag om det fortfarande känns osäkert. Om det inte blir värre redan under helgen förstås. Men det ska det bara inte bli.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar