Ett långt inlägg om den långa veckan som gick

Den senaste veckan har varit tung som attan. Sjukdom, flytt from hell och mycket att göra.

Natten till torsdag vaknade jag svettig i feber och mådde inget vidare. Tog ett par alvedon vid 4-tiden och vaknade ganska okej sen så jag for till jobbet. Väl där hade jag inte mycket till röst och kände ganska snart att jag var allt annat än i form att jobba. Jag blev alldeles kallsvettig och det kändes som att jag skulle falla omkull. Jag packade ner datorn och for hem, gjorde det mest akuta från sängen och sov sedan hela eftermiddagen. M hörde av sig och berättade att han var hemma med feber och influensa han med. Han ville inte vara själv då han var sjuk (han blir så eländig med astman då han är sjuk) så han kom körandes hem framåt kvällen och kröp ner febervarm bredvid mig i sängen.

Planen att köra ner till Sundsvall på fredagen och sen upp på lördagen med flyttlasset flyttades på ett dygn. Vi var inte friska då heller, men mindre sjuka åtminstone. Min feber försvann på lördagen men M var fortsatt riktigt emlig. Det var som den helgen som vi hade möjlighet att få hjälp av Lil'sis och hennes Joel och då vi kunde låna hans familjs stora släp, så vi bestämde att det bara var att köra.

Vi for ner på lördagen, hade en soft kväll i en nedpackad lägenhet på kvällen med film på en datorskärm och hämtpizza. På söndagen skulle vi åka iväg och äta brunch innan vi skulle packa in i släpet men när vi kom ut på parkeringen så upptäckte vi att Joels bil blivit utsatt för stöld och skadegörelse under natten. Dekaler och detaljer var stulna, grillen saknades, lampor och bakstycken till backspeglarna. Så oerhört trist och frustrerande! Och svårt att inte känna sig skyldig då de var där för vår skull. Så det blev fokus på polisanmälan, skadeanmälan och sen försöka åtgärda bilen så gott det gick för att kunna köra den. Så vi blev väldigt sena och trillade in här hemma med flyttlasset först kring midnatt. Och då var M bokad på tåg tillbaka kl 5 morgonen efter...

Fantastiskt, med andra ord. Jag fick hjälp att packa ur släpet på måndagskvällen istället och lyckades få in det mesta utan att det blev allt för mycket kaos i huset. Men då är inte allt här än. Imorgon far jag ner och hämtar hem M och det sista från lägenheten med ett envägssläp. Sen väntar uppackning och kompromisser kring hur allt ska vara. Och förhoppningsvis kan vi påbörja arbetet med att inreda källaren så att vi får loss 1,5 rum till snart vilket kommer göra stor skillnad. Vårt lilla hus är lite litet annars...

Jag känner mig inte alls lika orolig över hur det ska bli när vi åter bor här på heltid båda två som jag gjorde en stund innan. Just nu känns det bara skönt och efterlängtat att kunna komma nån vart med huset och att få sällskap. Inte behöva planera så mycket med helgerna och kunna göra saker mer spontant. Det ska bli skönt. Nån att luta sig mot lite oftare och enklare.

Känna efter

Långsamheten fortsätter idag. Nu sitter jag i soffan med en kopp te och väntar på att filmjölkslimporna ska bli klara. Jag har plockat undan och dammsugit men hyllorna är fortfarande hopplöst i oordning. M var också seg idag så han har inte kommit hem än.

Och så har jag "känt efter". Jag är bra på det numera. Känningarna i magen kommer och går fortfarande, ändras och har olika kännetecken fortfarande. Hopplöst. Och jag pendlar vilt i mina funderingar om vad det ska vara. Men jag har varit duktig och kontaktat hälsocentralen i vart fall. Jag var nervös och väntade hela förmiddagen på min uppringningstid klockan 13 igår. Sen dröjde det ända till tio i två innan det faktiskt ringde. Väldigt besvärligt.

Sköterskan var jättegullig men av det där slaget som inte säger något tillbaka, om du förstår. Jag beskrev hur det känns och inte känns och hon ställde lite frågor. Jag berättade om min ångest över cancerbesked och hon sa absolut ingenting. Hon svarade som på inget sånt alls, bara lät det vara och gick vidare. I mitt huvud blir det förstås nån form av bekräftelse på att mina föraningar är rätt men jag vet ju egentligen att det bara var hon som var professionell. Hon kan ju inget veta eller säga över telefon.

Det fanns inga bokningsbara tider men hon skulle kolla med min läkare och ring i början av veckan med en tid. Den ivern fick mig också att undra om det betydde något. Att hon inte gav mig en tid om tre veckor. Men hon kan ju bara ha reagerat på min oro. Och sen kan det ju vara så mycket, det kanske är bra att ta reda på det snabbt. Men det ger mig hjärtklappning att tänka så.

Min tidigare läkare hade gått i pension, tråkigt nog. Jag gillade hans lugn och att han inte hanterade mig som en knäppis då jag väl var där med mina farhågor. Jag söker ju väldigt sällan hjälp men när jag väl gör det vill jag inte bli avfärdad som en toka. Och han kollade allt, frågade vad jag googlat fram osv. Men nu är det alltså en ny läkare. Jag hoppas att hon är lika förstående.

Sjukdomsångest i amok

På måndag måste jag ta tag i att ringa hälsocentralen. Min ångest över hälsan eskalerade till dumma nivåer under ledigheten (och förstörde densamma faktiskt en del dessutom då jag inte kunde slappna av riktigt), för att sen dämpa sig lite den senaste veckan men så återkom den igen nu inför helgen. Jag får ont i magen till och från och ibland är det nu värre än var det var från början då det mest kändes som antydningar. Nu kan det vara mer som knip långt ner i magen eller som svidande magsäck eller som att det gör ont i mellangärdet om jag trycker där. Igår kväll hade jag ont långt ner i magen och när jag tryckte på magen kändes den som uppsvälld och det gjorde ont. Det gav mig förstås lite ångest när vi skulle sova och så snart jag försöker uttrycka det med ord så blir det nästan som panik med tårar. M gjorde sitt bästa att lugna och få mig åter till logiska tankar, men det är inte så enkelt.

Idag känns magen okej igen men jag är lite svindlig i huvudet när jag rör mig. Direkt ångest. Ingen lugn och sansad helg-Sara här inte. Och så kan jag ju inte ha det.

Det är som att ha två inneboende personligheter; en som säger lugnande saker och funderar över ev överkänslighet, dålig kost, snett bäcken eller stress och som försöker resonera kring att cancer kanske skulle göra ont mest hela tiden? Parallellt då med en som tokvrålar i mitt huvud att jag är full i snabbväxande cancertumörer (helt logiskt, alla tycks ju dö i cancer just nu) i allt från tarmar till bukspottskörtel och äggstockar och att jag måste skynda mig att kolla upp försäkringar och se till så att de betalas ut som jag vill när jag gått bort. Sen växlar det mellan dessa två, ibland i en rasande fart och nästan så att de båda skapar kakafoni internt.

Så jag måste ringa och be att få komma och få lite ordning på allt. Få veta vad allt är och se om det finns en koppling mellan min onda rygg och strulande mage osv. Samtidigt så drar jag mig för det för att det känns läskigt OM jag nu skulle få veta att det är nåt superfarligt och hastigt dödande. Det blir ju verklighet då. Men är det inte det så skulle det vara oerhört hjälpsamt att få veta det så att jag kan dämpa ner den där skrikrösten och sänka blodtrycket lite igen. Att gå runt med berg-och-dal-åkande ångest är ingen picknick det heller.

Perspektiv

Sicken vecka och sicken dag. Inget har riktigt gått som tänkt. Idag började jag min dag med att känna mig besviken över en "för liten" viktminskning i protokollet för att sen i eftermiddag/kväll sitta på en sängkant på sjukhuset och hålla en hand som just fått ett riktigt eländigt besked. Livet, på nåt vis, det går sin egen väg.

Alla måste få gnälla ibland, det finns alltid någon som har det värre. Men ibland är det bra att få lite perspektiv på tillvaron också. Idag var en sån dag. 

Saker rusar på rätt fort just nu och jag känner inte riktigt att jag mäktar med precis allt. Det känns viktigt att få backa lite och ge mig själv tid att bara andas lite. Jag är ju trots allt bara jag. Så det har jag gjort åtminstone ett par gånger den här veckan. Och det har gett mig bara liiite dåligt samvete. Så det ser jag som en seger.

Att sansa mig; som att stoppa ett rusande tåg

Idag känns det lite bättre. Kanske, eller åtminstone ibland. I morse var jag orolig, vaknade vid första pipet Rosa gav ifrån sig (hon har lite svårt att jama som hon brukar, gissar att det beror på andningstuben hon haft i halsen vid operationen) och gav henne smärtstillande och frukost. Hon var lite hängig och ville bara kela en stund. Hon kurrade men svängde lite på svansen också. Hon har verkligen en förmåga att se riktigt ledsen ut, vilket förstås skär i hjärtat.

Hängig kisse i morse

När jag kom hem nu ikväll efter några timmar borta så mötte hon mig i dörren som hon brukar, gick ut och gjorde en snabb lov på trappen innan hon gick in igen (det gick förbi en hund just samtidigt). Hon fick kokt fisk och fick också prova det flytande godiset jag hittade på Coop. Hon gillade det men finsmakaren Smilla gillade det inte. Sen har vi borstat som vanligt då jag skulle till att äta lite middag framför tv:n.

Så ja, mycket är som vanligt och jag känner mig lugnare nu. Hon är svullen och jag ser att det ser "annorlunda" ut (är väl den bästa beskrivningen) när hon gapar men jag hinner aldrig se om det ser infekterat ut. Att hon är svullen är kanske inte konstigt, inte heller att hon är lite hängig och lågmäld. Hon känner förstås av att det är annorlunda i munnen och det är ju nåt stort hon varit med om.

Så jag försöker skaka av mig det där ångestspöket som påminner mig om då Mina var så sjuk i december för två år sedan innan hon fick somna in den 8 januari året därpå. Men jag blir rädd, deras skörhet blir så tydlig när de är dåliga. Och medvetenheten om att de inte kommer finnas för evigt pockar på som om nån stack mig upprepande med en gaffel i ryggen.

Men jag ska försöka sansa mig och lugna mig och sen ringa veterinären på måndag om det fortfarande känns osäkert. Om det inte blir värre redan under helgen förstås. Men det ska det bara inte bli.

Öronbråk

Lagom till stundande flygresa har jag fått skummigheter med ena örat. Det har kommit smygande under veckan men hela dagen idag har det varit besvärligt. Det gör inte direkt ont men det susar och trycker lite och känns som att jag har vatten i det eller nåt liknande. Normalt sett hade jag kanske inte brytt mig så mycket men med tanke på att jag ska fara utomlands så har jag ingen riktigt lust att få än mer besvär under flygningen alt öroninflammation långt från hemma-vårdcentralen.

Men ja, det löser sig säkert på nåt vis. Alltid ska det vara nåt bara.

Ofas

Det känns för övrigt i allmänhet som att kroppen och huvudet är lite i ofas med varann just nu. På ett väldigt onöjt sätt. På flera sätt. Som att jag vill kliva ur. Och som ett brev på posten har den där nästan ständigt närvarande oron/känslan av att något ska vara fel (gärna nåt jag inte riktigt vet om) ökat en del. Nojjigt, alltså. Så vid minsta krämpa känns det som att ångesten är nära till hands. Och i sin tur skapar  den (gissar jag) yrsel eller andra diffusa symptom att nojja vidare på. Hopplöst dåligt sätt att ta vara på livet.

Och det hjälper inte direkt till att det skrivs/radiopratas/pratas om folk som dött, eller ska dö osv precis hela tiden och överallt för tillfället. Jag är inte bra på att tackla sånt. Så sluta dö och bli sjuka, är ni snälla. Egocentriskt tänkt, jag vet, men dessvärre ruskigt verkligt.

Dagens bästa:

Äntligen har vi fått provsvaren från veterinären. Och det braiga är att värdena var avsevärt mycket bättre än sist. Tydligen sa veterinären nu att de förra var över det som visas som maxvärde, alltså de vet inte exakt hur högt, det var mer än vad de mäter. Den här gången, efter tre veckor av dietfoder, låg det alltså på ca 90. För högt fortfarande, det ska ligga under 14, men det är ändå bättre.

Och då ignorerar vi det faktum att vi tyckt oss se en ökad aptit igen de senaste dagarna. Åtminstone idag gör vi det. Och gläds åt provsvaren!

Klart det blir bra?

Det här med kattutfodringen är för övrigt ingen riktig höjdare. När den ev positiva spänningen för nya ordningar lagt sig är det mest halvkaos. Vår älskade sjukling Rosa är svart i ögonen för att hon inte får vad hon vill ha och äter därför inte som hon borde. Hon gör allt för att försöka komma åt den vanliga kattmaten och tycks inte gilla sin personal lika mycket och ofta som tidigare (då hon verkligen aldrig klagade på något). Hon är så smal att jag inte törs kela henne med samma kraft som tidigare. Och den tidigare matneurotikern Mina har plötsligt blivit en förvirrad anorektiker. Den enda som verkar kall inför allt är den fd vinterdeprimerade Smilla. Tur att nån tar det med ro.

Det känns lite tungt och även om vi försöker skjuta bort orosmolnen så finns de där i horisonten. Jag har knappt ork att skriva om det. Det måste bli bra, det bara måste det.

Oroshemmet

Nu är jag hemma hos min älskade kattfamilj och här är oron ganska påtaglig måste jag säga. Mer än vad låtsasmaken vågat ge sken av, tror jag. Sjuklingen åt sin mat ganska snart efter att vi kommit hem, hon skulle bara gå några varv först och visa att hon är lite misstänksam, men hungern tog antagligen övertaget ganska snart. Nu har jag bara varit borta några få dagar men jag tycker att hon ser betydligt slöare ut än före helgen. Och, precis som de andra två, med oro i blick.

De andra är svårare att få i mat. Smilla har ätit lite torrfoder men matneurotikern Mina är som svår att få tillräcklig ro i så att hon kan äta. Hon vill bara ligga när, gärna på, mig hela tiden.

Nu har jag gjort en beställning på nätet på Feliway, efter ett snällt tips från en bloggläsare, som jag tänker kanske kan hjälpa till att dämpa oron lite om vi har tur. Har vi ännu mer tur kanske det även kan lugna när vi måste ta sjuklingen till veterinären på återbesök igen om fyra veckor. Jag hoppas verkligen det.

Jag överdriver säkert lite men jag går faktiskt av lite av oro just nu. Det är så frustrerande att inte kunna förklara och samtidigt se dem betydligt mindre trygga och välmående än vad de alltid annars varit.

Ibland vill jag inte ha rätt...

Det var ju egentligen väntade nyheter, men jag hade ändå en strimma hopp om att jag skulle ha haft fel, att vi bara överreagerat. Men idag ringde veterinären upp M och berättade om provsvaren. Sköldkörtelhormonet var åt fanders. Om jag förstod det rätt ska det ligga på ett värde under 14 och vår fina Rosa-katt hade ett värde på 143. M ringde direkt och berättade och sen har vi pratat kort ett par gånger. Men jag har bitit ihop och försökt vara mentalt på jobbet. Först på väg hem ikväll kom det som över mig så nu har jag bölat i telefon med M en stund.

Men han har som vanligt rätt; det är ju bra att vi fått veta och att vi insåg att något var galet så pass tidigt ändå. Innan levern tagit mer stryk och innan hjärtat börjat få problem. Vi känner vår katt och agerade på känslan av att det inte var som det skulle.

Nu står vi inför några olika behandlingsmetoder. Veterinären rekommenderade oss att börja med kostomläggning, något som tydligen är alldeles nytt. Fodret började säljas i Sverige i början av året. Men det innebär att hon inte får lov att äta något som helst annat än just det. Minsta bit kan få sköldkörteln att börja överproducera igen. Och med tre katter i hemmet kan det bli svårt men vi har en plan vi ska testa. Det blir säkert inte lätt i början att åtskilja dem vid måltiderna och dessutom vänja dem av med att det inte alltid finns tillgång till mat, men det måste gå. Och ska jag vara ärlig så är det nog t.o.m riktigt bra för vår yngsta lilla matneurotiker...

Som tur är finns det både blötmat och torrfoder att beställa så det måste inte bli så trist som det först lät. Våra katter har alltid gillat omväxling så det kan vi fortsätta med även för Rosa, även om det blir mer begränsat. Ingen fisk och inga whiskaspinnar på morgonen. Det gör ont i mattehjärtat att behöva förneka henne favoriterna utan att kunna förklara, men hon måste bli bra helt enkelt. Kanske kan vi hitta nya favoriter.

Sen finns det andra alternativ som medicinering, men den kan ha besvärliga biverkningar och kräver tätare provtagning än vad fodret gör. Sen återstår operation, vilket alltid är en risk och även injektion av radioaktivt jod finns som möjlighet. Det sistnämnda tycks vara permanent lösning men görs bara på få ställen och kostar nånstans mellan 14-20.000 om man räknar in allt. Pengarna må väl så vara, det känns mer jobbigt att behöva fara långt och dessutom ha henne inlagd nånstans en knapp vecka.

En sak i taget. Nu testar vi och hoppas på bättre provsvar om fyra veckor.

Svarta hål är en bättre teori

Igår funderade jag över det här med vart all tid tar vägen. De sista veckorna har jag plötsligt så många saker som jag vanligen gör och gillar som jag plötsligt känner att jag försummar. Jag spelar hemskt lite WoW, läser knappt bloggarna jag gillar att följa, ser bara de 'viktigaste' tv-serierna och har sett ovanligt lite film. Men vad har jag gjort istället? Flyttat, visst, det tar ju tid. Men har det verkligen tagit så mycket tid? Fast vad har tiden annars försvunnit till? Det är ju inte direkt så att jag suttit och stirrat ut i tomma intet. 

Lite kanske det är jobbet också, att jag jobbar så mycket och aldrig hinner bli pigg mellan passen. Det tar väldigt mycket kraft. Det blir jobbigt när jag inte riktigt känner att jag har tid, ro eller ännu värre; samvete, att sova så mycket som jag borde och behöver. Resultatet blir istället en aldrig riktigt pigg Sara, som både haft återkommande yrsel och märkliga talsvårigheter (jag blandar och tappar ord som en crazy person!) sista tiden. Det är ju inte så bra.

Ja, jag vet inte. Kanske är det så; mycket att göra med flytt och mycket jobb/lite sömn som är grejen. Jag blir alltid så nojig över att det ska vara nåt elände på riktigt som drabbat mig. Hypokondrikern i mig poppar gärna upp då och då och lägger lite extra hjärtklappning som grädde på moset. Vi har haft (och har fortfarande) några allvarliga fall av c-ordet i nära familjen de sista två åren och för varje ny grej tänker jag att det snart är min tur också. Det är super-ego av mig att tänka så, jag vet, men jag kan inte låta bli. Det känns som att cirkeln blir tajtare och tajtare på nåt sätt. Jag måste sluta tänka på det viset. 

Alla känner någon...

Vi har fått lite sjukdomsfall i familjen också. Sådär allvarliga sådana. Inte i den direkta i-hushållet-familjen, men strax utanför. Jag kan inte skriva så mycket om det men det tynger mitt huvud ganska mycket och gör mig disträ, känner jag. Man önskar ju att alla ska få vara friska och det känns orättvist när saker drabbar goda människor. Men så är livet. Jag har gott hopp dock. Det kommer att gå bra.

Ibland känns avstånden evigt stora

Mm den oroliga kvasi-mamman i mig kommer såklart tillbaka med kraft när lillebror hör av sig och berättar att han blivit inlagd på sjukhus för observation efter att ha fått kraftig feber på några timmar, ont i halsen och problem med luftvägarna. Bara knappt ett dygn efter hemkomsten från Turkiet. Men han fick åka hem på morgonen idag efter att de haft koll på honom under natten och imorgon kommer provsvaren om det är H1N1 eller inte. Han är fortfarande inte frisk, men lugnare och något piggare efter lite behandling.

Han blev nog lite orolig men jag är glad att han ändå for in när andningsvägarna blev påverkade. Duktig bror. Känns också bra att sjukvården verkar ha tagit honom på allvar på en gång. Det är dock såna här dagar man önskar att man inte fanns så långt bort. Inte för att jag tror att det är någon som helst fara med honom även om han skulle vara smittad, utan för att kunna finnas till hands lite lättare.

H1N1

Och nej jag har antagligen inte svininfluensan. Alla frågar. Mest på skoj men stundvis tycker jag mig ana ett litet spår av allvar hos vissa. Men nej, jag är förkyld och har ont i halsen.

Måste säga att jag är less på svininfluensa-pratet. Det börjar på sina håll likna hysteri. Visst, har man små barn eller befinner sig i nån av riskgrupperna så kan jag visst förstå att man kanske oroar sig lite, men det är många som rusar iväg och litar blint på varje hysteri som skriks ut i media.

Personligen försöker jag läsa på på mer sansade ställen och lyssnar till epidemiologer, varav ganska många faktiskt också tycks tycka att det blivit lite för stort. Fler börjar nämna att det faktiskt finns de som tjänar väldigt mycket pengar på allt det här.

Om jag förstår det hela rätt så verkar den absolut största skillnaden till andra influensor vara att den tros kunna drabba en större del av befolkningen (ca 40% istället för 5-15%). Och det är typ det. Dödsfall har vi varje år i andra influensor. Kan säga att bland de gamla på mitt jobb har dödsantalet varit betydligt större i vinterkräksjukan än i någon influensa (och sjukantalet var säkert kring 40% i personalen sist och 90% bland de boende).

Jaja, vi får väl se. Jag ställer mig som vanligt skeptisk till dessa massvaccinationer som vi inte vet hur och om de funkar, vilka biverkningar de har eller om det ens är vettigt att vaccinera fullt friska människor. Det där med att hålla samhällsfunktioner igång biter inte riktigt som enda argument på mig faktiskt.

Hypon har vaknat

Okej, jag vet att jag inte skulle gnälla, men lite måste jag ändå. Jag börjar faktiskt undra om det är nåt fel. Kroppen är så konstigt öm och jag känner mig konstant trött. Fortfarande efter två lediga nätter var jag helt mör igår. Men jag kunde inte sova på dagen vilket betalade sig på jobbet då jag blev sådär jobbigt trött fram på morgontimmarna när det var lugnt på avdelningen. Nu har jag sovit 6 timmar men är fortfarande öm och trögtänkt.

Kanske räcker det med lite semester, kanske är det nåt annat? Börjar fundera på att be Vårdcentralen ta lite blodprov eller nåt så att jag vet att inget är fel. Mini-hypokondrikern i mig har snart gått igenom alla möjliga hemska sjukdomar som jag kan ha drabbats av.

Att se det som är "du"

Apropå förra inlägget så måste jag ändå tillägga att det faktiskt finns en viss charm med mitt jobb. Långt ifrån alltid, men det blinkar till då och då. Det görs inga försök alls att ställa sig in för att bli omtyckt tex, och liknande försök från min sida kan jag glömma. Det finns en äkthet mitt i det här tragiska. Allt det jag ser på jobbet finns ju uppenbart i oss människor, även om vi sällan ser det annars. Det är inga dominerande sidor normalt sett, utan jag gissar att det jag ser är små små delar av mänskliga personligheter som av medicinska skäl blir kraftigt dominerande.

Inte sällan tycker jag att man kan se genom sjukdomen, se människan som fanns innan, även bland de som är så väldigt långt gångna i sjukdomen som de jag arbetar med. Jag kan se den snälla bullfarmodern, den mysiga morfadern och den älskade livspartnern. Det skiner inte sällan igenom, och det betyder faktiskt en hel del. Självklart kan man ibland också ana surgubben eller en person som troligen hela livet levt ganska bittert eller missnöjt. Det spelar ingen roll, huvudsaken är att man ser människan som sådan. Och vi är alla och lever alla våra liv olika. Ska jag filosofiera kring mitt jobb så är det just det som ganska ofta slår mig. Hur basalt det ändå är.