Och plötsligt var den där, den sentimentala lördagsförmiddagen

Jag har börjat få en förkärlek för lördagsmornar. Det är nåt särskilt trivsamt med dem. Jag vet egentligen inte riktigt vad.

Just den här lördagsmorgonen vaknade jag halv nio med ont i halsen och seg kropp. Lämnade sängvärmen, hämtade te och skumtomtar (förbjudet, men hallå, det är lördag?) och kröp upp mellan två sovande kattdamer i soffan. Fram med stickning och senaste avsnittet av Cougar Town (som jag gnällt mycket på men som helt klart tar sig så sakteliga). Och sen det bästa, mest efterlängtade till sist; veckans Parenthood. How I love it.

Det ger mig en stor familjekänslados per vecka och jag suger åt mig varenda sekund. The Braverman's är min surrogatfamilj tre kvart i veckan. Det får mig att längta efter min familj, en familj och att tänka att den numera nästan utrotade företeelsen att familjer växer upp och lever vidare alldeles nära varandra med ett kvarvarande föräldrahem som hjärta och samlingsplats inte alls behövde vara en så dålig idé egentligen. Inte guld och gröna skogar heller såklart (och i vissa fall säkerligen rent destruktivt), men visst finns det något gyllene i tanken trots allt? En nästan villkorslös gemenskap som jag saknar ibland. Eller är det kanske bara jag som luras in i tv-serievärldens fiktiva bomullsmys? Kanske så.

Dagens pausfågel; grubblerika hysterika

Dagens fråga; varför är det så svårt att leva i nuet? Jag inbillar mig att det inte bara är jag som har det problemet, som envisas med att leva i det förgångna och i framtiden samtidigt, men som inte fixar att landa i nuet. Varför finns det inte en handbok över hur man gör? Så många människor som fötts och dött sen dinosarna gav med sig och ingen har skrivit den ultimata handboken än, varför?

Just nu gör jag allt jag kan för att låtsas att jag inte bryr mig om saker som händer, när det egentligen är så väldigt mycket tvärtom. En klok människa sa igår till mig att "vet du, ibland är en människas bästa sida också hennes sämsta". Jag log och nickade eftersom jag insåg att hon hade tragiskt rätt (dvs mitt bästa är bra för alla utom mig själv), när jag egentligen mest ville skrika att det var det sämsta råd jag hört.

Crazy Catlady kommer allt närmare.

Att se det som är "du"

Apropå förra inlägget så måste jag ändå tillägga att det faktiskt finns en viss charm med mitt jobb. Långt ifrån alltid, men det blinkar till då och då. Det görs inga försök alls att ställa sig in för att bli omtyckt tex, och liknande försök från min sida kan jag glömma. Det finns en äkthet mitt i det här tragiska. Allt det jag ser på jobbet finns ju uppenbart i oss människor, även om vi sällan ser det annars. Det är inga dominerande sidor normalt sett, utan jag gissar att det jag ser är små små delar av mänskliga personligheter som av medicinska skäl blir kraftigt dominerande.

Inte sällan tycker jag att man kan se genom sjukdomen, se människan som fanns innan, även bland de som är så väldigt långt gångna i sjukdomen som de jag arbetar med. Jag kan se den snälla bullfarmodern, den mysiga morfadern och den älskade livspartnern. Det skiner inte sällan igenom, och det betyder faktiskt en hel del. Självklart kan man ibland också ana surgubben eller en person som troligen hela livet levt ganska bittert eller missnöjt. Det spelar ingen roll, huvudsaken är att man ser människan som sådan. Och vi är alla och lever alla våra liv olika. Ska jag filosofiera kring mitt jobb så är det just det som ganska ofta slår mig. Hur basalt det ändå är.

The day when Joakim "accidently" called Sara ugly...

Promenad de luxe! Tror vi var ute och gick i nästan fyra timmar idag. Hyfsat varmt i luften, även om jag är lite frusen av mig. Vi vandrade längst med havet och pratade en massa strunt. Rätt mycket folk ute, som alla tycktes ha någon slags vårglädje över läpparna. Trivsamt.
Såg en vacker båt, som mest skulle duga till ved (om ens det), men den var fin på något vis. Ni får se bilder senare. Lite spännande att båtens namn var "Karma"...
Det är väldigt vackert längst med havet här. Det får jag ändå ge Oskarshamn. Skön luft och ett mycket trivsamt lugn som man skulle kunna ha jämt. Något mer lättillgängligt att promenera här än hemma i Ratan (lite outforskat iofs), men ungefär samma känsla faktiskt. Lite magiskt att det är samma vatten, men att det är fruset hemma.

En väldans massa filosoferande har det varit idag. Ni vet, typ om allt. Livet, karriärerna, framtiden etc. Rätt gott att prata med någon som känner en själv så väldigt bra (bättre än jag själv gör kanske..) och som har gjort det så pass länge ändå. Ganska ovärderligt. Avslutade dagen med långfika på ett halvmysigt café och fortsatt filosoferande. Lugn och batteriladdande dag alltså, med undantag för bakgrunden till dagens rubrik då... Men det får vi väl lämna till historien nu =)

Imorgon är det sista dagen här. Joakim jobbar. Vet inte riktigt vad jag ska hitta på. Kanske gå ner och sukta efter de superfina vita basketpumisarna jag provade igår, men som jag nog bestämt inte får plats i månadens budget. Eller så sätter jag mig i solen och fortsätter att fundera på kopplingen mellan "kärnfamiljen som antifeministiskt projekt" (Tiina Rosenberg, ett citat med många intressanta bottnar) och konsumtionssamhället, som jag påbörjade idag.