Jag har börjat få en förkärlek för lördagsmornar. Det är nåt särskilt trivsamt med dem. Jag vet egentligen inte riktigt vad.
Just den här lördagsmorgonen vaknade jag halv nio med ont i halsen och seg kropp. Lämnade sängvärmen, hämtade te och skumtomtar (förbjudet, men hallå, det är lördag?) och kröp upp mellan två sovande kattdamer i soffan. Fram med stickning och senaste avsnittet av Cougar Town (som jag gnällt mycket på men som helt klart tar sig så sakteliga). Och sen det bästa, mest efterlängtade till sist; veckans Parenthood. How I love it.
Det ger mig en stor familjekänslados per vecka och jag suger åt mig varenda sekund. The Braverman's är min surrogatfamilj tre kvart i veckan. Det får mig att längta efter min familj, en familj och att tänka att den numera nästan utrotade företeelsen att familjer växer upp och lever vidare alldeles nära varandra med ett kvarvarande föräldrahem som hjärta och samlingsplats inte alls behövde vara en så dålig idé egentligen. Inte guld och gröna skogar heller såklart (och i vissa fall säkerligen rent destruktivt), men visst finns det något gyllene i tanken trots allt? En nästan villkorslös gemenskap som jag saknar ibland. Eller är det kanske bara jag som luras in i tv-serievärldens fiktiva bomullsmys? Kanske så.
Just den här lördagsmorgonen vaknade jag halv nio med ont i halsen och seg kropp. Lämnade sängvärmen, hämtade te och skumtomtar (förbjudet, men hallå, det är lördag?) och kröp upp mellan två sovande kattdamer i soffan. Fram med stickning och senaste avsnittet av Cougar Town (som jag gnällt mycket på men som helt klart tar sig så sakteliga). Och sen det bästa, mest efterlängtade till sist; veckans Parenthood. How I love it.
Det ger mig en stor familjekänslados per vecka och jag suger åt mig varenda sekund. The Braverman's är min surrogatfamilj tre kvart i veckan. Det får mig att längta efter min familj, en familj och att tänka att den numera nästan utrotade företeelsen att familjer växer upp och lever vidare alldeles nära varandra med ett kvarvarande föräldrahem som hjärta och samlingsplats inte alls behövde vara en så dålig idé egentligen. Inte guld och gröna skogar heller såklart (och i vissa fall säkerligen rent destruktivt), men visst finns det något gyllene i tanken trots allt? En nästan villkorslös gemenskap som jag saknar ibland. Eller är det kanske bara jag som luras in i tv-serievärldens fiktiva bomullsmys? Kanske så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar