Umedalens sjukhus

Det är den årliga psykeveckan i Umeå den här veckan och som en del av det höll bästaste Fanny en föreläsning om sitt magisterarbete om Umedalens mentalsjukhus, så Anna och jag for till Umedalens bibliotek för att lyssna. Vi såg ju hennes utställning när hon examinerades, men då var vi aldrig och lyssnade på själva föreläsningen. Och det var absolut väldigt intressant.

Jag jobbar ju annars i ett av de där gamla husen som varit mentalsjukhus och har sedan jag började där hyst ett ganska stort intresse för dess historia. Men jag lärde mig en del nytt idag igen. Det är absolut spännande och jag hoppas att Fannys intressanta arbete och fina fotografier blir en bok till slut.

Jag skulle också önska att någon passade på att intervjua de som arbetat (och bott, i den mån det går) på mentalsjukhuset och gjorde ett större, personligt reportage (eller varför inte en bok?) med deras historier. Jag har ju jobbat tillsammans med flera av de som började sitt arbetsliv på mentalsjukhuset som 18-åringar och som funnits där och följt med till de nya verksamheterna tills dess att de gått i pension, men det börjar bli få kvar nu som fortfarande arbetar. Men de historier och anekdoter jag har hört skulle absolut dokumenteras och spridas. Det är ömsom ljus, ömsom mörker. För även om behandlingsmetoderna idag kan tyckas brutala och omänskliga till viss del fanns det något annat innanför de där stängslen som erbjöds som vi inte har så mycket av idag. Sysselsättning, gemenskap och högt i tak för det som annars anses som "onormalt beteende". Det fanns något värdefullt och härtligt i det hela. En tillhörighet som rycktes bort från många i och med psykiatrirefomen. Det är absolut en intressant del av vår historia som inte får glömmas. Och då inte bara det rent politiska utan även berättelserna från de som var med. Det mellanmänskliga.