Lillasyster har farit hem till mamma några dagar på kulturlovet (hon säger "kulturlovet"* och himlar med ögonen) och jag blev plötsligt så less på tystnaden hemma att jag for ut till landet och den alltid saknade kattfamiljen igår kväll. Idag var jag inne i stan ett par timmar för att klippa mig (yeay!) och hämta upptryckta rapporter inför seminariet imorgon, men annars har jag varit här ute. Och det har varit lite av en kamp för uppmärksamheten, dem emellan, men nyss låg jag och tantlurade en timme med alla tre inom armlängds avstånd i stora sängen. Mysmongosarna.
De har knappt någon lust att gå ut, ser anklagande ut varje gång de kommer in efter ett nytt 3-minutersförsök (utom mellankatten, som är något av en sibirisk katt ibland, med sina jättetassar, tofsöron och brist på avsky inför blötan till skillnad från de andra). Det är ju ändå inte så väldigt kallt och visst är det lite fuktigt, men någon snö ligger ju inte än. Men sura kan man alltid. Katter kan. Smilla Katt kan verkligen.
De fattas mig alltid när jag är hemma i stan, vilket varit mycket den sista tiden. Det är kanske ändå så att hemma är där svansarna är.
*Tycks vara en ny benämning av höstlovet?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar