Lindgrens värld

När TV4play gick över till CMore så var jag först lite tveksam men ganska snart insåg jag de många fördelarna. När jag inte har några tv-kanaler i övrigt så har det istället blivit några streamingtjänster och det är helt värt det. TV4 gillade jag men CMore blev ju som ännu bättre. Många kanaler att live-streama och en hel del program att se också. 

För tillfället har jag fastnat lite att se på de Astrid Lindgren-filmer som finns, som brukar visas på SF-kanalen (som man kan streama). Jag hamnade i slutet av en Madicken-film en kväll och fick mersmak så igår letade jag fram den på play och såg från början. Och ikväll har jag den andra Madicken-filmen på. Mysigt. Och lite spännande att se filmer med vuxenögon som jag annars mest har barnminnen till.

Madicken var nog en av de Lindgren-filmer/-böcker som jag gillade mest. Jag ville vara Madicken i det fina huset med de röda sandalerna på Valborg, de fina nattlinnena, trädgårdsgungan och inte minst vänskapen till Abbe. Hon var orädd och klok men jag tror att det jag relaterade till var det lite lill-gamla och den stora empatin i karaktären. Och önskan att ha det lite mer som hon kanske. Hemma hos oss var det på många sätt mer som hos Nilssons och även om det gestaltas lite gemytligt så var det inte så det kändes.

Ronja såg jag också många gånger, och läste boken om och om igen. Bullerbyn, den senare filmatiseringen, såg jag nog sönder på VHS. Kajsa Kavat läste mormor för mig och den älskade jag också. Boken mycket mer än filmatiseringen. Lejonhjärta gav mig ångest på riktigt (jag minns fortfarande paniken som steg första gång jag försökte se filmen, jag har aldrig sett den i sin helhet sedan dess) och jag hade ganska svårt för både Pippi och Tjorven. Det är väl ganska talande att jag hade svårt att inte sympatisera mer med Prussiluskan än Pippi, haha...

Jag hoppas att barn läser och ser Lindgrens berättelser fortfarande. Att de lever vidare och skapar lika mycket fantasi och ger upphov till egna funderingar och berättelser som de gjorde för mig. 

Pappa

Idag är det 8 år sedan pappa gick bort, blott 57 år gammal. Jag tänker fortfarande mycket på honom, men minnena är som ändå lite ljusare. Jag ser mer och mer av honom i mig själv, kan åtminstone ana vad jag fått för egenskaper av honom, sen om det är inbillning eller inte är svårt att veta. I takt med att hans sjukdom blev värre och alkoholkonsumtionen allt större så försvann också mycket av det som var han, men när jag anstränger mig så kan jag komma på händelser eller så som ger mig en hint om vad som var han.

En dåligt avfotad bild på raggarpappan och Sara -79?

Han var generös och väldigt snäll och jag tror att han tänkte och funderade mycket. Kände mycket. Utan att egentligen veta helt exakt men efter att ha läst läkarutlåtanden etc efter hans död har jag förstått att det fanns oändligt mycket ångest redan från ungdomstiden och det kan jag ju känna igen mig i, även om vi sen hanterat det väldigt olika. Jag vet att han var väldigt rädd för döden (som jag), alltid ville göra ett bra jobb och vara omtyckt (som jag). Samtidigt höll han sig mer undan människor än vad jag gör, han gillade inte kalas och kom inte gärna på skolavslutningar ens. Om det berodde på skam eller på folksamlingen vet jag faktiskt inte säkert. 

Och så ville han att jag skulle bli en självständig person. Gav mig egna verktyg då jag flyttade hemifrån och redan före det hade han sett till att jag kunde hantera de enklare fixarna med min gamla moppe som alltid strulade. "Jag kan berätta men gör det själv så minns du när du är ensam och behöver klara dig själv." En sida som återkommer hos mannen jag delar mitt liv med, slump?

Ja, idag försöker jag som sagt att minnas det fina. Skratten och kärleken. Jag blev inte statsminister som han brukade säga att jag skulle bli, men jag tror och hoppas att han skulle vara lite stolt ändå över sin stortjej (eller "lilla råttan" som han kallade mig, av någon anledning)... Han fattas mig!

Bakåt

Satt just och slötittade lite på daz internetz och trillade över en annons där man hyr ut rum veckovis i ett av mina barndomshem. Jo, jag har ju några stycken men just det där huset (kanske det fulaste av dem alla faktiskt) bodde jag nog längst i och har både jobbiga som roliga minnen ifrån. Det vore kanske höjden av märklighet, att hyra sitt gamla flickrum på semestern. Nä, jag ska inte göra det men tanken var både rolig och sorglig.

Vissa är lättare att glädja än andra

Saltgurka verkar ju inte riktigt vara norrlänningars grej. När jag först flyttade hit var det nästintill stört omöjligt att få tag på västeråsgurka att salta in själv. Numera är det lättare, men det känns alltid som en lyckovinst om jag råkar hitta BÅDE gurkan och färsk krondill i en och samma affär. Som idag. Så självklart blev det en stor burk snabbsaltad gurka som blev kvällens lilla projekt. Sjukt gott, en smak som verkligen tar mig till barndomens mackor som serverades återkommande som kvällsmat (eller kvällsfika, som det heter här uppe).

Om ett par dagar alltså, då ni!

"Tjena alla monsterdiggare!"

Märkligt trött och seg ikväll, har fått kämpa för att inte somna i middagen kids-style, ungefär. Antagligen resultatet av en lång, produktiv dag på jobbet, klurigheter i huvudet och dumförkylning, skulle jag tro. Har därför inte ork att dela med mig så mycket mer än med dagens bästa internetfynd:

(Undrar f.ö hur många 70-talister som i likhet med mig och skaparen av ovanstående omedelbart tänkte "Hemliga Arne" när vi såg bilden i tidningen? Alla utom Prins Daniel?)

Att växa upp med Burt Reynolds

Lil'sis och jag fastnade förresten framför Smokey and the Bandit II (1980) på tv nu på eftermiddagen. Hade nog glömt att det gjorts en uppföljare (två till och med) och jag är ganska osäker på om jag sett den förut. Den första filmen är som ett viktigt minnesmärke från barndomen så även om den antagligen inte är en film jag skulle tokgilla om den kom ut första gången idag så gillar jag den just för den där goda känslan av gamla, bra minnen som den ger. Bra pappa-minnen.

Min pappa såg i stort sett aldrig på tv, men det fanns några ytterst få undantag. Ett var då han kom hem med en hyrd VHS-kassett (och -spelare) med just Smokey and the Bandit (1977), eller "Nu blåser vi snuten", vilket hände några gånger under 80-talet. Den såg han flera gånger och tyckte, som jag minns det, att den var lika bra och rolig varje gång. Burt Reynolds var en av få idoler pappa hade. Jag minns att han också gillade Bud Spencer-filmerna om Trinity, men jag har inte lika tydligt minne av dem. Han hyrde alltid någon barnfilm också, Herbie (1968) och dess uppföljare minns jag tex. Så de såg vi först, men jag gillade att se det pappa såg, säkert just för att det var så ovanligt, så jag kunde se Smokey om och om igen.

Vi skrattade åt det där nån gång, M och jag, när vi "jämförde" våra barndomar. Han kommer från en familj där man inte fick lov att äta godis, jag kan citera repliker från The Best Little Whorehouse in Texas* (1982). Det ÄR ju faktiskt ganska roligt. Och kanske en ypperlig mix om vi nån gång lyckas yngla av oss...

I alla fall så kändes han lite levande igen idag när jag satt med syrran och såg Burt Reynolds och Sally Field lura den dumma sheriffen och hans son på en roadtrip genom USA med den ena osannolika biljakten efter den andra. En väldigt bra känsla.

*Som dessutom, utöver Reynolds, har Dolly Parton i huvudrollen, ytterligare en av få pappaidoler jag minns och som jag ärvt i nån bemärkelse.

Ingår terapi om jag köper boxen?

Har just sett veckans avsnitt av Parenthood. Jag börjar tro att jag drar ut på det lite med flit pga vad som det cirkulerar kring för tillfället. Strålande bra som vanligt, förstås, men lite smärtsamt också. Det tar mig tillbaka till så många minnen hela den där rehab-grejen med Seth (John Corbett). Amber (Mae Whitman) är helt klart en tuffare dotter än vad jag var.

Och ni som inte ser det förstår ingenting och tycker säkert att det är ett himla tjat om den där serien här... :)

För tre år sedan

Idag för tre år sedan kom det väntade men fruktade samtalet från sjukhuset i södra Sverige som menade att det nog var dags att stänga av pappas respirator. I fem veckor hade han legat på intensiven och inget gick åt rätt håll, snarare tvärtom. Han hade inte varit medveten om omgivningen i någon större utsträckning sedan jag och syskonen lämnade sjukhuset nån vecka tidigare. Jag är fortfarande tacksam för att jag aldrig fick en direkt fråga av läkaren. Hur tar man ställning till nåt sånt?

En dryg timme senare, vid femtiden på eftermiddagen ringde det igen och pappa var borta. 'Lugnt och stilla', 57 år gammal. Min stora pappa med det stora hjärtat men med de stora bekymren.

Första året fanns han konstant med mig hela tiden. Nu är det på ett annat sätt. Jag tänker på honom väldigt ofta och mycket, men inte längre bara med sorg. På något märkligt sätt känns det som att jag förstår honom så mycket bättre nu än när han levde och alla hinder och sårade känslor fanns emellan oss. Att tvingas gå igenom de få tillhörigheter han hade var på ett sätt också nyttigt. Och möjligheten att kunna tänka bakåt utan att rädas framtiden. Jag har fler svar på frågan 'varför' och ser fler likheter och gemensamma drag mellan oss nu. Vi delar samma skörhet, men där han nog såg svaghet har jag försökt finna styrka. Jag känner såklart fortfarande sorg, inte bara för att han dog utan också, och kanske mer, för allt som aldrig blev.

Hur det än var så var jag alltid 'pappas flicka' och så känns det fortfarande. Jag är dock innerligt tacksam att jag valt att hantera negativa egenskaper och bekymmer på ett annat sätt än vad han valde att göra. Pappa lärde mig också indirekt att se människan bakom problemen och människan bakom hans problem är den jag hoppas bära med mig livet ut. Fina pappa.

Förhandsvisning av Svinalängorna

Hemma från filmen och jag har ont i hela kroppen. Jag spände mig under hela tiden och biostolen har aldrig känts så obekväm som ikväll. En riktigt bra film, bra angreppsätt och tolkning av boken. Sett ur ett perspektiv som i vart fall gav mig en känsla av hopp ibland. Andra tyckte inte det, hörde jag efteråt. Vissa tyckte att den var för svart. De missade ljuset. Eller så skapade jag det själv.

Redan en kort bit in i filmen insåg jag att min självanalys igår saknade en stor pusselbit; den här filmen. Att läsa boken var jobbigt och plågsamt och jag ville inte alls tycka om den. Att se filmen var nästan plågsammare, utan nödutgångar. Och jag tror att jag intensivt inte tänkt på boken sen jag fick biljetten i min hand. Men jag måste se den.

Boken och filmen är en berättelse om mångas liv. Ingens liv exakt, men många bitar ur många liv. Vissa bättre bitar, andra sämre. Allas berättelse har olika mörker och ljus. Det känns klyschigt att säga att det är en viktig film, men jag tycker det lite. Se den när den kommer ut på bio den 10 december.

Trailer:

Syskonkurs i matlagning!

Idag ska lillasyster fara hem igen. Hon hade studiedag i skolan idag så hon kunde stanna en dag till. Nu har ju jag jobbat och kanske inte varit så social (men jag drog mig upp 2 timmar tidigare än vanligt idag för att vara lite skojigare, gissa om jag kommer straffas för det inatt?), men jag tror hon är ganska nöjd. Hon är ju inte direkt barn längre och behöver inte underhållas hela tiden.

Både igår och idag har vi haft lite matlagningskurs här hemma. När jag växte upp var vi ett kompani av barn och eftersom mamma dubbelarbetade kvällar en lång period under uppväxten så var det jag (som blev äldst hemma redan som 11-åring) som lagade mat till de tre yngre (plus ev kompisar på besök, hos oss fanns det nästan alltid någon extra). Inte alltid superkul då förståss men jag har helt klart vunnit på det i längden. Bea är ensambarn hemma och har inte riktigt behövt intressera sig så mycket för matlagning.

Enter: pedagogiska storasyster! Hon verkar tycka att det är ganska kul så nu har vi smidit preliminära planer på att hon ska stanna efter skolan lite då och då och planera och laga mat med mig. Jag tycker såklart att det ska bli hur kul som helst!

Sommarprat ger minnen

Trots den långa listan jag gjorde över sommarpratare jag ville lyssna på insåg jag igår kväll att jag helt missat att programmet börjat sändas. Jag fick ett mejl av finaste Mia-vännen där hon skrev att hon lyssnade på gårdagens sommar med Hanna Hellquist och tyckte att både hon och musiken påminde om oss och vår uppväxt. Nu har jag också lyssnat och måste hålla med.

Kanske var det mindre bråk omkring oss (eller det var det helt klart, vi var väldigt timida och hittade vi på konstigheter tog vi oss ur det som små väna ålar), men de konstiga äventyren, musiken och tom homoryktena om oss stämde in. Ganska skojigt faktiskt. Jag saknar min Mia så väldigt mycket men Hannas sommarprat tog mig lite närmare iaf.

Hannas sommarprat var bra. Kanske lite för mycket läsa innantill, men själva innehållet var bra och lite skojigt. Hennes värmländska dialekt var charmig och påminde mig om en annan vän jag saknar (fast hennes dialekt är sju resor mer :). Idag har jag lyckats missa Helena von Zweigbergks sommarprat så det får jag väl ta igen imorgon.

Tack själv Henrik Schyffert!

Har just sett Henrik Schyfferts "The 90's - ett försvarstal" på Svt. Insåg först efter en stund att det var direktsänt från Cirkus i Sthlm (jag missade första minuterna), det kändes som ett ovanligt fräscht grepp av Svt att visa det, dessutom live då.

Blandad allvar med högklassig humor, alldeles underbart bra, skulle jag vilja säga. Schyffert är en av mina favoritkomiker och han lär hålla länge än. Åtminstone bland oss som minns den "ironiska generationen" med Knesset, Hassan och Z-tv:s högtidsera. Lite avundas jag nog Schyffert och hans vänner för den roliga sena-tonår-till-tjugo-something-tid de måste ha haft. Min var betydligt kortare och kanske inte riktigt lika galen (jag har trots allt faktiskt sprungit på Schyffert mfl på blandade backstageområden under min korta bustid på 90-talet).

Igenkänningsfaktorn var hög. Detta trots att herr Schyffert är tio år äldre än jag. Men jag minns tv-programmen (inte just månd-lördagssagan faktiskt, men det övriga; att springa för att se introt till anslagstavlan tex), jag minns musiken och humorn och distansen till föräldragenerationen. Förvånande nog delar jag dessutom ett par andra, kanske mindre roliga erfarenheter med Schyffert.

Jag har också gått hos skum talpedagog för att bli av med konstig halvdialekt (i mitt fall skånsk). Men inte en full talpedagog utan en finsk... Jag har dessutom också varit sängvätare till 14-års ålder (big big secret!) och plågats med "Stopp och kiss"-maskinen from hell! En helt galen apparat som jag till sist fick sluta med; inte för att jag protesterade (vilket jag gjorde, vilt) utan för att pappa läst om ett annat barn som fått brännskador av den där strömförande kopparplattan man skulle ligga och kissa på(!). Och, plågsamt nog, har jag också gömt mig på en skoltoalett efter att ha outats av inte så snälla kompisar som "kisstjejen".

Det låter kanske inte så kul, men plötsligt blev det det. Jag skrattade formligen så att jag grät när Schyffert pratade om "Stopp och kiss"-apparaten och kände för första gången i mitt liv att jag kunde skratta åt eländet riktigt hjärtligt. Underbart! Kul, allvarlig och lite nostalgisk show som jag nog måste se reprisen av imorgon med om jag hinner. Tusen tack för det! Just what I needed!

Begravningen

Helgen är över och vi är tillbaka i stan igen. Med lillasyster på besök dessutom. Hon följde med upp och stannar på obestämd tid, eller tills hon ledsnar, antar jag. Vi åkte igår, jag körde in bilen på parkeringen strax efter kl 4 imorse med två sovande sötingar i bilen. Hyfsat trött, jag med. Har sen sovit alldeles för länge idag, klockan hade hunnit passera lunch och jag hade inte vaknat av klockan. Mattias var dock duktig och klev upp kl 8 till jobbet.

Begravningen är över, det känns helt overkligt. Det var jobbigt, jobbigare än vad jag förberett mig på. Bara att gå in innan och se kistan stå där var konstigt och obehagligt. Jag hörde mina egna hjärtslag i huvudet. Inte för att jag direkt kunde känna hans närvaro, inte alls faktiskt, utan bara för att det kändes så konstigt bara tror jag. Det var en fin begravning även om hela den kyrkliga biten gav mig än mer ångest. Men annars var det fint och det blev bra med musiken. Men det var jobbigt. Jag var så tacksam för att Mattias fanns där hos mig och höll i mig när det kändes som att jag skulle gå sönder totalt. På nåt sätt tror jag att det tunga lättade lite för alla när avslutningsmusiken, Islands in the stream (Dolly Parton) började spelas på kyrkoorgeln. Inte ofta Dollan finns med i svenska gudstjänster, gissar jag.

Sen var det dags för minnesstund i församlingshemmet. Jag hade tackat ja till att IOGT:s kamratsstödsgrupp (som pappa var med och startade) ville bjuda på fika och hade kanske förväntat mig just en kort fikastund. Men där var det tjusigt uppdukat med vit duk, ett minnesbord med bild på pappa och levande musik med gruppens egna lilla band och en trubadur. Det bjöds på smörgåstårta och fika. Till en början lite märklig känsla, men sen kändes det helt okej och jag tror att pappa hade trivts. Jag är oändligt tacksam för det kamratstödet gjorde för oss efter kyrkan, överrumplad och tacksam.

Utöver kamratstödet och en hög andra vänner och gamla arbetskamrater till pappa var i stort sett alla pappas släktingar där och jag tror att knappt hälften kände igen oss. Det var lite som när man var liten: "Nä, är det Sara? Att du har blivit så stor..". I mina ögon såg de flesta ut ungefär som jag kom ihåg dem, bara något äldre, så jag kunde viska deras namn åt mina syskon innan de kom fram. Det är väl inte lika stor skillnad att mellan att vara 40 och 55 (eller 70 och 85 som flertalet nog var) mot 15 och 30, som ungefär var läget för min del. Jag hoppas ju att jag inte ser likadan ut... Lillebror Tobias var driftig nog att lyckas få ihop hela släkten på slutet och ta ett gruppfoto. Imponerande verkligen.

Det har väl varit den stora positiva saken med allt det här. Att gamla kontakter återupptagits, att vi syskon står varann närmare än någonsin och att det plötsligt känns som att det faktiskt finns folk där om det skulle vara något. Jag har redan fått mejl från en kusin och haft lite andra kontakter. Det är kul mitt i allt annat. Jag hoppas att det kvarstår.

Syskonkärlek

En av få styrkor i min skumma splittrade familj är den sammanhållning som vi syskon oftast har. Framför allt mellan oss fyra yngsta helsyskon som spenderat mest tid hemmaboende samtidigt. Jag blev påmind om detta igår när jag pratade med en av mina bröder, då jag blev så stolt att jag nästan blev rörd (tant).
Min yngsta bror, 23 år, har kört långtradare i flera år nu och verkar vara tryggheten själv. Min äldre lillebror, 26 år, har alldeles precis gjort som litenbror; tagit lastbilskort och fått jobb som chaufför. Inatt skulle han så göra sin första riktiga långkörning med lastbil med långsläp. Han ringde då sin yngre bror och berättade att han nog var lite nervös inför det. Då erbjöd sig direkt litenbror att följa med på körningen till Danmark som stöd och sällskap. Trots att han jobbat en massa själv och hade sett fram emot en ledig natt. Det är nog allt syskonkärlek det.

Saknar mina syskon en massa och hoppas att jag snart får träffa dem. Antagligen kommer minsta brodern hit på sin MC från Jönköping till midsommar. Och lillasyster ska ev komma förbi om ett par veckor. Någon gång ska jag försöka ordna så att vi alla sex träffas samtidigt med familjer och allt vad det är. Det skulle vara kul. Det har vi nog inte gjort sedan dopet av lillasyster och det är väl gott och väl 14 år sedan nu. Det är väl en av nackdelarna med att vara så många och inte ha en naturlig plats som ett barndomshem eller så att ses i.