tisdag, juni 23, 2009

Sommarprat ger minnen

Trots den långa listan jag gjorde över sommarpratare jag ville lyssna på insåg jag igår kväll att jag helt missat att programmet börjat sändas. Jag fick ett mejl av finaste Mia-vännen där hon skrev att hon lyssnade på gårdagens sommar med Hanna Hellquist och tyckte att både hon och musiken påminde om oss och vår uppväxt. Nu har jag också lyssnat och måste hålla med.

Kanske var det mindre bråk omkring oss (eller det var det helt klart, vi var väldigt timida och hittade vi på konstigheter tog vi oss ur det som små väna ålar), men de konstiga äventyren, musiken och tom homoryktena om oss stämde in. Ganska skojigt faktiskt. Jag saknar min Mia så väldigt mycket men Hannas sommarprat tog mig lite närmare iaf.

Hannas sommarprat var bra. Kanske lite för mycket läsa innantill, men själva innehållet var bra och lite skojigt. Hennes värmländska dialekt var charmig och påminde mig om en annan vän jag saknar (fast hennes dialekt är sju resor mer :). Idag har jag lyckats missa Helena von Zweigbergks sommarprat så det får jag väl ta igen imorgon.

5 kommentarer:

Unknown sa...

Smidigt är att lägga in sms-påminnelser om de sommarpratare man tänker lyssna på.

Bloggerskan sa...

Men inte är min dialekt värre än hennes??? Jag får ju alltid höra att jag slipat av den för mycket...

Skall lyssna på hela vid tillfälle, har hört mycket om det.

Och jag saknar dig också! Till och med långmötena! :)

Sara sa...

Ake: Ah, en avancerad sommarlyssnare! =)

AK: Haha, hoppas det inte var en öm tå. Jag uppfattar nog din värmländska som mer utpräglad trots allt, men jag kan ha fel.

Ja, långmötena saknas här med. Konstigt nog. :)

Bloggerskan sa...

Närå, jag är bara förvånad eftersom jag ofta får höra, från icke-värmlänningar, att jag tappat min dialekt... (Med värmlänningar pratar jag ju värmländska.)

Tror snarare jag reagerar över att hon t ex säger 'häm' i stället för 'hem' och 'komme'lit' i stället för 'kommer dit'. Sen använder jag nog olika accent beroende av var jag är någonstans och vem jag pratar med, anpassar mig gärna och börjar t ex prata med skånska diftonger i Skåne utan att tänka på det...

I jobbet har folk numera svårt att avgöra var jag kommer från. Såvida dom inte är från Värmland själva då. En värmlänning känner ju igen en annan värmlänning på första inandningen, typ. ;)

Sara sa...

Jag har hört att sån omedveten anpassningsbenägenhet ska tyda på att man är musikalisk, jag vet inte om det stämmer =)

Själv är jag lite likadan. Ingen gissar längre rätt på att jag är från Östergötland, inte ens de som är från Östergötland, tror jag. Det är 12 år sen jag flyttade därifrån nu. Sen bodde jag i Skåne ett par år och tog på mig nästan all skånska, utan just de rullande r:en. Som liten pratade jag skånska som mamma (fick gå hos talpedagog för det). När jag bodde i örebro trodde alla att jag var Norrlänning och även om jag sällan lurar en norrlänning nu så pratar jag i varierande grad norrländska när jag bor här.
Är det det som kallas verbal schizofreni kanske?