Det här med att oroa sig

Jo, lillasyster hörde av sig för några dagar sen och berättade att hon och "nya pojkvännen" (say what?) skulle ner till Göteborg för att besöka Metal Town, en metalfestival i två dagar med bl.a systerns favoriter Slipknot. Efter lite luskande visade det sig att syrrans nya var en 21-åring (dvs 4 år äldre) från byn hon nu bor i, några mil norr om Umeå. Mycket mer än så fick jag inte veta.

Sen dess har mitt huvud gått på högvarv och alla möjliga katastrofer som skulle kunna hända, nu och senare, har passerat revy. Jag lovar.

Något lättare blev jag då hon igår hörde av sig och ville att jag skulle möta upp vid flygplatsen här i Umeå och vara med när hon skulle göra sin första flygresa ever. Jag såg min chans att både finnas till hands, vara lite överbeskyddande samt spana in pojkvännen så M och jag stod vid entrén när de och pojkvännens mamma kom. Kan säga att jag är mycket lugnare nu. Visst, orolig för att hon ska flyga för första gången och för att hon såg nästan rädd ut när hon passerade gaten, men lugnare över sällskapet och hela festivaläventyret. En storasyster finns visst i Gbg som möter upp med bil, som ordnat boende och busskort. Både pojkvännen och mamman verkade väldigt bra och trevliga och kände dessutom M:s syster mycket väl.

Jag hade inte med kameran men kunde (liksom pojkvännens mamma) inte låta bli att ta en suddig, eländig mobilbild på de glada resenärerna innan de gick till gaten. Jag hade lite ont i hjärtat och en tår i ögonvrån när planet lyfte en stund senare. Hönsmamman Sara kommer att vara lugn så snart lillasystern hört av sig i Gbg, där de landar om ca 30 minuter.