Film 21/09

Kollade vilka filmer jag sett som jag inte skrivit något om och inser att det är dags om jag inte ska glömma vad de handlade om.

Kan börja med den jag faktiskt minns minst ifrån. Yes Man med Jim Carrey och Zoey Deschanel. Jag såg den för en månad sen och insåg just att jag faktiskt inte minns den så bra. Den har som fallit ut ur mitt medvetande.
Men Jim Carrey spelar Carl, en medelålders man som drar sig undan sociala sammanhang, som gör det han behöver på sitt jobb men inte mer osv. Så hamnar han på en föreläsning i den sektliknande gruppen Yes Man, vars budskap går ut på att säga ja till allt som kommer i ens väg i ett år. Han möter Allison (Deschanel), en söt tjej som han plötsligt vågar stöta på, han lär sig koreanska, tar gitarrlektioner och beviljar en massa riskfyllda lån i sitt jobb som bankman.

Den är uppenbart lik Carrey's Liar Liar, men lite mindre hysteriskt. Det jag minns allra mest från filmen är min plötsliga aha-upplevelse att Jim Carrey faktiskt börjar se gammal ut. Det känns lite sunkigt att det målas ut som nåt creepy när hans figur kysser en äldre kvinna med löständer när det faktiskt är mindre åldersskillnad mellan dem än mellan han och Allison. Den funkar som underhållning och inget Carrey-fan kommer att bli besviket. 5/10.

Sent omsider har jag också lyckats se Spider-Man 3. De första två såg jag på bio men den här gick förbi mig.
Denna gång tycks det som att Peter Parker (Tobey Maguire) har fått storhetsvansinne över det beröm som Spider-Man får. För flickvännen Mary-Jane (Kirsten Dunst) går det sämre karriärmässigt, men Parker missar det i sin självupptagenhet. Samtidigt är den forne vännen Harry Osborn (James Franco) bitter över att Spider-Man dödade Green Goblin (i förra filmen) och mannen som dödade Parkers farfar i första filmen rymmer från fängelset och råkar få magiska krafter av ett radioaktivt avfall han ramlar på. Som om det inte vore nog kommer även nån slags varelse från yttre rymden in i bilden och växer under filmens gång fram till en ny fiende för Spider-Man att ta sig an mot slutet.

Ja, det är mycket och det lider verkligen filmen av. Första delen av filmen känns som de tidigare och verkar lovande, men så blir det helt enkelt för mycket mot mitten. När den ena skurken är besegrad kommer nästa och det känns väldigt splittrat. När så Peter Parker/Spider-Man drabbas av mörkret och blir nån slags emo-kille med svarta kläder, fett hår och kajal, ja då har jag nästan lust att stänga av.
Jag tror inte ens att inbitna Spider-Man-fans kan tokgilla den här filmen och jag hoppas verkligen att det blev den sista (trots att ryktet säger annorlunda). Godkänt, på gränsen till underkänt; 4/10.