Film 36/11: The Twilight Saga: Breaking Dawn Part 1

Fjärde Twilight-filmen, Breaking Dawn Part 1, inleds med en frustrerad Jacob (Taylor Lautner) som just fått sin inbjudan till det stundande bröllopet mellan Bella (Kristen Stewart) och Edward (Robert Pattinson). Av de långa förberedelserna som finns med i boken samt genomgången av den långa gästlistan med oändligt många vampyrklaner blir det inte så mycket utan bröllopet kommer och går ganska snabbt i filmen. Det är vackert, men inte så överdådigt som jag förväntat mig, vilket var ett stort plus. Fokus i den här första filmen av två av den fjärde Twilight-boken ligger snarare på de nygiftas bröllopsresa och resultatet av den. Resan går till en vacker ö utanför Rio och efter lite övertalan får så Bella sin efterlängtade bröllopsnatt. Den resulterar inte bara i en omfattande kuddvandalism utan även i en oväntad graviditet. 

Och det är där filmen tar fart på riktigt. Barnet Bella bär, som ingen trodde ens var möjligt, suger bokstavligen talat livet ur henne och majoriteten av vampyrklanen vill försöka abortera det för att rädda livet på henne, något Bella ihärdigt vägrar. Inte heller Jacob lyckas övertyga henne. Samtidigt formerar sig  vargflocken när de hör talas om barnet, som de ser som ett nytt hot som måste elimineras, varpå vargflocken och vampyrklanen åter står som fiender. Med bara den ofrivilligt barnlösa vampyrsvägerskan Rosalie (Nikki Reed) på sin sida kämpar Bella för att hålla både sig och sitt ofödda barn vid liv samtidigt som hon försöker hålla den mänskliga delen av familjen på avstånd.

Efter att ha ögnat igenom ett gäng recensioner hade jag ganska låga förväntningar på den här filmen. Men istället blev jag faktiskt lite positivt överraskad. Det är klart att det finns problematiska drag åt det mer politiska och moraliserande hållet, och ibland himlar även jag med ögonen, men man kanske inte måste överanalysera allt. Jag fortsätter att hävda att Bella är en stark och självständig tjej både i böckerna och filmerna. I jämförelse med boken förlorar vi såklart en del av historien, det gäller framför allt sidohistorien om vad Jacob gör medan de nygifta är på bröllopsresan, men den historien klarar vi oss bra utan i filmen. I övrigt tycker jag att regissören Bill Condon (den fjärde i Twilightserien) och manusförfattarinnan Melissa Rosenberg fångat nyckelscenerna från boken bra.

Den största behållningen skulle jag vilja säga fotot står för. Att knyta filmaren Guillermo Navarro till filmen var lyckat. Den är vackrare än någon av de andra filmerna och känns mer 'vuxen' i sitt bildspråk. Förvandlingen av Bella från 'normal' till extremt utmärglad och höggravid är skickligt gjort och slutscenen är riktigt snygg. Även den omtalade födelsescenen var överraskande imponerande.

Nackdelen är framför allt drömsekvenserna, som jag tycker blev lite åt det fåniga hållet och inte tillför särskilt mycket. Jag har också lite svårt för hur man löst vargarnas telepatiska förmågor. Dessutom köper jag inte riktigt Edward och Bella som 18-åringar; de känns båda betydligt äldre, kanske för att Stewart/Pattinson själva (som är i 20-årsåldern) vuxit så pass mycket som skådespelare sedan den första filmen.

 Rent innehållsmässigt är det här inte den bästa filmen hittills men det är absolut den snyggaste och mest välgjorda. Jag vet att det är en film som man ska 'älska att hata' men jag har inga problem med att tycka om den. Sammantaget blir betyget 3/5.

Recensioner: Exp, DN, SvD, Cinema

Film 35/11: The High Cost of Living

Nathalie (Isabelle Blais) är gravid i åttonde månaden när hon blir påkörd av en bil utanför sitt hus. Föraren larmar ambulans men avviker sedan från platsen. När Nathalie vaknar upp på sjukhuset får hon veta att barnet hon väntade dog av olyckan, men att hon själv är fysiskt okej. Redan före olyckan tycks Nathalie ha känt sig ensam i sitt förhållande med barnets far, Michel (Patrick Labé), en situation som bara förvärras av deras olika sätt att hantera situationen på.

Samtidigt får vi följa hur föraren av olycksbilen, Henry (Zach Braff) våndas över att inte veta hur det gick med kvinnan han körde på. Han är amerikan, bor i Montreal med ett utgånget visum och livnär sig som låssmed och knarklangare. Till sist möts de båda just som Nathalies liv håller på att gå i kras och hon saknar en väg ut. Henry blir vägen ut då han erbjuder henne sin ovillkorliga vänskap, utan att berätta vem han egentligen är.

Man ska hålla muggen med två händer

The High Cost of Living (2010) är en kanadensisk indiefilm av debuterande Deborah Chow (som även skrivit manus och som vunnit pris i Kanada för bästa debut). Det är en välspelad historia som berör utan att bli ältande. Jag gillar att Chow låter de fransktalande vara just det och att hon lyckas gestalta moraliska dilemman utan att bli moraliserande eller se allt ur ett svart/vitt perspektiv. Efter en något överdramatisk inledning lyckas historien fånga mig snabbt och håller mig kvar under resten av filmen. Om jag skulle önska något, förutom en kortare inledning, skulle det vara att Chow inte envisats med att utveckla vidare den relation som var mellan Nathalie och Henry. Det hade räckt som det var.

Jag håller fortfarande Garden State (2004) som en av mina absoluta favoriter och har sett fram emot något liknande från Zach Braff. Nu är det här inte hans regi men hans rolltolkning är väldigt bra och visar åter att han kan så mycket mer än att vara Dr Dorian i Scrubs. Också Isabelle Blais insats bör nämnas som riktigt bra; scenen där hon först träffar Henry efter olyckan samt den i badrummet längre fram i filmen känns nästintill genuina. Trots de ovan nämnda skavankerna (enligt mig) har jag svårt att inte ge den här filmen 4/5, även om det inte är ett självklart betyg.

The High Cost of Living har inte lanserats i Europa men finns på iTunes. Här är (en som vanligt lite lite för avslöjande) trailer till filmen:

Film 34/11: Cowboys & Aliens

Vissa filmer har gjorts oändligt många gånger i olika varianter varför det alltid är kul med film som testar nya grepp, tekniker, stories osv. De senaste åren har det kommit olika typer av mixar och igår såg jag en utav dem; Cowboys & Aliens (2011), baserad på en serietidning. Nytt grepp eller inte, det var med bristande förhoppningar jag satte mig framför filmen, men ett litet hopp om att bli överraskad fanns allt.

Det är 1873 då Jake Lonergan (Daniel Craig) vaknar upp i öknen, skadad och med ett märkligt metallarmband om ena handleden. Han har inga minnen alls och vet inte vad han heter. Han tar sig till en by där han genast hamnar i trubbel med den enda rikemanssonen. Strax därefter upptäcks det att han är efterlyst för en rad brott och han blir satt i en diligens för transport till federala polisen. Just som han ska till att åka attackeras byn av flygande aliens som inte bara bombar sönder allt utan dessutom kidnappar delar av befolkningen, däribland rikemanssonen. Det visar sig att armbandet som Jake bär är någon form av automatvapen som aktiveras när aliens är i närheten. Rikemanssonens far Woodrow Dolarhyde (Harrison Ford) samlar ihop ett gäng överlevande, däribland Jake, och beger sig ut på jakt efter de kidnappade och för att ta kål på de invaderande utomjordingarna.

Quite the hangover

Idén att blanda just cowboys och aliens i en förgången tid är absolut lite spännande, men tyvärr måste jag säga att det inte görs så mycket spännande av det. Jag hade hoppats på en långt mindre stereotyp och tråkig westernfilm än vad det faktiskt var. Regissören Jon Favreau lyckas inte hålla vare sig tempot eller intresset uppe och när det väl kommer till utomjordingarna är det en ogenomtänkt historia som lämnar många frågor obesvarade. Syftet med invasionen är att utomjordingarna är ute efter guld, lite oklart varför. Med sin överlägsna teknologi och styrka; varför var de alls intresserade av människorna? Varför inte bara ta guldet och dra?

Upplösningen blir en enda stor smältdeg av cowboys, indianer, korkade banditer och några enstaka mexikaner, plus ett gäng aliens. Lite kärlek blir det också och den enda kvinnliga huvudrollen, Ella (Olivia Wilde) får både räddas och vara lite hjältinna innan eftertexterna rullas. Rollprestationerna är godkända även om jag stundtals funderar över varför Bond och en åldrad Indiana Jones jagar aliens i öknen. Det spelas en del på rutin nämligen, men det är vad man kan förvänta sig av ett skralt manus. Det är ingen dålig film, men riktigt bra är den inte heller. Se trailern istället, den är bättre. Betyget blir godkänt; 2/5.

Recensioner: DN, Exp, SvD

Film 33/11: Barney's Version

När vi kommer in i filmen är det 2000-tal. Barney Panofsky (Paul Giamatti) är framgångsrik chef för tv-bolaget Totally Unnecessary Productions som gör en evighetslång tv-såpa. Vi får se en något sliten Barney som sitter onykter i sitt flotta hus och ringer till sin ex-hustrus nya man och fånar sig. Vi får också veta att det släppts en reportagebok där en polis anklagar Barney för ett mord som ska ha begåtts för länge sedan. Det är i och med det som vi får börja följa det som är Barney's Version (2011), "Barneys många liv" på svenska.

Det börjar i Rom på 70-talet där Barney gifter sig för första gången eftersom han gjort en ung kvinna på smällen. Äktenskapet slutar dock snabbt och olyckligt och även om det inte var ett äktenskap av kärlek från början så tycks det som att händelsen kommer att prägla Barney's fortsatta liv i viss mån. Andra äktenskapet ingås i hemlandet Kanada, med en namnlös judisk kvinna (Minnie Driver) med mycket pengar. Inte heller detta äktenskapet är av kärlek från Barneys sida, men det är på den bröllopsfesten han träffar den första (och enda?) kvinnan han tycks bli kär i på riktigt, Miriam (Rosamund Pike). Han inleder omedelbart en jakt för att fånga Miriams hjärta.

Barney är i allmänhet en ganska osympatisk, egoistisk, oattraktiv man som jag har ytterst svårt att finna sympatier för under större delen av filmen. Hur de vackra kvinnorna som gifter sig med honom ser något annat är för mig ett stort trovärdighetsproblem med filmen. Hans plumpa, pensionerade polis till far (Dustin Hoffman) har jag nästan lättare att finna charm i. De som hyllat filmen som en av de absolut bästa lyckas på något vis se förbi huvudkaraktärens osympatiska drag medan andra, liksom jag (dessvärre, jag ville verkligen hitta något i Barney att hålla fast vid) har svårt att känna engagemang för en film där en person som Barney är i fokus. Det är först efter ett bra tag då jag muttrat lite om att han inte tycks hålla något kärt eftersom han själv väljer att förstöra det mesta med sitt ego som jag ser att regissören Richard J Lewis gjort en film om en, förvisso återkommande osmaklig, men högst mänsklig figur. Det är mot slutet som filmen får mening, men tyvärr är det too little too late för min del. Och mordhistorien som får Barney att se tillbaka från första början? Ja, det är en lite krystad sidohistoria som jag i vart fall bryr mig ytterst lite om när lösningen står klar.

Filmen börjar som en tveksam tvåa men tar igen och snuddar på femman mot slutet. Skådespeleriet, inte minst från Giamatti och Pike, är ofelbart och förtjänar alla hyllningar det fått. Det kan dock inte bli mer än 3/5 i slutbetyg, hur gärna jag än vill.

Recensioner: DN, SvD, Exp, Onyanserat

Film 32/11: 30 Minutes or Less

Ruben Fleischer gav oss Zombieland (2009), så förväntningarna på 30 Minutes or Less (2011) var åtminstone att det skulle vara en hyfsat kul film. Levde den upp till förväntningarna? Nja, knappt.

Dwayne (Danny McBride) får den briljanta idén att leja en kille att döda sin pappa och därmed ärva de miljoner som den strikta och på sin slöa son ytterst besvikna fadern är god för. Problemet är att den tilltänkta mördaren vill ha 100.000 dollar i förskott för mordet. Då Dwayne inte är van att göra något själv bestämmer han sig för att kidnappa ett pizzabud och tvinga denne att råna en bank på summan. Han lyckas kidnappa Nick (Jesse Eisenberg), sätter ett bombbälte på denne och får honom att råna banken. Problemet är bara att Nick inte har lust att vara en bricka i någon annans spel.

Efter en kvart har jag i ärlighetens namn lust att stänga av filmen. Den är tråkig och känns mest som en sämre variant på Pineapple Express (2008), men istället för konstant stenade huvudroller har vi konstant idiotiska och icke roliga ditos. McBride gör exakt samma roll som i allting annat jag sett honom i, och det är väldigt tröttsamt. Filmen tar sig dock efter ett tag, men det är mest tack vare Eisenberg och Aziz Ansari, som spelar Nicks bäste vän Chet som försöker hjälpa honom ur den knipa han hamnat i. Han är helt klart roligast (i den mån någon faktiskt är rolig alls) och bäst presterande i hela filmen och räddar den från en total flopp. Dessutom tar sig själva historien något fram emot slutet och lyckas faktiskt fånga mitt intresse något den sista halvtimmen.
Hur Empire fått den här filmen till en 4:a är för mig en gåta, mitt betyg blir snarare knappt godkänt; 2/5.

Film 31/11: Chloe

Catherine (Julianne Moore) och David (Liam Neeson) är båda framgångsrika på sina respektive arbeten. Hon som gynekolog och han som omtyckt universitetslärare. Filmen inleds med att Catherine har det flotta huset fullt med vänner som tillsammans är där för att överraska David på hans födelsedag. När han ringer och säger att han missat flyget hem anar jag att det inte är första gången Catherine får det där misstänksamma och besvikna i blicken. Ett par dagar senare är de ute och äter middag med vänner, David är som vanligt nästan övertrevlig mot serveringspersonalen och som av en händelse råkar Catherine träffa en eskortflicka, Chloe (Amanda Seyfried) på damrummet. Hon bestämmer sig för att testa sin make, ett beslut som får lite andra konsekvenser än vad hon först tänkte.

Chloe (2009) ska vara en thriller med erotisk underton. De erotiska scenerna finns och de har regissören Atom Egoyan lyckats ganska bra med, men så väldigt spännande blir det aldrig. Intrigen hinner knappt presenteras förrän jag räknat ut historien och så snart jag gjort det blir det aldrig vare sig intressant eller spännande. Egoyan lyckas heller inte förmedla vad det är han vill med sidohistorien där Catherine och Davids tonårige son är med. Han har dock lyckats få med bra skådespelare som gör klart godkända insatser, men det räcker inte när dialogen, i synnerhet den där Chloe är inblandad, gör historien övertydlig och overklig. Betyget blir knappt godkänt, 2/5.

Film 30/11: One Day

Det är inte första gången de träffas, men det är första gången som Dexter (Jim Sturgess) lägger märke till Emma (Anne Hathaway) på riktigt, på avslutningsdagen från College den 15 juli 1988. Emma är en beläst pojkflicka som känns osäker trots sin ganska klara framtoning, medan Dexter är en självsäker soon-to-be playboy som inte verkar så brydd av saker. Men Emma fastnar.

Vi får sen följa Emma och Dexter under drygt 20 års tid, varje gång är det just den 15 juli som vi möter dem. Vissa år har de knappt hörts av, andra år är de mer frekventa i sin relation. De goda vännerna utvecklas åt olika håll men fortsätter att vara någon form av fast punkt i den andres liv och relationen utvecklas lite fram och åter under filmens gång.

One Day (En Dag) baseras på en roman av David Nicholls, en roman jag inte har läst. Nu är jag sugen på att göra det, för att få mer av karaktärerna; en film kan trots allt bara visa så mycket. Filmen har ett fint skådespel (även om Hathaways brittiska accent är allt annat än övertygande bitvis), Hathaway är bra som vanligt men det är nog Sturgess Dexter som utvecklas tydligast och som måste varit mest krävande att gestalta. Och han gör det riktigt bra. Sen är det en kul tripp genom 80- och 90-talet för oss lite mer nostalgiska, scenograferna har helt klart gjort ett bra jobb.

Det handlar om klass (om än i bakgrunden), utveckling, att växa upp och betydelsen av timing. Även om jag från starten anar åt vilket håll det ska gå är vägen dit inte ointressant och slutet är verkligen en höjdare. Men precis som jag kände när jag såg den danska regissören Lone Scherfigs förra film, An Education, så klickar det inte hela vägen. Det räcker inte att briljera mot slutet, det måste glimra lite oftare under resan också. Betyget blir en stark 3/5, det är absolut en sevärd film.

Recensioner: Svd, Svt, Exp.

Film 29/11: Everything Must Go

Nick Halsey (Will Ferrell) får sparken från sitt jobb trots att han är framgångsrik som säljare. Men det är ingen riktig snyfthistoria, vi får snabbt veta att Nick återkommande fått hjälp av företaget för att komma till bukt med sina alkoholproblem och dessutom har en anmälan emot sig efter en incident med en kvinnlig kollega under en företagsresa. Nick far hem och möts av samtliga sina ägodelar utelåsta på gräsmattan framför villan. Han hustru har kastat ut honom, bytt låsen och lämnat huset tills dess att han gett sig av. Men Nick ger sig inte av. Han står utan pengar, firmabilen är konfiskerad och han har ingenstans att ta vägen. Han sitter i sin skinnfåtölj på gräsmattan med sitt sexpack öl när stödet visar sig komma från oväntat håll.

Everything Must Go (2010) (Neighbor for Sale på 'svenska') är klassad som en komedi, men det är få saker som är särskilt roliga med den. Det finns ett uns av svart humor men i övrigt är det i det närmaste ett drama om en man som får anledning att fundera över vad som är viktigt i livet. Det låter kanske tråkigt och dystert men det blir aldrig riktigt svart. Eländet finns där, men också möjligheterna. Jag tillhör inte den skara som hyllat Ferrell för de talrika komedierna han gjort där han som oftast portätterat förvuxna mansbebisar, i mitt tycke, så mina förväntningar var ganska låga. Men istället för en lättsam komedi med prutthumor fick jag en finstämd film med en välspelande Ferrell och som lämnade en god känsla i kroppen när eftertexterna rullade. Det är ingen 'slutet gott, allting gott'-historia utan slutet är välförtjänt filmen. Och för första gången blir jag på riktigt nyfiken på Stranger Than Fiction (2006).

Film 28/11: Friends With Benefits

Jamie (Mila Kunis) är headhuntern som lyckas få den unga och eftertraktade tidningsredaktören Dylan (Justin Timberlake) att flytta från LA till New York. Då Dylan inte känner någon och inte heller känner sig hemma Jamies stressiga hemstad blir de båda snart vänner. En diskussion senare är de dessutom fullt igång med att bevisa att det går att ha sex utan att bli kära. Känns historien igen? Jo, den har prövats ett stort antal gånger tidigare, senast i No Strings Attached (2011) (med Nathalie Portman och Ashton Kutcher), som inte var någon direkt höjdare.

Hur historien ska sluta känns ganska självklart redan innan jag går in i biosalongen, men det är vägen dit som är det viktiga i en film med så enkel plot som denna. De första 15-20 minuterna skruvar jag obekvämt på mig inför den hackiga och billiga dialog och humor som inleder filmen och jag är nästan säker på att det är en kalkonfilm jag ser. Men sen så tar det sig, historien blir faktiskt rolig, lite udda (inslagen med s.k Flash Mobs gillas t.ex) och när birollerna kommer in så lyfter även huvudrollerna och blir mer intressanta.

Bäst av birollerna är helt klart Woody Harrelsons Tommy, den homosexuella sportjournalisten, samt Patricia Clarkson i rollen som Jamies minst sagt udda mamma. När Dylans familj; hans pappa (Richard Jenkins) och syster (Jenna Elfman), kommer in i historien får filmen en liten annan riktning för att inte säga lite djup, även om det är snudd på glättigt ibland. Det känns stundvis som att filmen har fler intressanta och välspelade rollfigurer än vad storyn förtjänar. Regissören Will Gluck imponerade stort med Easy A (2010) men lyckas inte riktigt vara lika nyskapande här, även om jag gillar hans ovanligt starka kvinnokaraktärer för genren. Själva storyn förtjänar knappt godkänt, men karaktärerna och skådespeleriet lyfter filmen och jag känner mig faktiskt road efteråt. Betyget blir en svag, svag 3/5.

Friends With Benefits (2011) har biopremiär idag, den 16 september. Andra recensioner: DN, Exp.

Film 27/11: Hall Pass

I bröderna Farrellys senaste komedi, Hall Pass, får kompisarna Rick (Owen Wilson) och Fred (Jason Sudeikis) en veckas frikort av sina respektive fruar (Christina Applegate & Jenna Fischer) som tröttnat på att se sina makar ständigt tråna efter yngre kvinnor. Tanken är att det inte kommer att gå så bra för dem och att de sedan ska uppskatta det de redan har. Och det går väl lite sådär, åtminstone inledningsvis för männen som plötsligt ska agera medelålders ungkarlar. Fruarna, som med barnen och farit från stan, inser dock snart att frikortet även borde gälla dem själva.

Storyn är förvisso ganska förutsebar men trots det så är det faktiskt en betydligt roligare film stundvis än vad jag hade förväntat mig. Det är bra insatser från alla fyra huvudskådisarna. Wilson spelar för en gång skull inte en pantad man utan självinsikt utan håller snarare upp nivån vad gäller karaktärer den här gången. Och han gör det riktigt bra som den tvekande, snälla och återhållsamma Rick. Sudeikis å sin sida är bra som ångvält och står nästan ensam för alla pinsamma stunder i filmen. Dessutom gör Richard Jenkins en rätt kul biroll en bit in i filmen.

Det som tar ner filmen är det till synes obligatoriska men tröttsamma förmedlandet att gifta kvinnor inte gillar sex (medan gifta män inte kan få nog) och där allehanda tips om hur man tar sig ur 'makens inviter' haglar en stund. Det blir mest träigt och inte särskilt kul. I övrigt håller filmen en godkänd nivå. En stark 2/5 i betyg blir det.

Film 26/11: Source Code

Colter Stevens (Jake Gyllenhaal) vaknar upp på ett tåg och framför honom sitter en obekant kvinna (Michelle Monaghan) i samma ålder och pratar med honom som om hon kände honom. Han går på toaletten och ser en annan mans ansikte i spegeln. Efter en stund sprängs tåget han är på och han befinner sig istället i nån slags kapsel på en militär plats där en kvinna i uniform (Vera Farmiga) talar med honom via radio. Stevens får veta att han just spenderat 8 minuter i en nu död mans kropp på ett tåg i syfte att ta reda på vem som ligger bakom bomben och att han kommer få göra om det tills dess att han listat ut svaret, allt för att hinna förhindra liknande, väntade dåd i staden. Sen spelas första scenen upp igen, han är tillbaka på tåget mittemot kvinnan, nu medveten om sitt uppdrag.

Regissören Duncan Jones (f.ö son till David Bowie) debuterade med filmen Moon (2009) som precis som Source Code (2011) försökte sig på att vara lite filosofisk och klurig. Jag tycker personligen att han lyckades mycket bättre förra gången. Det är inget fel på skådespeleriet och actionscenerna är snygga och effektiva, men den engagerar mig inte särskilt mycket. Speciellt delen där Stevens förflutna och hans relation till sin pappa kommer in lämnar mig nästan gäspande, trots att det är just den som ska ge djup åt karaktären, gissar jag. En helt okej actionrulle, men inte så klurig och smart som det först lät. Betyget blir 3/5.

Recensioner: DN, Exp.

Film 25/11: Hop

Haren E.B (röst av Russel Brand) står näst i tur att ta över som Påskharen efter sin far som önskar pensionera sig. Men E.B vill hellre satsa på en karriär som rocktrummis och bestämmer sig för att rymma från Påskön till Hollywood. Väl där träffar han på Fred O'Hare (James Marsden), en drygt 30-årig arbetsskygg slacker som just flyttat tillbaka hem till sina föräldrar. Samtidigt som Påskharen skickar en räddningspatrull (the Pink Berets) efter den förrymda sonen gör en mexikansk påskkyckling statskupp på Påskön och försöker ta över som Påskhare.

Hop (2011), 'Hopp' på svenska, är förvisso en barnfilm men jag tror att man underskattar barns intelligens om man tänker att de på riktigt skulle köpa den här historien fullt ut. För de allra minsta är det säkert en rolig film men jag kan tro att de lite äldre har en del frågor. Som varför man gjort en julfilm om kaniner. För egentligen är det en julfilm där alla tomtar bytts ut mot kaniner och kycklingar (t.ex delas påskgodiset ut av en kycklingförsedd släde...) i en något virrig variant där David 'the Hof' Hasselhoff b.l.a gör ett inhopp som sig själv. Snyggt animerat, visst, men det räcker inte riktigt längre. Manuset får bottenbetyg men totalen vägs upp av animationerna till 2/5.

Film 24/11: Upperdog

Fyra unga personer med olika bakgrund råkar korsa varandras vägar i Oslo varpå komplikationer, kärlek och ångest uppstår. Ungefär så kan man i väldigt korta drag sammanfatta Upperdog (2009). Upperdog är en norsk film skriven och regisserad av Sara Johnsen som säkerligen ville mycket mer med sin film än vad det riktigt blev i slutändan.

Det handlar om klass, om krigserfarenheter, om global rättvisa och om biologiska blodsband. Och egentligen är det inte på något vis en dålig film, men det känns som att jag har sett den flera gånger förut. Den är fint gjord men känns ibland lite för övertydlig för att vara nordisk film. Den stora behållningen fick jag av Agnieszka Grochowska som spelar Maria, en polsk tjej som lämnat sin lilla son och sitt hemland för att tjäna pengar på att städa åt rika i Oslo. Hennes skådespel lyfter filmen och hennes karaktär gör den till något annat än en platt och lite dyster historia som inte riktigt engagerar. Betyg: 2/5.

Recensioner: SvD, DN, Exp.

Film 23/11: Exit Through the Gift Shop

Visas på Svt Play t.om den 1 september.

Med en omgjord Paramount-logga (till "Paranoid") inleds en dokumentärfilm som till en början handlar om Thierry Guetta, en fransman i L.A som filmar varje steg han och hans familj tar, i nån slags rädsla för att allt ska bli odokumenterat och historielöst annars. Han kommer så småningom i kontakt med blandade Street Art-konstnärer och under förevändningen att han gör en dokumentärfilm får han lov att ta del av deras underground-miljö. Till sist kommer han även i kontakt med den störste och mest mytomspunne av alla, Banksy. Det är också Banksy som inser att Guetta inte är någon kunnig filmare och för att få göra sin egen film av Guettas material, men utan hans inblandning, uppmuntrar han Guetta att själv bli Street Art-konstnär och göra en utställning. Slutprodukten, Exit Through the Gift Shop (2010), i regi av Banksy, blir dock en vändning då Guetta själv hamnar i fokus för den.

Det har diskuterats i evigheter huruvida Exit Through the Gift Shop är en riktig dokumentär eller en fiktiv historia, skapad av Banksy just för att påvisa det som redan påvisas i filmen; det mesta är imitationer och folk är beredda att betala vad som helst under förutsättning att de tror att det de köper är det som gäller. Hur det ligger till är egentligen ganska oviktigt, i min synvinkel, då poängen ändå blir i stort sett densamma. Personligen tycker jag det 'geniala' med Banksy är att han lyckas driva med människor samtidigt som han får dem att älska honom just av den anledningen.

Själva filmen är dock inte så genial i mitt tycke, även om han lyckas plantera just de avoga känslorna hos mig som jag tror att han hoppats på. Svängen kommer sent och när det egentligen blir som mest intressant tappar den lite fart (historien om Disneyland känns t.ex. som en parentes som bara drar ut på tiden) och lämnar ett tomrum efter sig. Det blir lite som att se två halvfärdiga dokumentärer om två olika saker. Men när den är som bäst är densamtidigt underhållande, provocerande och kritisk på ett distinkt sätt som jag uppskattar. Kanske hade jag gillat den mer om jag sett den när den kom, innan den vänts ut och in så mycket. Nu blir den inte särskilt omvälvande; betyget blir 3/5.

Dokumentären var Oscarnominerad men vann inte. Det har diskuterats att orsaken till det skulle ha varit att Banksy nekades komma till galan maskerad, samt att den 'skötsamma' Oscargalan kanske inte skulle ha fixat en ostyrd Banksy som deltagare.

Recensioner: SvD, DN, Exp.

Film 22/11: Unthinkable

Unthinkable (2010) är en liten budgetfilm av Gregor Jordan som inte gjort så mycket väsen av sig, som känns som en filmvariant av det vi såg i början av tv-serien 24, fast utan den 'fräcka teknologin'. Den handlar om en amerikansk medborgare tillika nyfrälst muslim, Steven/Josuf (Michael Sheen) som skickar ut en trovärdig film i vilken han berättar att han placerat tre kärnvapenbomber i tre olika amerikanska städer. Han tillfångatas av FBI, ledd av agenten Helen Brody (Carrie-Anne Moss) men snart visar det sig att det inte är Brody som styr gruppens utredning på riktigt. Istället har "H" (Samuel L. Jackson), en man som inte räds att utföra tortyr, kopplats in för att få Steven/Josuf att berätta var bomberna finns.

Även om det här är en explicit film med många tortyrscener så blir det aldrig riktigt spännande. Michael Sheen gör förvisso en riktigt bra rollprestation men i övrigt känns rollerna så konstruerade att det blir stelt. Det är över lag väldigt polariserat när frågan om en enskild människas rättigheter ställs mot kanske miljoner amerikanska liv. Agent Brody blir den rättstrogna kvinnan med samvetet och H den överbrutala men självutnämnt förnuftiga mannen i vågspelet. Och även om rollerna suddas lite i kanten efter en stund så räcker det inte. Jag förtår att den är gjord som en tankeställare och det kanske fungerar i USA men för min del är den för lite ifrågasättande och för enkelspårig för att bli riktigt intressant någon gång. Betyget blir svag 3/5.

Film 21/11: Submarine

Oliver Tate (Craig Roberts) är en något besynnerlig 15-åring som håller koll på sina föräldrars sexliv, anstränger sig för att hans mamma ska tro att han är psykiskt sjuk och som inte ser sig själv som en mobbare även om det är just han som blir droppen för den tjocka tjejen i klassen. Han är kär i Jordana (Yasmin Paige), lite för att hon är sådär lagomt impopulär för att ha vinning i att bli tillsammans med honom. Men samtidigt som han skaffar sin första tonårsrelation verkar saker gå snett i hans föräldrars äktenskap. Oliver misstänker att hans mamma (Sally Hawkins) har en relation med den skumma new age-grannen (Paddy Considine) och hans strävan att återförena föräldrarna kommer i konflikt med hans relation till Jordana.

Det är lite svårt att förklara handlingen i Submarine (2010) på ett bra och intressant sätt. Mycket för att det som sker på ytan bara är en del av allt det som faktiskt händer i filmen. Den skildrar på ett väldigt bra sätt hur en tonåring kan vara vuxen ungdom i skolan samtidigt som det är ett bekymrat barn hemma. Det var många skratt i biosalongen, men egentligen är det en väldigt svart film som Richard Ayoade debuterar med (baserad på en roman av Joe Dunthorne) och flera gånger fastnar skrattet i halsen och jag undrar om de övriga i salongen inte ser det jag ser. Men den blir ändå aldrig tragisk eller för sorglig, mycket tack vare den hjärtliga humorn och det oerhört vackra bildspråket. Ayoade har inte heller fyllt ut filmtid med långa tysta passager; filmens 97 minuter är välanvända och allt går ganska fort vilket bidrar till den ibland nästan dråpliga känslan av flera egentligen ganska allvarsamma händelser.

Skådespelarinsatserna är också väldigt bra. Noah Taylor, gömd bakom ett ovårdat hår och ett ansikte fullt av fåror, gör rollen som Olivers deprimerade pappa Lloyd oerhört bra och det märkliga samspelet mellan honom och hustrun är utmärkt, precis som det mellan ungdomarna. I många fall är det inte vad de säger i filmen utan snarare hur de säger det som är bärande, och där är det perfektion som gäller, skulle jag vilja påstå.

Ayoade har lyckats med att göra en snygg film där lek med färger, filmteknik och inte minst bra musik känns väl avvägd och aldrig tippar över och blir pretentiös. Han har jämförts med en tidig Wes Anderson men jag får också lite Noah Baumbach-vibbar och även om jag fullkomligen älskar Ayoade som Moss i The IT Crowd så hoppas jag att han sätter sig i regissörsstolen snart igen.

Det var en ren fröjd att se den här filmen och jag är glad att jag gjorde det på bio. Det är en ljuvligt brittisk film som absolut väckte den tonåriga britpop-nerden i mig igen på alla sätt. Jag kan inte riktigt se varför jag inte skulle ge en sån upplevelse full pott så det blir 5/5 i betyg.

Recensioner: SvD, DN, Mz.

Film 20/11: How Do You Know

James L. Brooks, tidigare känd för bl.a Ömhetsbevis (1983) och Livet från den ljusa sidan (1997) är regissören bakom en av årets oväntade biofloppar i USA; How Do You Know (2010). Rättvist eller inte?

Lisa (Reese Witherspoon) är en ambitiös professionell softballspelare som är på väg till OS just som hon blir petad ur laget till fördel för en ung nykomling. Lisa, som har spegeln full med post-it's med peppande ordspråk för att alltid vara fokuserad och bäst står plötsligt utan det som tidigare varit hennes hela liv. Hon försöker istället gå in mer i det hittills lösa förhållandet med den professionella baseballspelaren Matty (Owen Wilson) men inser att han kanske inte alls är det hon behöver bäst egentligen. Samtidigt får George (Paul Rudd), som är nån typ av chef för ett större internationellt företag, veta att han står under utredning av FBI för bedrägeri och blir i samma stund av med både jobb och flickvän. George och Lisa möts men även om Lisa uppfattar George som lite kul tycks hon inte särskilt intresserad, något som George däremot blir. Han försöker ignorera sina problem med FBI för att gå upp i intresset för Lisa, samtidigt som han motvilligt börja se att hans far (Jack Nicholson) har större involvering i hans öde än han först trodde.

How Do You Know är annorlunda på ett sätt som jag vill tycka om samtidigt som jag inte riktigt lyckas göra det. Om Brooks kom undan med udda dialog i Livet från den... så gör han det inte med samma lätthet här. Dialogen är det som stapplar allra mest, förutom det underliga i att en person som Lisa skulle vara så omedveten och självutplånande i sitt förhållande till den uppenbara playern Matty. Jag köper det inte alls. Personporträtten över lag är konstiga och den enda som riktigt lyckas gnistra är Witherspoon som gör en bra insats i motvind. Det gnistrar även lite ibland om henne och Rudd (som annars är en av mina favoriter) men det är korta stunder. Wilson gör om Dupree från You, Me and Dupree (2006) men den här gången är Dupree en rik, känd sportfåne. Nicholson gör samtidigt en ovanligt lågmäld insats som knappt ens går på rutin.

Men jag vill som sagt tycka om den och ibland gör jag det. Det finns delar i den som nästan känns lite Woody Allen-aktiga som är knasigt så att det blir vackert, speciellt i scener där Georges assistent Annie (Kathryn Hahn) är med. Det här är Witherspoons (och i viss mån Hahns) film, men det räcker dessvärre inte så långt. Betyget blir godkänt; 2/5.

Film 19/11: Bridesmaids

Jag har på riktigt haft svårt att skriva nåt utförligare om Bridesmaids (2011) då allt jag skrivit låtit klyschigt och trist, vilket på intet sätt är representabelt för filmen i sig. Nu gör jag ett slutgiltigt försök:

Annie (Kristen Wiig) är inte på världens bästa plats i livet; hennes bagerisatsning gick åt skogen, hennes pojkvän lämnade henne, hon bor inneboende hos jordens mest obehagliga syskonpar (Matt Lucas & Rebel Wilson), hon dejtar en slusk (Jon Hamm) som behandlar henne som ett onenightstand och hon jobbar på nåder i en guldsmedsbutik där hon har svårt att inte spy galla över nyförlovade kunder som kommer in. När hennes bästa vän Lillian

(Maya Rudolph) berättar att hon förlovat sig och dessutom vill se Annie som 'maid of honor' är det med lite blandade känslor hon delar hennes glädje. Snart visar det sig att övriga brudtärnor framför allt kommer från den blivande makens välbärgade sida där man har en helt annan bild av hur en tärnklänning ska se ut eller hur man arrangerar en möhippa.

Trots lite för höga förväntningar skrattade jag mig igenom den här filmen. Den är verkligen rolig och ohämmad samtidigt som personporträtten är underbara och handlingen fullt trovärdig. Framför allt gillar jag att speciellt de kvinnliga rollerna inte är

tillrättalagda eller genomgår nån form av 'gör-om-mig'-fas som så ofta annars. Det är okej att vara rolig utan att behöva se snygg ut hela tiden. Männen är uteslutande biroller men de gör det med den äran. Lucas och Hamm gör olika sorts creeps på ett obehagligt roligt sätt medan Chris O'Dowd spelar den snälla, sårade polisen med sådan trovärdighet att jag fick ont i hjärtat en stund.

Ni som följt mig ett tag vet att Wiig varit en favorit från främst SNL en längre tid och jag kan gladeligen säga att Bridesmaids antagligen är hennes riktiga genombrott. Hon spelar inte bara huvudrollen utan har även skrivit manuset (tillsammans med Annie Mumolo), Paul Feig (tidigare serier som Arrested Development, Nurse Jackie och The Office) har regisserat och den sedan tidigare till skyarna höjda Judd Apatow (Freaks & Geeks, Pineapple Express, Knocked Up osv) är en av producenterna.

Bridesmaids har framför allt hyllats i hemlandet som något av en revolution i komedivärlden då det för första gången (!) är idel kvinnor i huvudrollerna som inte räds att bära sig åt som män. Den har just återkommande jämförts med The Hangover, men förutom själva bröllopstemat tycker jag nog att jämförelsen är lite krystad. Den här filmen står på egna ben och det är verkligen ingen "tjejfilm" á la Bridget Jones eller SATC. Det är en komedi med ovanligt bra tajming där skådespelarna bjuder på sig själva (inte minst Melissa McCarthy vars ständigt malplacerade rollfigur Megan är lika pinsam som rolig filmen igenom) och som den suraste komedihataren kommer att ha svårt att hålla sig för skratt åt.

Se den! Betyget är så nära ett toppbetyg man kan komma, en väldigt väldigt stark 4/5 blir det.

Recensioner: DN, SvD, Exp

Harry Potter VII: 2

Så var det till ända ändå, med Harry Potter and the Deathly Hallows: Part 2 (2011) slutade så sagan om Harry och hans modiga vänner. Jag ska inte gå in så mycket på handlingen eftersom alla säkert inte sett de tidigare filmerna, men låt oss säga att det mest löser sig, med väldigt mycket dramatik. Kära karaktärer dör, andra visar sig kanske inte vara så genomgoda som man först trodde och vilka som är vänner och fiender är lite oklart filmen igenom. Och det är absolut en av själva historiens fördelar, i mitt tycke; att ingen riktigt någonsin är antingen helt god eller ond. Fienderna ändrar skepnad och hjältarna står, serien igenom, ibland inför moraliska dilemman där besluten kanske inte alltid är de bästa.

Det här är en snygg, spännande, välgjord och fartfylld film som absolut gör sig bäst på bio (som säkert flera av de tidigare). Den är mörk och dyster men ljusglimtarna finns och lyckas ibland lysa upp hela biosalongen. Framför allt är den välspelad. Trion (Radcliffe, Watson och Grint) känns bättre tillsammans än någonsin (även om jag fortfarande saknar den lite mer barntrotsiga Hermoine ibland), men utöver dem är det framför allt Maggie Smith, Alan Rickman och Robbie Coltran (främst då i tidigare filmer) som jag kommer att minnas. Ralph Fiennes är dessutom som skuren som Voldemort och bli

r nästan än läskigare då hans mer mänskliga sidor blottas.

Jag är nöjd över att det där tonårsromantiska strulandet inte tog en så stor de av den här filmen, det får sin förtjänta plats lite i bakgrunden utan att försvinna helt. Charmen och humorn finns där också och det känns över lag som att regissören David Yates liksom höll inne på en massa inför den här sista filmen. Synd att han inte släppte på lite tidigare.

Oavsett är det en värdig avslutning på en historia som både skådespelare och fans har vuxit upp i. Jag skulle tro att de absolut flesta lämnar biosalongen fullt nöjda. Jag ser nu mycket fram emot vad den fortfarande unga trion kan göra på vita duken framöver. Betyget blir en stark 4/5.

Harry Potter VII:1

Jag har just sett Harry Potter and the Deathly Hallows: Part 1 (2010) och den var lite svårbedömd i jämförelse med de andra. Visserligen är den, precis som förra, något av en transportsträcka inför den stora uppgörelsen, men å andra sidan så var den ganska spännande och gav både svar på gamla frågor i samma stund som den ställde nya.

Jag blir också allt mer sugen på att läsa böckerna för att förhoppningsvis få svar på sådant som det nu känns som att filmerna lämnar utanför. Just i den här filmen kändes det som att trions uppbrott och återförening saknade en del information, det gick (precis som just deras personliga relationsproblem tidigare i filmserien) väldigt fort mellan trubbel och 'lösning', så att säga. Trion känns annars mer välspelad än någonsin, det finns verkligen nån form av kemi mellan Radcliffe, Grint och Watson. Om det sen bara är på duken låter jag vara osagt, men jag gillar dynamiken. Det var även kul att se Ryhs Ifans i rollen som pappa Lovegood. Han har verkligen utvecklats i en riktning jag inte såg komma när jag först la märke till honom i Notting Hill som den oförglömlige Spike. Han är definitivt inte typecastad utan tycks snarare vara ovanligt mångfacetterad i sitt skådespel.

Den sjunde filmen var om möjligt ännu lite snyggare än de tidigare. Effekterna är precis lagom utan att ta över filmen och miljöerna väldigt vackra. Sorgen över de karaktärer som en efter en försvinner, och mörkret, ligger som en mantel över filmen men bär den ändå framåt. Ser fram emot upplösningen även om det blir lite ledsamt att resan då är över (väl?). Betyget blir en svag 4/5.