Film 28/11: Friends With Benefits

Jamie (Mila Kunis) är headhuntern som lyckas få den unga och eftertraktade tidningsredaktören Dylan (Justin Timberlake) att flytta från LA till New York. Då Dylan inte känner någon och inte heller känner sig hemma Jamies stressiga hemstad blir de båda snart vänner. En diskussion senare är de dessutom fullt igång med att bevisa att det går att ha sex utan att bli kära. Känns historien igen? Jo, den har prövats ett stort antal gånger tidigare, senast i No Strings Attached (2011) (med Nathalie Portman och Ashton Kutcher), som inte var någon direkt höjdare.

Hur historien ska sluta känns ganska självklart redan innan jag går in i biosalongen, men det är vägen dit som är det viktiga i en film med så enkel plot som denna. De första 15-20 minuterna skruvar jag obekvämt på mig inför den hackiga och billiga dialog och humor som inleder filmen och jag är nästan säker på att det är en kalkonfilm jag ser. Men sen så tar det sig, historien blir faktiskt rolig, lite udda (inslagen med s.k Flash Mobs gillas t.ex) och när birollerna kommer in så lyfter även huvudrollerna och blir mer intressanta.

Bäst av birollerna är helt klart Woody Harrelsons Tommy, den homosexuella sportjournalisten, samt Patricia Clarkson i rollen som Jamies minst sagt udda mamma. När Dylans familj; hans pappa (Richard Jenkins) och syster (Jenna Elfman), kommer in i historien får filmen en liten annan riktning för att inte säga lite djup, även om det är snudd på glättigt ibland. Det känns stundvis som att filmen har fler intressanta och välspelade rollfigurer än vad storyn förtjänar. Regissören Will Gluck imponerade stort med Easy A (2010) men lyckas inte riktigt vara lika nyskapande här, även om jag gillar hans ovanligt starka kvinnokaraktärer för genren. Själva storyn förtjänar knappt godkänt, men karaktärerna och skådespeleriet lyfter filmen och jag känner mig faktiskt road efteråt. Betyget blir en svag, svag 3/5.

Friends With Benefits (2011) har biopremiär idag, den 16 september. Andra recensioner: DN, Exp.