Jag fastnade lite...

Idag har jag spenderat hela förmiddagen åt otäckheter. Jag vaknade när M och Bea skulle fara till stan och jobb resp skola och tog sen med min frukost upp i sängen för att läsa vidare det jag påbörjade inatt. Jag såg filmen Boy A igår och kom såklart att tänka på James Bulger-fallet som var stort och välomtalat på 90-talet. Filmen baseras på boken med samma namn som i sin tur är inspirerad av just det fallet, så att tanken vandrade dit var väl inte märkligt.

Iallafall så mindes jag en del uppdateringar i fallet som kom nyligen men inte exakt vad jag hade läst så jag började om från början. Läste på wikipedia samt gamla artiklar och kände precis som tidigare hur horribelt det är att döma 10-åringar som om de var vuxna och hur magiskt och otäckt mycket hat just det där fallet skapade i Storbritannien. Och tydligen är det så fortfarande, det finns till och med facebookgrupper som uppmanar till att avslöja pojkarnas (idag männens) identiteter. Nästan tjugo år senare vill människor fortfarande se dem offentligt avrättade, mer eller mindre. Nu sitter den ena förvisso inne igen men den andra killen hoppas jag verkligen har tagit sig framåt i livet.

Självklart var brottet horribelt och brutalt. Att åter läsa om skadorna på James är fasansfullt och att pojkarna som orsakade dem behövde avancerad hjälp säger jag inte emot en sekund, men diskussionen om "onda barn" och det faktiskt skrämmande hatet mot dessa onda barn minns jag att jag redan då, som 15-åring, ställde mig mycket starkt emot. Och det gör jag fortfarande. Jag tror inte på onda människor i allmänhet, jag tror att alla har olika mått av godhet i sig, även om det ibland är oändligt svårt att se. Människor förfasas ibland över att personer stannar kvar vid sin närståendes sida även efter att denne begått en hemsk handling. Jag förstår varför, man är inte bara sina handlingar. Och alla, jag tror faktiskt alla, förtjänar en andra chans. Och kanske till och med en tredje och fjärde ibland, beroende på omständigheterna förstås.

Nu har jag alltså läst om en massa saker igen. Jag blir sån, jag fastnar lätt och kan inte släppa det för en stund. Och såklart gick jag vidare på fallet Mary Bell, ett liknande fall där ett barn, en 11-årig flicka, dömdes för att ha dödat två små pojkar i slutet av 60-talet i England. Jag läste Gitta Serenys "Ohörda Rop" mer än en gång under 90-talet och höll den länge som det bästa jag läst. Hennes andra, "Fallet Mary Bell" var inte lika gripande men absolut läsvärd. Frågan är om den första boken håller fortfarande för en omläsning? Jag vet inte om jag vågar, jag vill inte sabba minnet av den. Någon som läst den nyligen?

Iallafall. Det var en intressant tillbakablick. Jag önskar dock att jag kunde säga att samma fall inte skulle få samma konsekvenser rent rättsligt och samhälleligt idag, men bortsett från ett par domar från Europadomstolen om att pojkarna inte fick rättvis rättegång så har inte mycket hänt, verkar det som.

Efter en djupdykning i det här ska jag nu istället söka efter nåt trevligare att spendera eftermiddagen med. Som att ta reda på när jag väntas på jobbet nästa gång kanske?


Fler länkar ifall någon vill läsa (från The Guardian mestadels, det finns en uppsjö till): 1, 2, 3, 4, 5.