Tv-tips, dokumentär

Jag satte mig framför tv:n imorse när jag steg upp och fastnade ganska omedelbart framför en dokumentär på Svt2; En våldsam uppväxt (Me Facing Life; Cyntoia's Story) av Daniel Birman. Den handlade om 15-åriga Cyntoia Brown som 2004 greps anklagad för mord på en man som ville köpa sex av henne. Nu missade jag början men jag hann se majoriteten av programmet och kan definitivt rekommendera det. Tyvärr finns det inte på play men det går i repris imorgon natt kl 0.15 (och finns säkert att hitta på någon annan tv-sida på nätet).

Filmen i sig problematiserar inte så mycket men lyfter definitivt många frågor. Om skyddet av våra barn, att vissa länder dömer barn som vuxna och inte minst sexuellt våld och mäns våld mot kvinnor. Intressant och viktigt.

Det finns brottsoffer på båda sidor

Dagens viktigaste läsning får nog bli den här artikeln om att vara anhörig till en mördare. Jag har följt fallet lite och ibland läst på mammans blogg och jag förstår verkligen att det finns fler offer i fall som detta än de som man kanske oftast läser om i tidningen. Samtidigt ser jag svårigheten med det hela.

Det känns ofta som att det enkla är att rikta sig mot en persons barndom när någon begått ett horribelt brott. Samma sak har vi sett i rapporteringen med Breivik, terroristen i Oslo. Självklart finns det säkert ibland en del förklaringar att finna där, men det är ju långt ifrån hela bilden av en person. Och det kan i bästa fall bara ses som en del av en förklaring, och aldrig som en ursäkt. Att säga att man begår brott pga en dålig barndom är inte heller helt rätt. Många människor växer upp under förfärliga förhållanden utan att bli kriminella. Det kan aldrig räcka som förklaringsmodell.

Men det är helt klart ett intressant ämne, vad som får människor att ta så vansinniga beslut. Det vore intressant att läsa mer om sådant, även om jag gissar att vi aldrig kommer att få de fullständiga förklaringar som jag tror att vi vill ha. 

Delvis av samma anledning har jag, som annars gärna följer rättsfall, undvikit att följa rättegången mot Breivik, mer än några korta nyhetsinslag på kvällsnyheterna. Jag kommer ändå aldrig förstå hur han kunde agera på det där viset. Jag kommer inte få de förklaringar jag vill ha. Den andra anledningen är att jag just med honom känner att jag inte vill delta i den show som han önskade och som han nu också får. Jag mår bara illa av att se honom småle åt briserande testbomber i rättssalen. Men jag förstår att det lockar tittare, vi är nog många som vill förstå.

Dödsstraff tillhör dåtiden

Skyldig eller inte skyldig. I det här fallet talar många om att det inte på långa vägar var ställt utan rimligt tvivel att det var Troy Davis som dödade polismannen 1989. Ändå avrättades han inatt. Men även om han var skyldig hör det inte till en demokrati att ha dödsstraff. Det är inget straff, det är ett brott mot mänskliga rättigheter. En stat borde inte ha rätt att döda sina invånare. Jag kan förstå känslan hos en anhörig till ett brottsoffer att man vill se den som gjorde det avrättad, men en stat, en demokrati kan aldrig gå på känslor när man dömer straff.

Och även om man skulle hävda att dödsstraffet är rätt i de mest vidriga fall så har USA:s historia visat mer än en gång att risken för att avrätta oskyldiga i allra högsta grad är en potentiell verklighet. Hur många har kunnat frias med bevis i efterhand? Att låsa in oskyldiga är illa nog, men att avrätta? Vansinne.

Dödsstraff tillhör en mindre utvecklad tid. Hur många fler ska avrättas innan USA:s samtliga stater inser det? Troy David blev den 35:e att avrättas bara i år. 

Jag fastnade lite...

Idag har jag spenderat hela förmiddagen åt otäckheter. Jag vaknade när M och Bea skulle fara till stan och jobb resp skola och tog sen med min frukost upp i sängen för att läsa vidare det jag påbörjade inatt. Jag såg filmen Boy A igår och kom såklart att tänka på James Bulger-fallet som var stort och välomtalat på 90-talet. Filmen baseras på boken med samma namn som i sin tur är inspirerad av just det fallet, så att tanken vandrade dit var väl inte märkligt.

Iallafall så mindes jag en del uppdateringar i fallet som kom nyligen men inte exakt vad jag hade läst så jag började om från början. Läste på wikipedia samt gamla artiklar och kände precis som tidigare hur horribelt det är att döma 10-åringar som om de var vuxna och hur magiskt och otäckt mycket hat just det där fallet skapade i Storbritannien. Och tydligen är det så fortfarande, det finns till och med facebookgrupper som uppmanar till att avslöja pojkarnas (idag männens) identiteter. Nästan tjugo år senare vill människor fortfarande se dem offentligt avrättade, mer eller mindre. Nu sitter den ena förvisso inne igen men den andra killen hoppas jag verkligen har tagit sig framåt i livet.

Självklart var brottet horribelt och brutalt. Att åter läsa om skadorna på James är fasansfullt och att pojkarna som orsakade dem behövde avancerad hjälp säger jag inte emot en sekund, men diskussionen om "onda barn" och det faktiskt skrämmande hatet mot dessa onda barn minns jag att jag redan då, som 15-åring, ställde mig mycket starkt emot. Och det gör jag fortfarande. Jag tror inte på onda människor i allmänhet, jag tror att alla har olika mått av godhet i sig, även om det ibland är oändligt svårt att se. Människor förfasas ibland över att personer stannar kvar vid sin närståendes sida även efter att denne begått en hemsk handling. Jag förstår varför, man är inte bara sina handlingar. Och alla, jag tror faktiskt alla, förtjänar en andra chans. Och kanske till och med en tredje och fjärde ibland, beroende på omständigheterna förstås.

Nu har jag alltså läst om en massa saker igen. Jag blir sån, jag fastnar lätt och kan inte släppa det för en stund. Och såklart gick jag vidare på fallet Mary Bell, ett liknande fall där ett barn, en 11-årig flicka, dömdes för att ha dödat två små pojkar i slutet av 60-talet i England. Jag läste Gitta Serenys "Ohörda Rop" mer än en gång under 90-talet och höll den länge som det bästa jag läst. Hennes andra, "Fallet Mary Bell" var inte lika gripande men absolut läsvärd. Frågan är om den första boken håller fortfarande för en omläsning? Jag vet inte om jag vågar, jag vill inte sabba minnet av den. Någon som läst den nyligen?

Iallafall. Det var en intressant tillbakablick. Jag önskar dock att jag kunde säga att samma fall inte skulle få samma konsekvenser rent rättsligt och samhälleligt idag, men bortsett från ett par domar från Europadomstolen om att pojkarna inte fick rättvis rättegång så har inte mycket hänt, verkar det som.

Efter en djupdykning i det här ska jag nu istället söka efter nåt trevligare att spendera eftermiddagen med. Som att ta reda på när jag väntas på jobbet nästa gång kanske?


Fler länkar ifall någon vill läsa (från The Guardian mestadels, det finns en uppsjö till): 1, 2, 3, 4, 5.

Funderingar kring Annika Östberg Deasy

Idag har jag ägnat en stund åt att läsa lite av den ström av artiklar som kommit de sista dygnen efter att det blev känt att Annika Östberg Deasy överlämnats till den svenska kriminalvården.

Till att börja med är det intressant att kolla hur olika hennes historia om barndom, mammans roll, knivmordet (som skedde flera år innan de två morden som hon nu suttit dömd för), morden etc, skildras på olika ställen. På vissa platser skildras hon rent av som ett viljelöst offer där inga av de beslut hon tog (vare sig vad gäller knark eller brottsliga handlingar) verkar ha varit hennes egna. På andra ställen skrivs det mer som att hon visst visste vad hon gjorde, att hon varit "hjärnan bakom brotten", att hon är ett "white trash" som får uppmärksamhet pga svenska feminister (!). Intressant, faktiskt. Jag gissar att sanningen ligger någonstans däremellan. Som tips kan jag rekommendera er att dels läsa svenska wiki resp Annikas stödhemsida och jämföra på vilket sätt hennes liv skildras.

Jag har också läst en del blogginlägg idag och även där skiljer det sig. Mest spännande är kanske åsikterna om att "hade det varit en man hade det varit tyst". Jag vill minnas att det gjordes en massa insatser (med skattemedel), där tex Leif Silbersky var inblandad, när Calle Jonsson var anklagad för att ha knivskurit en man då han var på semester i Grekland. Som ett exempel.

Mina egna åsikter då? Ja, jag tror inte heller att Annika var en helt oskyldig fågel (och det tror jag inte heller att hon själv hävdar), jag tycker inte att hennes mamma står utan ansvar för vad som hände med hennes dotter samtidigt som jag delvis kan acceptera att Annika ser sig delvis som ett offer för knark och dåliga umgängen. Jag kan ibland också fundera över det självklara i att hon ska till Sverige; ett land hon inte varit i sedan barnsben. Men, hon är svensk medborgare och vi kan inte acceptera a- resp b-lag i "hur svensk man är" när det kommer till att hjälpa svenska medborgare. Utöver det ger jag inte det amerikanska rättsväsendet mycket förtroende när det kommer till deras lösningar för att undvika rättegång tex. Och visst finns det ändå en gräns för hur länge vi kan och bör låsa in människor för dåliga handlingar de begår? Frågan om rehabilitering kontra straff är verkligen ett diskussionsämne här.

Nej, kort så instämmer jag nog mest i de stämmor som hälsar henne välkommen till svensk mark och som menar att hon straffats nog och förtjänar en chans till en liv i frihet. Vi talar om omständigheter 20-30 år tillbaka i tiden, saker och relationer förändras, tack och lov. De sura rösterna som gnäller över skattemedel och eget ansvar känns mest just gnälliga då de förs fram utan saklig argumentation mer än att man får "skylla sig själv".

Det ovanliga är det vanliga

Jag har också följt rapporteringen från Papa Dee-rättegången idag. Och jag får nog säga att jag tycker det är klurigt. Jag är glad att jag inte är den som ska döma. Jag tänkte en stund att det nog är för att det är ett så ovanligt fall. Men samma sekund kom jag på att det kanske inte alls är det.

Lite stöd i mina funderingar fick jag när jag läste Terese Cristianssons krönika. För visst finns det sådana här fall, men det ovanliga tycks snarare vara att det nått tingsrätten. Det är ju också därför vi så sällan läser om liknande domstolsärenden, kanske. Nu bygger ju den tesen delvis på att han faktiskt är skyldig, och det vet jag inget om. Men jag kan hålla med krönikören om att fler fall borde prövas rättsligt, oavsett om målsägaren samarbetar eller inte. Kanske skulle det då på sikt bli lättare för hela rättsapparaten, lättare att agera i anmälda våldsfall. Som jag förstår så ansåg inte ens polisen inledningsvis att det fanns ett värde i att göra en brottsplatsundersökning. Hur mycket missar man genom att agera så? Och vad hade hänt om polisen hade kommit till platsen där hon ska ha blivit slängd in i väggen när vittnen där ringt och larmat, det som skedde innan hon kom hem? Prioriteringar, självklart. Och hur de ser ut vet vi inte.

Om bitska krönikörer och tveksamma nämndemän

Läste en krönika av Leif GW Persson i Expressen idag om den här nämndemannahistorien i Arboga-fallet. Den är kanske som väntat ganska dryg och elakt ironisk, men jag får erkänna att jag ibland gillar hans lite dryga sätt att föra sig på. Det är i vart fall inte konstlat och luddigt:

"Med en av nämndemännen, moderaten Cecilia Uggla, var det dessutom så praktiskt att hon kommit till insikt om den åtalades skuld redan innan rättegången tagit sin början."

Mer tyket än så kan det nog inte bli. Grejen är att han gör en viktig poäng i sin krönika; det hela liknar faktiskt inte rättssäkerhet. Jag lekte med tanken idag att vi hade haft ett omvänt läge; att en svensk kvinna hade stått åtalad för barnamord i ett annat land där liknande konstigheter upprepat sig. Hur hade vi sett på det landet och dess rättssäkerhet?

Jag står tillsammans med dem som länge varit tveksamma till systemet med nämndemän där politiker utan juridisk utbildning ska sitta som domare brottsmål av blandad komplicerad natur. Lika lite tror jag på den jury-tjänst man har i USA. Jag tror att det är nästintill omöjligt att inte ta hänsyn till sina egna känslor i vissa fall, speciellt då man inte har möjligheten att falla tillbaka på en juridisk kompetens.

Och så ställer jag mig fortfarande lite frågande till om det verkligen ska räcka att bevisa att en åtalad har ljugit om olika saker när man inte kan bevisa att lögnerna innebär att denne befunnit sig på brottsplatsen? Nä, jag tycker fortfarande att det finns för många frågetecken i det här fallet.

Skyldig

Såg att tingsrätten beslutat att "tyskan" är skyldig till de hemska brotten i Arboga. Inte helt oväntat kanske, det var nog min gissning. Efter att ha läst det mesta av förundersökningen har jag förvisso (och det helt utan juridisk skolning naturligtvis) svårt att se hur man kan döma henne, men det gjorde man med Christer Pettersson i tingsrätten med, så... För lika svagt ser det ut i mina ögon faktiskt. Jag har väldigt svårt att se att hon kommer att dömas av hovrätten, jag skulle nog nästan bli förvånad om så skedde utan ett erkännande eller nya uppgifter. Och frias hon där har hon antagligen ett hyfsat stort skadestånd att hämta. Inte minst efter det att kvällspressen nu slängt ut både bilder och namn på henne.

Därmed inte sagt att jag tror att hon är oskyldig naturligtvis. Men det är inte samma sak som att ställa någon utom rimligt tvivel. Och det har jag väldigt svårt att se att man kan göra. Förhoppningen är såklart att, om det nu är hon, mer kommer fram inför överklagandet som gör en fällande dom övertygande.

Rehabilitering eller förvaring?

Mer krimsnack kanske? Igår kväll trillade jag över Ulf Olssons relativt nystartade blogg (nej, jag tänker inte länka, ni får fråga eller googla). Ulf Olsson dömdes till rättpsyk för morden på 10-åriga Helén och en annan äldre kvinna för ett tag sedan. För någon vecka sedan kom det fram att han skickat brev till Heléns mamma och nu har han alltså också börjat blogga om hur oskyldigt dömd han är. Mycket märklig läsning, måste jag säga. Bl.a berättar han att han buggat personalen där han sitter för att visa på att han blir dåligt behandlad. Det finns ganska många kommentarer, majoriteten tycks stödja honom, men de flesta verkar vara skrivna av samma person. En stund imorse funderade jag över om det kanske är upphovsmannen själv. Men det vet jag inte så det får vara osagt.

Förra året visade också Anna mig en länk till en hemsida där livstidsdömde Helge Fossmo skriver om sin oskuld osv. Även det skum läsning.

Jag vet att jag kanske är ute på djupt vatten nu, men jag kan ändå inte låta bli att reagera över att dessa morddömda män fortfarande har friheten att befinna sig på internet och där dessutom driva sin egen fråga, som redan avgjorts i svenskt rättsväsende? Är det bara den fysiska rörligheten som ska begränsas av ett domslut? Om nu svensk fångvård ska vara just vård och rehabilitering, på vilket sätt rehabiliteras en person som ägnar sin inlåsta tid till att hävda sin oskuld på nätet? Och att Olsson dessutom tycks ha tillgång till teknik att bugga personalen med förefaller lite märkligt, gör det inte?

Jag tvivlar inte på att det sitter oskyldigt dömda i svenska fängelser, men vi får väl hoppas att det är enstaka undantag. Självklart ska man då ha rätt att få sin sak omprövad, men är detta rätt väg att gå?

Ja, jag vet inte. Jag tror egentligen inte på straff som lösning, men samtidigt känns det här lite fel. Jag måste nog fundera en stund till, så ta inte detta som min slutliga åsikt... =)

Avrättning före dom?

Som väntat kommer nu diskussioner från olika håll både vad gäller upprättandet av ett mer omfattande DNA-register och om namnpubliceringar av misstänkta. Båda gör mig som bekant ganska oroad. Inte minst det senare. Vilket samhälle är det vi vill ha? Vad utgår vi ifrån när vi säger ja till en sådan sak? Att ingen av oss "vanliga, oskyldiga" någonsin skulle kunna hamna i fel sammanhang och målas ut som något förfärligt, få hela vår tillvaro förstörd, vår familj stalkad av media etc? Det händer bara skyldiga, eller? Och om det ändå skulle ske så delar vi ut lite skadestånd så blir allt bra igen, right?

Det är Stig Hadenius som skrivit en debattartikel i ämnet på Dagens nyheter och som får blandat mottagande.

För det första tror jag vi ska vara försiktiga med att påstå att ett uthängande av det slaget skulle verka avskräckande för sex- och våldsbrottslingar. Samma debatt förs vad gäller dödsstraffet, att det skulle verka avskräckande, men att det skulle ha en sådan effekt vet jag inte om någon faktiskt lyckats påvisa. För det handlar inte om det, eller hur? Det är troligen inte det som florerar i den kriminelles huvud vid tiden före ett brott av det här slaget begås. Jag tvivlar starkt på det. Och är det medias uppgift att verka avskräckande i vårt samhälle verkligen?

För det andra ser jag med skräck på vad nästa steg blir. Ska vi till slut, precis som i USA, börja sätta skyltar på hus där dömda bor? Ska de åka runt i en bil som det står "sexoffender" på? Är det ett sådant samhälle vi vill ha? Är det den rätta vägen verkligen? Jag tror personligen inte det alls.

För det tredje vet jag inte om det är media som med sitt vinstintresse och hunger efter scoop ska vara de som avgör när en misstänkt (eller enbart tipsad, enligt Hadenius) person ska namnges. Hur lätt är det inte att man gör en chansning? Och vad får den chansningen för konsekvenser? Jag vet inte om vi ska ersätta polisens arbete med någon slags offentlig avrättning av människor i media innan de ens fått chans att få sin sak rättsligt prövad.

För det fjärde använder Hadenius ett argument till som jag ställer mig mycket frågande till. Han menar att om media inte omskriver människor som "42-åringen" utan istället deras faktiska namn så blir journalistiken mindre slapp eftersom de då måste passa sig för vad de skriver. Huh? Ska inte det vara ledstjärna oavsett om du skriver om en namngiven person eller inte? Ska vi skylla det moraliska förfallet inom media på att de inte namnger misstänkta människor och därmed inte känner ett publicistiskt ansvar?

Utöver dessa argument kommer såklart ett av de viktigaste som jag inledde med; vad händer om den namngivna personen bara är en person som råkade vara på fel plats vid fel tillfälle? Vilka krav ska vi ha innan vi publicerar namn? Personligen anser jag att man ska ha erkänt alternativt blivit dömd för brottet. Det må vara bakåtsträvande och gammalmodigt, men jag tycker att en av de viktigaste principerna i vårt samhälle ska vara att ingen är skyldig förrän motsatsen bevisats och man dömts inom rättsväsendet. Inte i media. Förbättra och effektivisera polisarbetet istället för att försöka förflytta makten därifrån.

Smuts II

Märkligt nog så finns i dagens GT en artikel som är i stort sett identisk med de fall som figurerar i boken Smuts av Katarina Wennstam, som jag precis läst. Man kan verkligen ifrågasätta hur många av dessa sexköpare som åker fast och erkänner i hopp om att beviljas strafföreläggande istället för att dömas i rättegång och därmed riskera att deras namn kommer ut. Detta gäller såklart i synnerhet de män som har mest att förlora på ett offentliggörande, dvs kända män, stora företagare, politiker och andra. Och som det verkar så går rättsapparaten dem ofta till mötes. Enligt boken är det dessutom inte ovanligt att man hjälper sexköparen än mer genom att tex posta alla rättsliga papper till personens arbete eller till en anonym postbox, för att förhindra frågor på hemmaplan. Det är förvisso en roman, men med tanke på den journalistiska erfarenhet Wennstam har av sådana rättsfall (inte minst genom sina eminenta reportageböcker om våldtäkt och våldtäktsmän) så är jag beredd att gissa att verkligheten inte ligger långt därirån.

Så på något plan vet de alltså med sig att det är fel, eller är det så att de tänker att andra tycker att det är fel och därför inte vill skada sitt anseende, oavsett vad de själva anser om agerandet?