Skyldig tills motsatsen bevisad? Eller hur var det nu...

Apropå nyheter så följer jag med ganska stort intresse rättegången om Arboga-morden. Jag tycker den är lite märklig, det finns egentligen ingen substans i den. Det mesta är indicier, som inte heller de verkar vara så starka. Visst, den anklagade ljuger som en häst travar, men det gör en inte automatiskt skyldig till två mord. Det kan ju finnas en anledning till lögnerna, vad vet jag? Det enda som tycks vara kartlagt hyfsat är att hon mer eller mindre förföljt sin ex-pojkvän, men inte heller det är olagligt. Hur många har inte sökt efter sina ex på nätet, sett dem på avstånd på nån konsert etc? Jag tror inte heller att hon är den enda som ljugit om en graviditet, om hon nu har gjort det. Nu tror jag att hon är skyldig, även om jag inte är fullt övertygad, men jag får nog trots det säga att det skulle kännas märkligt om det inte krävdes mer än vad som hittills lagts fram, för en fällande dom. Skillnaden mellan medias rapporter och de delar jag läst på nätet ur förundersökningen skiljer sig också skrämmande ofta; det känns som att media åter har dömt någon på förhand och vem är behjälpt av det?

Avrättning före dom?

Som väntat kommer nu diskussioner från olika håll både vad gäller upprättandet av ett mer omfattande DNA-register och om namnpubliceringar av misstänkta. Båda gör mig som bekant ganska oroad. Inte minst det senare. Vilket samhälle är det vi vill ha? Vad utgår vi ifrån när vi säger ja till en sådan sak? Att ingen av oss "vanliga, oskyldiga" någonsin skulle kunna hamna i fel sammanhang och målas ut som något förfärligt, få hela vår tillvaro förstörd, vår familj stalkad av media etc? Det händer bara skyldiga, eller? Och om det ändå skulle ske så delar vi ut lite skadestånd så blir allt bra igen, right?

Det är Stig Hadenius som skrivit en debattartikel i ämnet på Dagens nyheter och som får blandat mottagande.

För det första tror jag vi ska vara försiktiga med att påstå att ett uthängande av det slaget skulle verka avskräckande för sex- och våldsbrottslingar. Samma debatt förs vad gäller dödsstraffet, att det skulle verka avskräckande, men att det skulle ha en sådan effekt vet jag inte om någon faktiskt lyckats påvisa. För det handlar inte om det, eller hur? Det är troligen inte det som florerar i den kriminelles huvud vid tiden före ett brott av det här slaget begås. Jag tvivlar starkt på det. Och är det medias uppgift att verka avskräckande i vårt samhälle verkligen?

För det andra ser jag med skräck på vad nästa steg blir. Ska vi till slut, precis som i USA, börja sätta skyltar på hus där dömda bor? Ska de åka runt i en bil som det står "sexoffender" på? Är det ett sådant samhälle vi vill ha? Är det den rätta vägen verkligen? Jag tror personligen inte det alls.

För det tredje vet jag inte om det är media som med sitt vinstintresse och hunger efter scoop ska vara de som avgör när en misstänkt (eller enbart tipsad, enligt Hadenius) person ska namnges. Hur lätt är det inte att man gör en chansning? Och vad får den chansningen för konsekvenser? Jag vet inte om vi ska ersätta polisens arbete med någon slags offentlig avrättning av människor i media innan de ens fått chans att få sin sak rättsligt prövad.

För det fjärde använder Hadenius ett argument till som jag ställer mig mycket frågande till. Han menar att om media inte omskriver människor som "42-åringen" utan istället deras faktiska namn så blir journalistiken mindre slapp eftersom de då måste passa sig för vad de skriver. Huh? Ska inte det vara ledstjärna oavsett om du skriver om en namngiven person eller inte? Ska vi skylla det moraliska förfallet inom media på att de inte namnger misstänkta människor och därmed inte känner ett publicistiskt ansvar?

Utöver dessa argument kommer såklart ett av de viktigaste som jag inledde med; vad händer om den namngivna personen bara är en person som råkade vara på fel plats vid fel tillfälle? Vilka krav ska vi ha innan vi publicerar namn? Personligen anser jag att man ska ha erkänt alternativt blivit dömd för brottet. Det må vara bakåtsträvande och gammalmodigt, men jag tycker att en av de viktigaste principerna i vårt samhälle ska vara att ingen är skyldig förrän motsatsen bevisats och man dömts inom rättsväsendet. Inte i media. Förbättra och effektivisera polisarbetet istället för att försöka förflytta makten därifrån.

Det lönar sig att rymma?

Tänk om vintern hade fått vara kvar här? Nu har det blivit nåt slags söderväder med variation mellan plus- och minusgrader med kul halka som resultat. Trist. Snön är ju inte direkt borta, men det känns inte som samma sak.

En natt till sen ledig till fredag. Känner mig som vanligt lite mör, även om den här natten gick ganska smärtfritt. Har sovit som en tok idag med bara få störningar. Skönt.
Vi pratade en hel del om frisläppandet av Juha inatt. Min arbetskamrat kommer från Åmsele och har klara minnesbilder av allt som var då för nästan 20 år sedan. Hon berättade att det som verkar kännas jobbigast för människor nu är att mediapådraget gör sig påmint. Det har varit nästan lika hektiskt, lika pådrivande och påträngande de här dagarna som det var då. Hon får verkligen något sorgligt i blicken när hon talar om det, och det har kommit på tal förut.
Jag minns det hela ganska tydligt också, trots att jag var tio år då det hände. Redan då var jag en ivrig nyhetsläsare, och jag minns bevakningen av deras flykt i Sverige. Jag minns att jag kände med pojken som blev enda överlevande i familjen i Åmsele, och det glädjer mig att höra av mina rbetskamrat att han har haft det bra sen.

Vad jag inte förstår är hur man kan bevilja någon som skött sig så dåligt under fängelsetiden, nåd? Visst har han suttit länge, och jag tror egentligen inte på så långa straff som möjligt. Jag vill tro på rehabilitering, att det är det som fängelserna ska syssla med, (vilket de inte gör idag, bör tilläggas). Men känns det som att någon som försökte rymma bara för något år sedan är rehabiliterad? Lite konstigt, får jag säga. Vi får väl se hur prövotiden går.

Jaja, sidospår. Nu ska jag försöka äta något och glo på något på datorn en stund, tror jag.