Tänk om vintern hade fått vara kvar här? Nu har det blivit nåt slags söderväder med variation mellan plus- och minusgrader med kul halka som resultat. Trist. Snön är ju inte direkt borta, men det känns inte som samma sak.
En natt till sen ledig till fredag. Känner mig som vanligt lite mör, även om den här natten gick ganska smärtfritt. Har sovit som en tok idag med bara få störningar. Skönt.
Vi pratade en hel del om frisläppandet av Juha inatt. Min arbetskamrat kommer från Åmsele och har klara minnesbilder av allt som var då för nästan 20 år sedan. Hon berättade att det som verkar kännas jobbigast för människor nu är att mediapådraget gör sig påmint. Det har varit nästan lika hektiskt, lika pådrivande och påträngande de här dagarna som det var då. Hon får verkligen något sorgligt i blicken när hon talar om det, och det har kommit på tal förut.
Jag minns det hela ganska tydligt också, trots att jag var tio år då det hände. Redan då var jag en ivrig nyhetsläsare, och jag minns bevakningen av deras flykt i Sverige. Jag minns att jag kände med pojken som blev enda överlevande i familjen i Åmsele, och det glädjer mig att höra av mina rbetskamrat att han har haft det bra sen.
Vad jag inte förstår är hur man kan bevilja någon som skött sig så dåligt under fängelsetiden, nåd? Visst har han suttit länge, och jag tror egentligen inte på så långa straff som möjligt. Jag vill tro på rehabilitering, att det är det som fängelserna ska syssla med, (vilket de inte gör idag, bör tilläggas). Men känns det som att någon som försökte rymma bara för något år sedan är rehabiliterad? Lite konstigt, får jag säga. Vi får väl se hur prövotiden går.
Jaja, sidospår. Nu ska jag försöka äta något och glo på något på datorn en stund, tror jag.
En natt till sen ledig till fredag. Känner mig som vanligt lite mör, även om den här natten gick ganska smärtfritt. Har sovit som en tok idag med bara få störningar. Skönt.
Vi pratade en hel del om frisläppandet av Juha inatt. Min arbetskamrat kommer från Åmsele och har klara minnesbilder av allt som var då för nästan 20 år sedan. Hon berättade att det som verkar kännas jobbigast för människor nu är att mediapådraget gör sig påmint. Det har varit nästan lika hektiskt, lika pådrivande och påträngande de här dagarna som det var då. Hon får verkligen något sorgligt i blicken när hon talar om det, och det har kommit på tal förut.
Jag minns det hela ganska tydligt också, trots att jag var tio år då det hände. Redan då var jag en ivrig nyhetsläsare, och jag minns bevakningen av deras flykt i Sverige. Jag minns att jag kände med pojken som blev enda överlevande i familjen i Åmsele, och det glädjer mig att höra av mina rbetskamrat att han har haft det bra sen.
Vad jag inte förstår är hur man kan bevilja någon som skött sig så dåligt under fängelsetiden, nåd? Visst har han suttit länge, och jag tror egentligen inte på så långa straff som möjligt. Jag vill tro på rehabilitering, att det är det som fängelserna ska syssla med, (vilket de inte gör idag, bör tilläggas). Men känns det som att någon som försökte rymma bara för något år sedan är rehabiliterad? Lite konstigt, får jag säga. Vi får väl se hur prövotiden går.
Jaja, sidospår. Nu ska jag försöka äta något och glo på något på datorn en stund, tror jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar