Infertilitet och den egna viljan

Konstaterade nyligen lite halvt på allvar iaf, att bilden jag hade för kanske 5-10 år sedan att det var självklart att jag skulle vara förälder före 30 är en bild som jag nu kan skrota för gott, med 8 månader kvar till 30-årsdagen. Oviktigt kanske, men samtidigt inte. Det är fan svårt att få ihop sina egna förväntningar med andras, sitt eget liv och sin egen vilja med andras liv och vilja, tanken/önskan om ett stabilt småbarnshem med det överhängande hotet om den ökande infertiliteten hos kvinnor som "väljer" att vänta med barn. Osv. Jag försöker ignorera pressen, och funderingarna, men ibland finns de där ändå.
Läste Linna Johanssons krönika i ämnet på Expressen idag och hon har många poänger. Som så ofta.