Spermaslöseri?

Bläddrade i Sthlms-Metro på centralen och fastnade för denna kolumn, som i den tryckta versionen hade rubriken "Sluta slösa med sperman". Och på många sätt är den kanske fel eller galen, men jag gillade ändå det oerhört obrydda sättet den var skriven på. Ett seriöst ämne med ett säkerligen seriöst budskap, i en förpackning som nästan gör mig förvirrad men lite glad.

Kontraproduktiva hot om barnlös framtid

Jag vet. Den här bloggen liknar alltmer en åldersångest-blogg. Men, jag kan inte låta bli att fortsätta provoceras av artiklar som den här. Ska man tolka rubriken rätt så skulle man kunna tro att artikeln syftar till att lätta på press och skapa en samhällsdebatt om de krav som unga människor ställer på sig själva, om konsekvenserna (för framför allt ett blivande familjeliv) av den arbetsmarknad som råder och de krav på utbildning och "framgång" som många känner. Och det är bra, det hade jag välkomnat med stora famnen. För pressen finns där även om många anser att dagens unga är bortskämda (vilket vi/de säkert är på flera sätt).

Men precis som i andra artiklar jag tidigare kritiserat här landar det hela i att istället öka pressen, framför allt på unga barnlösa/-fria kvinnor. Vi får åter veta vilka risker vi utsätter oss själva (och indirekt vår partner) och våra ev barn för genom våra "val". Vi riskerar att bli utan barn, att få komplicerade förlossningar, missfall och allt möjligt annat otäckt. Hur små riskerna egentligen är framkommer inte, bara att de är ökade för kvinnor över 30. Stundtals låter det som att så fort vi passerat 30-strecket så hamnar vi i samma statistikkolumn som kvinnor som föder barn i tredje världen. Och så är det ju verkligen inte.

Jag tror, och rätta mig gärna om jag har fel, att kvinnor utan barn kring 30-strecket är ganska medvetna trots allt. Flertalet av oss tillhör skaran som utbildat oss vidare, vi läser en massa, hör en massa och många av oss suger säkert åt oss extra mycket av den information som serveras på olika håll. Jag tror att vi redan känner till riskerna. Och om vi nu inte skulle göra det, på vilket sätt underlättar sådan "information" (som nästan kan upplevas som biologiska hot om man så vill) den situation vi redan befinner oss i om vi nu har "valt" att vänta av önskan att skapa en bra tillvaro? Jag kan inte se det. Visst är det så att press också kan leda till att den önskade graviditeten uteblir? Då förefaller det hela ganska kontraproduktivt.

Lyft gärna diskussionen om de krav som framför allt unga kvinnor (men även unga män, vill jag påstå) känner inför hela livskarusellen med fertiliteten som en del i den, men spetsa den inte med förtäckta hot om en barnlös/-fri framtid.

Skaffa barn-debatt

Det har, som jag tidigare nämnt, blossat upp en ständigt återkommande debatt om tonårsgraviditeter i USA och i andra länder, inte minst i och med utnämnandet av Sarah Palin. Igår läste jag en artikel, kopplad till följande debattartikel, som menar på att det är "normalare" med tonårsgraviditet än det faktum att unga människor idag väntar länge med att skaffa barn. Debattören anser att det har skett en normförskjutning som gör att vi reagerar mer negativt på unga förstagångsföräldrar än på "gamla".

Personligen kan jag hålla med om att det skälls för mycket på unga mödrar. Att skaffa barn i tonåren innebär inte per automatik att man "förstör sitt liv", att man inte är mogen nog eller nåt av alla andra argument som förs fram. Visst, långt ifrån alla kanske är de mest lyckade föräldrarna (vad nu det är), men det finns många "vuxna" som i mitt tycke inte borde skaffat barn heller. Därmed inte sagt att jag tycker att det är ultimat att skaffa barn vid 17 års ålder.

Jag tycker däremot inte att det är läge att börja kritisera de som av olika skäl skaffar sitt första barn sent. Är det inte vettigare att kolla vad som ligger bakom båda dessa "val" (om det är ett aktivt val eller inte kan jag verkligen diskutera i evigheter); att vänta eller skynda, och se vad som faktiskt är en produkt av det samhälle vi lever i?

Debattören har dock många kloka poäng. Bland annat menar hon att det finns många ekonomiska omständigheter som bör tittas över igen. Hon skriver också:
"Dagens blivande föräldrar verkar ha höga krav på perfektion inom livets alla områden. Man vill ha barn först när allt är väl tillrättalagt för detta. Barn ses inte som ett komplement till det liv som pågår, utan som ett eget stort projekt. Häri ligger troligen en av förklaringarna till det uppskjutna föräldraskapet."
Frågan är vad som är grunden till dessa tankar. Jag kan hålla med om att ovanstående "kriterier" gör att vissa som egentligen gärna vill, istället väntar in det där bättre jobbet, resandet, att ha råd att köpa hus, stadsjeep eller whatever, och vart den pressen om perfektion kommer från vet jag egentligen inte.

Hon gör också en koppling till kvinnorörelsen och menar att den stått tyst i frågan alltför länge. Att frågan om kvinnor och mäns respektive biologi inte diskuteras. Jag förstår nog inte helt på vilket sätt hon vill att det ska diskuteras. Att kvinnans biologi stått i vägen i diskussionen om lika villkor är nog sant, men jag tycker att den feministiska rörelsen på många sätt har lyckats påvisa att dessa argument i många fall är överdrivna. Kvinnans biologi måste inte alls ses som en betongsugga på vägen. Att det biologiskt sett är kvinnor som är gravida och ammar (även om män faktiskt också kan amma) är förståss riktigt, men jag tror inte att det är det största hindret till jämställdhet. Det handlar fortfarande om makt och ansvar. Frågan är dock intressant och jag får fundera vidare.
Sen är det naturligtvis så att det är kvinnans ålder som är det avgörande, inte mannens, om man ska se till debatten, och det kan man verkligen diskutera mer kring ur jämställdhetssynpunkt. Men jag tror inte att det är det som debattören avser.

Jag kan iallafall konstatera att man inte ska skaffa barn för tidigt, men inte heller för sent. När den ultimata åldern är kan jag dock inte riktigt utröna. Hur var det där med lite press och dagens ungas många valmöjligheter?

Infertilitet och den egna viljan

Konstaterade nyligen lite halvt på allvar iaf, att bilden jag hade för kanske 5-10 år sedan att det var självklart att jag skulle vara förälder före 30 är en bild som jag nu kan skrota för gott, med 8 månader kvar till 30-årsdagen. Oviktigt kanske, men samtidigt inte. Det är fan svårt att få ihop sina egna förväntningar med andras, sitt eget liv och sin egen vilja med andras liv och vilja, tanken/önskan om ett stabilt småbarnshem med det överhängande hotet om den ökande infertiliteten hos kvinnor som "väljer" att vänta med barn. Osv. Jag försöker ignorera pressen, och funderingarna, men ibland finns de där ändå.
Läste Linna Johanssons krönika i ämnet på Expressen idag och hon har många poänger. Som så ofta.