Rosa Luxemburg 13/6-2001 - 11/11-2017

Det blev inte bättre och det kom inga goda kattnyheter från Sundsvall. Snarare tvärtom. Nån timme efter mitt sista inlägg hörde M av sig igen och sa att något inte var som det skulle, Rosas kroppsspråk var inte som vanligt. "Kan du komma ner?" Lite lite ångrar jag det nu, men där och då sa jag att jag inte hade orken att köra ner mitt i natten men att jag skulle åka direkt på morgonen.

Jag sov inte särskilt bra, vaknade varje timme och kollade på mobilen om jag fått fler meddelanden. Vid 6-tiden steg jag upp, utfodrade katterna och satte mig i bilen. Det var en hemsk resa. Ofta halkigt eller en kombination av regn och minusgrader. Inte alls kul. Ångesten över det blandades med ångesten av att Rosa inte mådde bra och att jag skulle skynda mig. M ringde då jag var halvvägs och sa att hon verkade ha ont nu, att han inte fick se hennes ögon.

När jag kom fram och hon hörde min röst så vände hon upp huvudet mot mig och visade mig sina ögon. Båda var alldeles brunsvarta, stora och så märkliga, och det rann brunsvart klet ur dem. Hon jamade till och lutade fram pannan och jag la min mot hennes; hennes sätt att alltid hälsa på oss. Jag såg att hon hade ont. M hade ringt djursjukhuset så de väntade oss. Vi lyfte in en orolig Rosa i transportburen och då kom Smilla fram och luktade på henne genom nätet. De nospussades lite och jag sa att allt skulle bli bra.

Det blev det inte. Veterinären kunde inte säga vad som hänt mer än att hon hade hemskt ont, att smärtstillande inte skulle hjälpa henne. Att det kanske skulle gå att operera bort båda ögonen men att det var långt ifrån säkert att det skulle hjälpa. Och att det skulle bli svårt för henne. Så vi beslutade i enlighet med hennes rekommendation.

Så fruktansvärt tufft, det finns nog inget värre som djurägare. Att behöva skriva under ett papper på "begäran om avlivning".

Som alltid tidigare kämpade hon emot det lugnande som skulle få henne att somna. Det var så jobbigt att hon gjorde det den här gången. Det skapade så mycket tvivel. M klarade inte av att vara med mer när hon väl somnat till lite men jag kunde inte lämna henne. Han pussade på henne och sen satt jag och höll på henne (hon har aldrig gillat att bli lyft) och lutade min panna mot hennes. Hon fick sprutorna som fick henne att somna för alltid. 

Kvar fanns två förkrossade människor som skulle gjort vad som helst för att ha fått tillbaka henne där och då. Jag stannade en stund till, lyfte henne i min famn och gjorde henne blöt av tårar och pussar. Jag virade in henne i filten från buren och lämnade henne på britsen. Så fruktansvärt svårt. När Mina gick bort lät vi hennes favoritfilt kremeras med henne men därmed har vi inget sånt kvar från henne. Den här gången ville M att vi skulle spara favoritfilten, så den tog vi med hem. 

Vår oändligt älskade Rosa Luxemburg, som vi saknar dig!

Philip Seymour Hoffman

Under kvällen dök det upp en riktigt trist sak i newsfeeden; nyheten att Philip Seymour Hoffman hittats död. Jag tänkte en stund att det var en sån där "celebrity death hoax", där det tex tidigare felaktigt ryktats om hans död, men när fler och fler av de stora, trovärdiga tidningarna publicerade nyheten var det bara att inse.

Oerhört ledsamt, måste jag säga. Han var en stor skådespelare, en av mina absoluta favoriter. Även om filmen han var med i höll låg klass så kunde man alltid lita på att han gjorde en bra prestation och lyfte filmen till mer än vad den var värd. Jag tror tex aldrig att Charlie Kaufmans Synecdoche, New York (2008) hade blivit något mer än en vilsen film som ville vara svår om inte Seymour Hoffman spelat huvudrollen. Before the Devil Knows You're Dead (2007) är också en film som inte förtjänat mycket mer än en axelryckning utan honom.

Min favoritfilm med Seymour Hoffman tror jag ändå är Doubt (2008) eller möjligen The Ides of March (2011). Men då finns det också en lång lista med filmer jag inte hunnit se än där han finns med, som hans Oscarvinnande prestation i Capote (2005). Hans rollprestation som nasty Sandy i Along Came Polly (2004) förtjänar nog ett litet omnämnande också.

Sorgligt och eländigt och stämmer ryktena var det som så ofta i Hollywood narkotika som fällde avgörandet. Jag vet att jag läste förra året att han skrev in sig på rehab efter att ha tagit ett återfall efter drygt 20 år som ren. Mycket sorgligt. Hollywood har mist en skådespelare som kunde blivit hur stor som helst.

En dag av farväl

Den mörka, smala och dimmiga vägen hem från Burträsk ikväll kändes ungefär dubbelt så lång som den gjorde när vi for dit vid lunch idag. Men nu är vi hemma. Begravningen är över. Det var såklart en fin begravning, jag har nog aldrig varit på någon som inte varit det. Mycket musik, mycket blommor, en nästan full kyrka med släkt och vänner. Många tårar men också en hel del skratt. Jag kände G en väldigt liten del av hans liv men av de historier och foton som delades under minnestunden efter begravningen fick jag min egen bild av G bekräftad; den intelligenta, glada och påhittiga mannen med det bullrande skrattet.

Nu väntar vardagen för de allra närmaste och jag ska göra mitt bästa för att finnas till hands för min vän. Och så hoppas jag innerligt att det dröjer länge länge tills nästa inbjudan till begravning kommer. 

En sån dag

Idag har jag suttit ensam på mitt kontor på jobbet. Det är ganska skönt som omväxling ibland och resulterar nog i att jag får lite mer gjort. Även då det varit en ganska stressig dag med många sjukskrivningar att ta tag i och desto mindre tid över till annat administrativt. Önskar verkligen att den här sjukperioden kunde vara över snart.

Jag har nog varit lite mer lättstressad idag då jag till viss del haft huvudet någon annanstans. Begravningen vi ska på imorgon och det min fina vän går igenom. Jag minns lite av hur det kändes att dra sig igenom allt när pappa dog (mycket är nog blockerat) och då var det under helt andra omständigheter. Nån kort stund då jag försöker tänka mig hur det skulle vara om M blev plötsligt sjuk och bara dog nån vecka senare är så ofattbar och plågsam att jag skjuter tanken ifrån mig lika snabbt som den kommer. Det går bara inte. Finns inte på kartan. Så jag kan inte begripa.

Kanske är det då inte så konstigt att min spotifyradio spelat Joshua Radin, Lykke Li, Gavin DeGraw, Iron & Wine, Regina Spector, David Grey osv osv. Det har varit en sån dag bara. Hur det blir imorgon återstår väl att se.

Svart helg

Två besked om dödsfall på en och samma dag och den här dagen och helgen får gå till historien som en av de minst önskade någonsin. Tårar, chock, rädsla och ilska har varit ord för dagen. Så idag har vi samlat ihop oss; jag, Lil'sis och M och känner oss privilegierade som åtminstone har vår lilla familj intakt.

Tänk vad lite vi vet om framtiden ändå. Ta hand om varandra!

Måndag

Jag såg gula löv på björkarna i stan igår. Det är definitivt höst på gång. Som sagt så är det helt okej för mig, jag har alltid varit ett hängivet fan av hösten. jag gillar eftertänksamheten som årstiden på flera representerar för min egen del. Jag gillar lugnet, den allt mer påtagliga svalkan (inte för att det direkt varit nån värmebölja i augusti) och färgerna. Funderarstämningen är jag redan på god väg in i. Jag känner att jag allt oftare kommer på mig själv med att vara långt borta i tankar. Många ser det som en dyster sak men det behöver det inte alls vara, även om det nog stämmer in lite ibland.

Tror att jag på riktigt ska göra slag i saken under hösten och ta rätt på en saknad jag haft länge; yoga och meditation. Är inte det passande så säg? Jag hoppas få in det i den planerade träningen (som det aldrig tycks bli tid för, vilket inte BARA beror på att jag segar, vill jag inflika).

För kvällen funderar jag på om jag ska plocka fram en av mina favoriter True Romance (1993) som en liten hyllning till regissören Tony Scott som dessvärre kom en bit för långt in i mörkret och valde att på egen hand lämna in i förtid inatt. Väldigt tragiskt. True Romance är en mörk och på många sätt grym film med starka scener och personligheter som aldrig går att glömma och genom den, och flera andra filmer, kommer Tony Scott att bli väl ihågkommen.

"Stay hungry, stay foolish"

Jag hade som sagt svårt att somna inatt och satt därför fortfarande uppe när beskedet om att Steve Jobs avlidit kom. Direkt följde en våg på samtliga sociala forum med kondoleanser, det tog en bra stund innan svenska medier var ifatt.

Världen har förlorat en speciell människa, det är ett som är säkert. Steve Jobs drevs av andra saker än vad den gemene företagsledaren gör idag. Han drevs av visioner snarare än av siffror. Twitter har fortsatt svämma över av kloka citat från Jobs som bevisar det. 

Man kan aldrig veta men samtidigt är det svårt att föreställa sig dagens teknologiska samhälle utan arvet från Steve Jobs. Utan Apple och utan Pixar, som båda var Jobs skapelser. En datavärld där vi helt skulle vara utelämnade till Microsofts långsamma teknikutveckling låter i sanning horribel. Linux hade kanske haft större andelar men det kunde aldrig bli det som Apple är idag utan sin egen Steve Jobs. Att lyckas så att man får konsumenter att tråna efter en produkt som inte ens finns, som inte har kända specifikationer, det är verkligen något ganska unikt.

Frågan är vad som händer med Apples utveckling utan Jobs. Vi vet vad som hände med Apple när Jobs kom tillbaka 1997 efter att ha varit borta drygt tio år. Men förhoppningsvis har han på den här tiden lyckats knyta an nya visionärer och vågade utvecklare som lever efter sina drömmar och ser design som en del av tekniken och inte bara yta.

Steve Jobs 1955-2011

Förhoppningsvis vågar vi lyfta fram fler personligheter som Steve Jobs framöver. Som tänker annorlunda och hungrar efter utveckling. Det, om något, borde Steve Jobs liv ha lärt oss.

Läs mer om Steve Jobs liv på Wired.

För tre år sedan

Idag för tre år sedan kom det väntade men fruktade samtalet från sjukhuset i södra Sverige som menade att det nog var dags att stänga av pappas respirator. I fem veckor hade han legat på intensiven och inget gick åt rätt håll, snarare tvärtom. Han hade inte varit medveten om omgivningen i någon större utsträckning sedan jag och syskonen lämnade sjukhuset nån vecka tidigare. Jag är fortfarande tacksam för att jag aldrig fick en direkt fråga av läkaren. Hur tar man ställning till nåt sånt?

En dryg timme senare, vid femtiden på eftermiddagen ringde det igen och pappa var borta. 'Lugnt och stilla', 57 år gammal. Min stora pappa med det stora hjärtat men med de stora bekymren.

Första året fanns han konstant med mig hela tiden. Nu är det på ett annat sätt. Jag tänker på honom väldigt ofta och mycket, men inte längre bara med sorg. På något märkligt sätt känns det som att jag förstår honom så mycket bättre nu än när han levde och alla hinder och sårade känslor fanns emellan oss. Att tvingas gå igenom de få tillhörigheter han hade var på ett sätt också nyttigt. Och möjligheten att kunna tänka bakåt utan att rädas framtiden. Jag har fler svar på frågan 'varför' och ser fler likheter och gemensamma drag mellan oss nu. Vi delar samma skörhet, men där han nog såg svaghet har jag försökt finna styrka. Jag känner såklart fortfarande sorg, inte bara för att han dog utan också, och kanske mer, för allt som aldrig blev.

Hur det än var så var jag alltid 'pappas flicka' och så känns det fortfarande. Jag är dock innerligt tacksam att jag valt att hantera negativa egenskaper och bekymmer på ett annat sätt än vad han valde att göra. Pappa lärde mig också indirekt att se människan bakom problemen och människan bakom hans problem är den jag hoppas bära med mig livet ut. Fina pappa.

Först Borka, nu Lovis

Och idag vaknar jag till beskedet att Lena Nyman har gått bort. Så sorgligt, också hon vid för låg ålder (66 år). Men jag minns henne med glädje, en skådespelare som funnits alltid. Självklart var Lovis, Ronjas mamma, en favorit när jag var liten och jag kommer nog alltid höra hennes röst när jag tänker eller nynnar på Vargsången.

Mina föräldrar, inte minst pappa, tyckte mycket om Lena Nyman, och jag minns hennes komiska roller från dess att jag var liten. Filmer som Picassos Äventyr (underbart bra fortfarande), SOPOR men också Nyfiken-filmerna (som jag dock inte egentligen såg förrän jag blev äldre) är väldigt mycket Lena Nyman för mig. En stor skådespelerska i en liten kropp.

Sorg i HIMYM

Om du inte följt med i de senaste HIMYM så; spolier alert!

Årets två första avsnitt av How I Met Your Mother har cirkulerat lite kring avlidna föräldrar, vilket märkligt nog passat mer än väl in i mina egna grubblerier. Av någon anledning har min avlidna pappa dykt upp lite mer intensivt i tankarna på sistone. Jag antar att det är så och blir så kanske för alltid. Men det är som att vissa kanske inte helt avklarade saker poppar upp ibland. Frågor som om, hur och varför finns kanske för alltid.

Jag tycker att de behandlat ämnet riktigt bra för att vara en sitcom. Det är ju inte helt enkelt, tänker jag, att blanda sorg och skratt på så vis. Jag hörde förresten också att Jason Segel/Marshall inte visste vad Alyson Hannigan/Lilly skulle säga där i slutscenen av första avsnittet. Allt för att få så autentisk reaktion som möjligt.

Att se bakåt

Jag har läst en tio år gammal intervju med Per Oscarsson som just publicerades digitalt för första gången med anledning av hans bortgång vid nyår. Den var bra och insiktsfull på nåt vis, men den gav mig också lite ont i hjärtat. Jag känner av ångesten i Oscarssons ord och funderar över om inte Hannes Dükler förringade hans ångest lite i en egen önskan om att den inte skulle finnas. Men jag vet inte, jag var inte med och fick inte hela bilden, det kan likaväl vara jag som istället förstorar den.

Men mycket av det Per Oscarsson ger uttryck för, förminskandet av sin egen roll, ånger över små eller stora felsteg i livet men till sist ändå tacksamheten för livet (som ibland känns mer som ett resultat av uppfostran än rakt igenom ärlig) känner jag igen i de många möten jag haft med åldrade människor. Lite som att de börjat fundera över hur deras liv ska kommas ihåg när de själva inte längre är med. Det brukar alltid gå bra att locka fram goda minnen och bra resultat men oron för saker man inte riktigt gjort upp med finns ofta där. Och nästan lika ofta alldeles i onödan.

Man kanske inte bara ska prata väder när man ses utan också ibland våga titta bakåt så att man kan se framåt igen. Eller bara landa.

För evigt tar också slut

Så tycks det då bekräftat att Per Oscarsson och hans hustru faktiskt dog i den tragiska branden vid nyår. Bortsett från att brand är något av det otäckaste jag vet så känns det såklart tragiskt att en stor svensk skådespelare gick ur tiden på det viset.

Per Oscarsson tillhörde dessutom de som i mina ögon alltid har funnits och som också alltid skulle finnas. Jag funderade lite över det där häromdagen och jag tror att nyckeln ligger i det faktum att han alltid varit gammal, lite som en morfar. När han gjorde rollen som Borka i Ronja Rövardotter var han förvisso bara 54 år vilket inte kvalar in som 'gammalt' i mina ögon idag men för den 6-åriga Sara var det såklart så. Han har varit gammal i nästan 30 år och då är man lite 'för evigt', tror jag.

Det känns helt enkelt väldigt märkligt att Per Oscarsson inte längre finns. Denna stora, lite egensinniga person som kunde ha de elakaste och snällaste ögonen samtidigt.

Stor humorman ur tiden

Några filmer jag sett otaliga gånger sedan barnsben och som jag älskar och uppskattar lika mycket fortfarande är The Pink Panther-filmerna med underbara Peter Sellers i huvudrollen som den ständigt missuppfattade Inspector Clouseau. Det är verkligen humor när den är som enklast men bäst. Jag har därför ihärdigt hållt mig ifrån att se de nyproducerade Pink Panther-filmerna med Steve Martin i huvudrollen.

Igår läste jag att Blake Edwards, mannen som skrev, producerade och regisserade flertalet av nämnda Sellers-filmer, avlidit 88 år gammal. Ytterligare en filmpersonlighet av stor betydelse som gått ur tiden i år alltså. Edwards är inte bara känd för Panther-filmerna utan stod även bakom klassiker som The Party (1968) (också en återkommande film i mitt hem som barn men som jag inte sett om i vuxen ålder) samt Breakfast at Tiffany's (1961), som jag måste erkänna att jag aldrig sett.

Tack för humorn, Mr Edwards!

Klassiskt ur The Party:

Två stjärnor färre i Hollywood

Imorse hann jag läsa att Leslie Nielsen gått bort vid 84 års ålder. Han var väl mest känd som "rolig farbror" i Nakna Pistolen-filmerna men han har definitivt gjort väldigt mycket mer. Bl.a en del mer okända sci-fi-filmer för evigheter sedan. Kanske inte superbra (eller politiskt korrekta) men lite kultigt på nåt vis. Jag får erkänna att jag sett ganska lite av det, men jag ska försöka vidga kunskaperna så snart jag kan. Här är iaf en trailer till lite skojiga Forbidden Planet (1956):



Även Irvin Kerschner gick bort i dagarna, vid 87 års ålder. Han är väl mest känd som regissör till Star Wars: The Empire Strikes Back (1980) och Bond-filmen Never Say Never Again (1083).

Två år sen

Idag är det två år sedan läkarna stängde av pappas respirator och lät honom somna in. Två år sedan. Det känns märkligt. Jag bär fortfarande med mig det och det finns i mitt medvetande så ofta. Jag har accepterat att han är borta, att han fick ett 57 år kort liv och jag har nog också accepterat att han var som han var och att förhållandet oss emellan såg ut som det gjorde. Att han valde (i den mån man faktiskt väljer) det liv han valde och konsekvenserna av det. Det är något som kommer att fortsätta prägla mig resten av livet, men på nåt sätt har jag blivit sams med det.

Svårare är det att acceptera allt som inte var. Allt som inte blev och allt som jag saknat. Alla hål som jag vill fylla med mitt eget liv och mina egna val men som jag ännu inte lyckats med. Och saknaden efter pappa, den går nog aldrig bort.

Jag på promenad med min blonda, snälla raggarpappa, gissningsvis nån gång 1979 i Mjölbytrakten.

Ur tiden

Dennis Hopper avled igår. Han hann bli 74 år innan prostatacancern tog honom för gott. En riktigt bra skådespelare som med rätta hyllas världen över. Kanske mest omtalad för Easy Rider och Apocalypse Now, men för min del kommer han alltid främst förknippas med en av mina absoluta favoritscener; "Sicilians" i True Romance. Fortfarande lika grym.

Och kolla in den här vackra bilden. Hejdå Dennis Hopper.

En förlust för svensk film

När jag kom hem igår kväll möttes jag av rubrikerna att Emil Forselius tagit sitt liv. Oerhört tragiskt. Fick mig direkt att tänka på Johanna Sällström. Båda duktiga skådespelare i 30-årsåldern som lämnat in på eget bevåg.

Se Tic Tac igen. Det har jag gjort ganska många gånger och den håller fortfarande måttet väldigt bra. Emils "Lasse the skinhead" (som det står på imdb) är helt klart en av höjdarna. Synd att vi inte fick se honom i så många fler stora produktioner.

Man är liten i världen

Mitt gnälliga jag får perspektiv när jag läser senaste inlägget hos Annas Anatomi. Sorgligt och obeskrivligt läge. Alla tankar till familjen och vännerna!

För tidigt, som alltid

Jag måste säga att jag blev lite ledsen av nyheten om Brittany Murphys död. Jag har nog alltid sett henne som en sprudlande tjej nära till skratt i alla intervjuer. Även om hon är välkänd så fick hon väl aldrig riktigt de där jätterollerna, vilket var lite synd. En underskattad skådespelerska, skulle jag säga.

Jag har sett henne i två typer av filmer; romantiska komedier och i dramafilmer där hon spelar problemfyllda, trasiga tjejer. Och hon gjorde båda bra. För ett par veckor sedan såg jag Uptown Girls, som är en ganska standardfilm, men Murphy lyste ändå upp den lite. Och jag måste erkänna att Just Married (Smekmånaden) med Ashton Kutcher är lite smårolig. Love and Other Disasters är också en helt okej film i samma genre som jag kan rekommendera.

Men mitt starkaste tips till den som vill se en bra Brittany Murphy-film är The Dead Girl. Illasittande titel just nu, jag vet, men en riktigt bra film där hennes potential helt klart lyste igenom.

Ett filmminne ur tiden

Den stora nyheten idag är förståss att Patrick Swayze nu avlidit endast 57 år gammal efter ett par år av svår cancer. Tragiskt, får man väl säga.

Klart att jag också blir lite berörd, Dirty Dancing var en stor film bland mina vänner när jag var sådär 11-14 år eller nåt. Jag kan inte säga hur många gånger vi såg om den. Men många. Jag har filmmusiken på LP-skivor fortfarande i en låda nånstans. Några höll dessutom ihärdigt på att försöka testa "lyftet" (som Swayze och Jennifer Gray gjorde i sjön, se ovan) om somrarna när vi badade i Vätterns kalla vatten. Det gick väl sådär. Vi hade nog behövt ett tillskott i kompisgänget med lite mer rejäla armar för att lyckas...

Visst han har gjort en hel del annat och flera av de filmerna är antagligen egentligen bättre än vad DD är. Men Patrick Swayze kommer alltid vara just Dirty Dancing Johnny Castle för mig.