Lästips!

På tal om filmen nedan så kan jag rekommendera den här intervjun med Eddie Redmayne i The Telegraph. Jag har sett honom i tv-intervjuer och han verkar vara en ödmjuk och målinriktad skådespelare. Jag gillar honom och ser fram emot fler spännande roller framöver. Inte minst den kommande prequel Harry Potter-filmen förstås.

Det är nåt med Minnie Driver...

Jag har alltid gillat Minnie Driver, ända sedan första gången jag och barndomskompisen Mia såg Circle of Friends (1995). Filmen var kanske inte så mycket just min smak med Driver gillade jag. Och så har det ofta varit; hennes val av filmer har inte alltid varit de bästa, men jag har alltid gillat henne. I intervjuer sticker hon ut, känns inte så klassiskt Hollywoodskt eller förutsägbar som så många andra.

Det var väldigt ledsamt när de la ner The Riches (2007), mitt i andra säsongen dessutom. Jag hoppas att hon får sin vilja igenom och hittar en ny tv-serie att verka i.

Så varför denna hyllning? Jo jag snubblade över en intervju med henne i The Guardian från igår som jag tycker att ni ska läsa.

Här en trailer för hennes senaste film, Hunky Dory (2011), en 70-talsfilm med David Bowies musik:

Att se bakåt

Jag har läst en tio år gammal intervju med Per Oscarsson som just publicerades digitalt för första gången med anledning av hans bortgång vid nyår. Den var bra och insiktsfull på nåt vis, men den gav mig också lite ont i hjärtat. Jag känner av ångesten i Oscarssons ord och funderar över om inte Hannes Dükler förringade hans ångest lite i en egen önskan om att den inte skulle finnas. Men jag vet inte, jag var inte med och fick inte hela bilden, det kan likaväl vara jag som istället förstorar den.

Men mycket av det Per Oscarsson ger uttryck för, förminskandet av sin egen roll, ånger över små eller stora felsteg i livet men till sist ändå tacksamheten för livet (som ibland känns mer som ett resultat av uppfostran än rakt igenom ärlig) känner jag igen i de många möten jag haft med åldrade människor. Lite som att de börjat fundera över hur deras liv ska kommas ihåg när de själva inte längre är med. Det brukar alltid gå bra att locka fram goda minnen och bra resultat men oron för saker man inte riktigt gjort upp med finns ofta där. Och nästan lika ofta alldeles i onödan.

Man kanske inte bara ska prata väder när man ses utan också ibland våga titta bakåt så att man kan se framåt igen. Eller bara landa.

"Som förälder är det smart att inte döda människor hela tiden"

Dels har jag inte hunnit och dels så är det en av de tv-serier som vi försöker se tillsammans, M och jag, så de sista tre avsnitten av den senaste säsongen av Dexter är fortfarande osedda. Vilket har varit jobbigt, både för att det är så rysligt spännande hela tiden (vad ska det bli av Lumen-grejen?) och dels för att det just efter säsongsavslutningen skrevs ett antal olika krönikor om det samma, som jag aktivt höll mig ifrån men som jag hoppas går att hitta igen sen.

I SvD på nätet hittade jag idag en intervju med huvudrollsinnehavararen, Michael C. Hall, som verkar vara en lite småcharmig typ. Intervjun är kanske för kort för att egentligen hinna säga så mycket, men några intressanta saker tas upp. Som hans syn på sin tidigare, också den väldigt välspelade, karaktär från Six Feet Under, David Fisher kontra Dexter Morgan. Eller hans kommentar att "Dexter är inte den mest pålitliga av berättare." Mhm...

Borta bäst för svensk film?

På min resa hem från Stockholm i veckan läste jag favvo-filmtidningen Empire. Och jag får erkänna att också jag blev ungefär såhär förvånad över Kim Newmans femma till The Girl With the Dragon Tattoo*. Jag tror, om jag får lov att gissa efter att ha läst recensionen, att Newman blev lite kär i Salander och lät sig dras med. För det finns väl ingen filmrecensent i världen som kan anse att filmen är en femma? Eller gör den sig kanske bättre för icke-svensktalande? Kanske.

I samma tidning fanns en ovanligt öppen intervju med Noomi Rapace. Eller i vart fall var det så jag reagerade på den. Men idag fick jag indikationer på att det kanske sänds en lika öppen intervju med Rapace (eller snarare makarna Rapace, det är lite skillnad förstås) i Skavlan ikväll. Jag lär ska spana in SvtPlay när jag vaknat imorgon.

Empire har förresten en videointervju med Noomi Rapace på sin sida. Den ska jag se nu.

*I recensionen i Empire får jag förresten tom utländskt stöd för att den engelska titeln på triologin är ologisk och inte i närheten så bra som Larssons egna titlar.

Söndagsläsningen

Och dagens söndagsläsning bjuder DN och Gudrun Schyman på. Och jag fick lite Stockholmslängtan och styrelse-saknad.

What's the question?

Om man bortser från de lite fåniga texterna så var det här en ovanligt underhållande rad av röda-mattan-intervjuer. Justin Long är hur kul som helst! Frågan är bara vad filmen handlar om..? Skoj!

Veckans straff: gör en intervju för "aftonbladet kvinna"?

Jag vet inte varför, men av någon anledning så tilltalas jag av Malin Berghagen av någon anledning. Jag gillar henne, känns som en sund men inte ofelbar människa. Fast jag vet nog egentligen väldigt lite om henne. Förut tyckte jag nog hon kändes väldigt timid och lite trist, men jag tror den bilden har ändrats. Vet inte varför.
Iaf så finns idag i aftonbladet en intervju med henne, gjord av Ronnie Sandahl. Honom har jag nog alltid haft en lite ambivalent inställning till, ibland känns han nyskapande och vass, ibland bara risig och ofokuserad, men denna intervju fick mig att överväga att han kanske är ute och cyklar som journalist.
På ett sätt som jag nog sällan sett någon annanstans, försöker (och lyckas han delvis) få intervjun eller snarare kanske artikeln att fokusera på honom själv. Som nåt slags egodokument. Jag vet verkligen inte varför. Inte heller kan jag förstå varför just han intervjuar henne, när känslan man får genom hela artikeln är att han inte gillar henne nämnvärt, verkar knappt respektera henne. Möjligen är han lite skraj för henne. Han upplevs som naiv och ung, om något. Eller som en journalist som verkligen är less på sitt jobb...
Läs gärna artikeln, och se om ni får samma skumma känsla av "vad var det här egentligen?" när ni läst klart...

Radiohistoria

Jag gjorde en radiointervju igår. Väldigt kul. Det var med anledning av "historien" förståss. Det var en tjej från radioutbildningen på Strömbäcks folkhögskola som gjorde intervjun. Hon hade träffat Lennart Holmlund dagen innan och verkade lite... ja jag vet, men nånting efter det. Tydligen hade hon fått en stunds samtal med honom efteråt och det verkade tydligt att det stora i det här är att han faktiskt inte förstår sexism och fortfarande inte ser vari det sexistiska är i historien. Sedan att han väljer att slåss med näbbar och klor (och dåliga argument, påhopp på sandlådenivå etc) är ju lite märkligt. För att inte säga dumt. Men men. Det är inte min grav han gräver.

Kul också att det var tre insändare i VK igår som samtliga var negativa till hans "skämtlynne". Två män och en kvinna. Som Anna så smart sa igår så är det väldigt tydligt just nu att det bästa i en sådan här historia är när män och icke-fior uttalar sig mot Holmlund. För kvinnor är bara bittra fruntimmer med klimakterieproblem och Fior är sura feminister med dito. Typ. Det visar igen på vilka som har rätt att sätta dagordningen, vilkas ord som väger tyngst i samhället etc. Intressant så det förslår.

Men tillbaka till radio. Hur gärna skulle inte jag vilja jobba på radio? Det är också en liten dröm sedan länge som jag aldrig gjort något av. Jag hade en liten önskan om journalisthögskolan för länge sedan, men intaget var så högt. Varför kollade jag inte in Strömbäcks journalistutbildning? Too late now, men fy vad koolt. Det är aldrig försent tänker ni postiva människor, men jo det är nog så. Jag har inte råd att plugga mera nu. Inte fulltid iaf.

e.Kr (efter Kongressen) II

Två dagar efter kongressen och jag funderar fortfarande lite över vad det var som hände... Hittills har styrelseplatsen inneburit

• en ny mejladress att ha koll på
• en massa nya mejl om allt möjligt (måste nog få in styrelsen i den lite mer strikta umeå-mejl-andan, att man inte svarar på allt till alla, innan jag drunknar av mejl)
• ångest över att jag måste lära mig flyga utan kompis som förser mig med salta katten
• frustration över att jag troligen inte kommer att kunna vara lika delaktig i allt som styrelsen tar sig för vad gäller representation på manifestationer, möten utomlands etc av ekonomiska och geografiska skäl
• en ny intervju i lokalpressen

Dessutom tycker jag mig känna en viss nytändning för hela fi-grejen. Svårt att avgöra om det är kongressandan som gjort det eller om det är styrelseplatsen. Men det känns rätt skönt iaf. Det kommer troligen även innebära en del våldgästande hos Gusten framöver, vilket känns trivsamt (sen om det är lika trivsamt att bli våldgästad är väl mer tveksamt), och att jag måste acceptera det faktum att man ständigt känner sig smutsig om händerna (?) när man är storstaden Stockholm. Sara kommer att bli berest och världsvan =)