Ofrånkomlig nedräkning

Ikväll har jag haft ett mindre melt-down kring min bästa kompis. Smilla har varit lite hängig i ett par dagar och jag tror såklart det värsta. Hon kräktes både i förrgår och igår och igår ville hon inte riktigt äta och såg som hängig ut. I morse fick jag henne att äta lite torsk och räkor men jag var ändå orolig då jag for. Vi hade bokad middag med svärföräldrarna efter jobbet (som för M:s del drog ut på tiden) så vi blev sena hem och jag hade som en oro under huden för hur det skulle vara. Hon var inte så sugen på blötmat ikväll heller men räkor gick ner med ganska okej aptit, i några omgångar. Men hon ser fortfarande lite hängig ut.

Jag försöker tänka, och M försöker påminna mig om, att hon haft "episoder" som denna förut och att det gått över. Att hon gärna blir väldigt ledsen i sitt kroppspråk när hon mått illa. Att provsvaren vi tog sist var okej och att hon faktiskt ätit lite lite bättre sedan dess. Att hon vissa dagar känts som att hon lagt på sig lite (och vissa dagar det motsatta).

Men jag oroar mig ändå och undrar om det är de sista veckorna eller, hemska tanke, dagarna som börjar smyga sig på. Och det går bara inte att tänka. Vi har myst i sängen medan M tittat på tv:n och jag har blött ner henne med lite tårar då jag inte kunde jaga bort tanken på att hon inte längre skulle finnas. Förstå hur lång tid 17-18 år är (hon blir 18 år om ett par veckor). Det finns nästan inte en tid utan henne.

Men vi är inte där än och förhoppningsvis så är det bara en svacka. Vi får väl se.

Att se bakåt

Jag har läst en tio år gammal intervju med Per Oscarsson som just publicerades digitalt för första gången med anledning av hans bortgång vid nyår. Den var bra och insiktsfull på nåt vis, men den gav mig också lite ont i hjärtat. Jag känner av ångesten i Oscarssons ord och funderar över om inte Hannes Dükler förringade hans ångest lite i en egen önskan om att den inte skulle finnas. Men jag vet inte, jag var inte med och fick inte hela bilden, det kan likaväl vara jag som istället förstorar den.

Men mycket av det Per Oscarsson ger uttryck för, förminskandet av sin egen roll, ånger över små eller stora felsteg i livet men till sist ändå tacksamheten för livet (som ibland känns mer som ett resultat av uppfostran än rakt igenom ärlig) känner jag igen i de många möten jag haft med åldrade människor. Lite som att de börjat fundera över hur deras liv ska kommas ihåg när de själva inte längre är med. Det brukar alltid gå bra att locka fram goda minnen och bra resultat men oron för saker man inte riktigt gjort upp med finns ofta där. Och nästan lika ofta alldeles i onödan.

Man kanske inte bara ska prata väder när man ses utan också ibland våga titta bakåt så att man kan se framåt igen. Eller bara landa.

Nattfilosofi

De senaste kanske 20 åren har det från att ha setts som lyx numera blivit i stort sett grundläggande standard att få ett enkelrum på äldreboendena. Jag har funderat över det där återkommande och jag tror inte längre att det alltid måste vara det bästa. Kanske skulle det egentligen vara en lyx att känna närvaro i rummet, eller höra någon andas djupt och lugnt en bit bort? Kanske det inte skulle passa alla, men jag är ganska övertygad om att det skulle lugna flera. Svårt att få till i verkligheten såklart då det måste matchas personlighetsmässigt, ta hänsyn till integritet och dessutom vara flexibelt under ev sjukdomsförlopp. (Och allra helst skulle man såklart se att ev makar var den andra personen.)

Men helt klart en sak att tänka på i denna enkelrummens värld.