Man får vad man betalar för

Och under tiden jag jobbat har det blossat upp en ny vårdfiaskohistoria i media. Jag vet inte vad jag ska säga om det. Man får vad man betalar för, är väl egentligen så jag kan sammanfatta det. Hela projektet med att konkurrensutsätta branschen genom lägst-vinner-upphandlingar var idiotisk. God vård kostar pengar. Jag är inte emot vinstintresset som sådant men vinsten borde gå tillbaka till boendet, till brukarna och till de anställda. Det hade varit intressant att se hur ett sådant projekt skulle utvecklas.

Jag tror inte att det är så roligt att jobba på det omskrivna boendet idag. Jag vet själv hur det är att arbeta på en plats som förekommer i skandalskrivningar i media. Mycket tolkas om och till sist kände i vart fall inte jag ens igen min arbetsplats så som den beskrevs i artiklarna. Saker vinklas och till sist låter det gärna som att det är sadister som arbetar där. Människor som arbetar i vården och äldreomsorgen är, enligt min erfarenhet, i de allra flesta fall personer som är måna om att göra ett gott jobb och att brukarna ska ha det bra. Personer som gör så mycket mer än vad som krävs av dem och som ger av sig själva varje dag. Som utför uppgifter som andra aldrig skulle drömma om att göra. Och det till en usel lön som få andra branscher skulle godta med tanke på insatsen.

Sen vill jag också hävda att situationen som beskrivits på Carema i media inte är särskilt långt ifrån hur det ser ut på kommunala boenden. Jag känner igen delar av det som beskrivs från min egen arbetsplats (delvis för att det nog är vinklat på ett märkligt sätt ibland). Men det är som sagt så det blir när man inte vill betala för den vård man kräver ska utföras. 

Det måste vända någon gång. Det måste uppvärderas att arbeta med vård/omsorg och det måste få lov att kosta att vara gammal och sjuk. Jag betalar gladeligen skatt om mina pengar kan användas till det. Lyxresor till USA för politiker, representationsmiddagar med spritnotor, skattefiffel, orimligt höga löner och bidrag till redan höginkomsttagande politiska ledare; not so much.

Oledig, ledig dag!

Ledig dag idag! Eller ja, jag ska till jobbet om en halvtimme för ekonomimöte nr 3. Jag vet inte riktigt vad som är på agendan just idag men vi får hoppas att det är intressant och att det finns lite ny info nu. Det märks av i huset att förändringar är på gång, men jag måste säga att jag förvånats över hur lugnt det ändå mottagits och att majoriteten verkar se det som en spännande period. Om än något oviss och självklart lite otrygg. Men att en förändring är behövlig är nog klart och jag tror att många hoppas att det efter dessa ganska kraftiga besparingar blir lite lugnt med just spar-tjatet ett tag. Men jag är inte säker på att det blir så. Sparhotet över de offentliga verksamheterna tycks ha kommit för att stanna.

Det viktigaste är inte att allt blir rätt utan att alla blir nöjda

Jag fick mig ett gott skratt på jobbet igår btw. Jag hade min extranatt på den lite lugnare avdelningen där de är något (med betoning på något) piggare än på de övriga avdelningarna. Kvällsrapportören meddelade att han försökt men ändå fått lov att efterlämna två herrar som på varsitt håll varit på mycket dåligt humör och vägrat klä av sig inför sänggåendet. Efter en timme tänkte jag testa med man nummer ett. Jag gick in och hittade honom fullt påklädd på sin ouppbäddade säng framför tv:n.

-Hej XX, jag tänkte hjälpa dig av med kläderna så du får krypa ner under täcket.
-Nejdu unga dam, jag vet allt hur du är! Du vill bara se mig naken!

Jag hade väldigt svårt att hålla mig för skratt. Som tur var hade det dåliga humöret försvunnit och han skrattade lite också, men utan att för den delen ändra sin åsikt om mina påstådda peeping-vanor. Jag lyckades dock få lov att bädda upp sängen medan han besökte toaletten och då berättade han att det bodde en glasögonorm där inne "det är därför det är så ljust". Okej. Utanför rummet i korridoren vandrade dessutom en björn, men jag skulle inte vara så rädd för den för skulle den komma in till han skulle han bara sjunga för den lite. Charmiga man. Ibland vill man faktiskt bara krama dem. Vilket jag gjorde och lämnade honom sen till synes nöjd.

Mannen sov iaf sen gott under täcket med kläderna på hela natten.

Nattfilosofi

De senaste kanske 20 åren har det från att ha setts som lyx numera blivit i stort sett grundläggande standard att få ett enkelrum på äldreboendena. Jag har funderat över det där återkommande och jag tror inte längre att det alltid måste vara det bästa. Kanske skulle det egentligen vara en lyx att känna närvaro i rummet, eller höra någon andas djupt och lugnt en bit bort? Kanske det inte skulle passa alla, men jag är ganska övertygad om att det skulle lugna flera. Svårt att få till i verkligheten såklart då det måste matchas personlighetsmässigt, ta hänsyn till integritet och dessutom vara flexibelt under ev sjukdomsförlopp. (Och allra helst skulle man såklart se att ev makar var den andra personen.)

Men helt klart en sak att tänka på i denna enkelrummens värld.

Guldkorn ur papperstidningen

När jag är på jobbet har jag möjlighet att bläddra i pappersvarianterna av lokaltidningarna. Och ibland känns det som att jag missar lite som hemma bara läser webbvarianten. I veckan är det framför allt två artiklar som lockade mitt intresse.

Den ena var en artikel på ledarplats från nån liberal skribent som lyfte ämnet tv-licens. Nu när i stort sett alla kanaler erbjuder tv på nätet (Svt-play osv) kommer åter krav på att även innehav av dator ska innebära skyldighet att betala tv-licens. Naturligtvis helt galet, men inte oväntat. Personligen anser jag att det bästa sättet att betala tv-licens borde vara via skatten som allt annat. Visst, alla ser inte på tv men alla utnyttjar inte vård osv i lika stor omfattning heller. Klart är att det i vart fall skulle kunna innebära ett stort klirr i kassan hos Radiotjänst om samma regler som idag gäller för företag ska gälla. Då skulle var tionde dator kräva licensavgift. Tji-tjing, alltså.

Det andra riktigt bra var en insändare från en kvinna som ledsnat på den ständiga jämförelsen mellan äldre/äldreomsorg och djur/djurskydd. Att äldre har sämre rättigheter eller sämre tillvaro än djur tex. Tydligen hade man haft den ingången i nåt Uppdrag Granskning. Jag, liksom insändaren, förstår inte varför man måste sätta två utsatta grupper mot varann? Varför alls göra den jämförelsen? Är det alls relevant? Jag är övertygad om att vi detta medvetna samhälle har möjlighet att satsa på båda grupper parallellt.

Faktum är att bara för att det finns en djurskyddslag som ska skydda djuren innebär det inte att den funkar. Och att den inte gör det är väl ingen hemlighet? Om man tycker att djur har det bättre än äldre så har man helt enkelt väldigt dålig koll. Sök lite info om vilken tillvaro kycklingar, minkar osv har så tror jag att du förstår att jämförelsen är horribel. Därmed inte sagt att äldre/sjuka är en fullt ut välbehandlad grupp heller. Men jämförelsen är helt irrelevant.


Det är allt mer sällan som jag läser välformulerade och inte bara gnälliga insändare i tidningen så den här var verkligen ett lyft. Mer sånt vill jag ha.

Nutrition och vindsklättring

Lång dag idag. Vaknade ganska tidigt, körde M till jobbet så att jag fick loss bilen. Lite registerjobb på förmiddagen och sen snabb lunch innan det var dags att bege sig till gamla regementet för utbildning. Jag anmälde mig som intresserad till en halvdagskurs i nutrition med inriktning på äldreomsorg och palliativ vård. En kunnig och bra dietist drog igenom en lång radda powerpointbilder, men på ett överraskande bra sätt faktiskt. Fick lära mig en hel del nytt faktiskt som jag säkert kommer att ha nytta av framöver. Både i jobbet och för övrigt. Lite näringslära tror jag vi alla skulle ha nytta av faktiskt.

Det började dock lite smått deprimerande med att han berättade att muskelmassa börjar att minska vid 30-års ålder...

Kvällen har spenderats med lite mat och sen en tripp till Ratan för att kolla om lite saker jag saknar möjligen fanns på vinden på garaget. Men så var det tydligen inte så mitt skakiga klättrande på stegen var lite i onödan. Andra saker jag inte direkt saknat fanns där men inte det jag sökte. Aldrig bra när man är halvflyttad och har saker på flera ställen.

Nattliga äventyr

"Haha, de där får du nog inte av för jag fick nästan inte på dem", sa den söta farbrorn inatt efter att jag upptäckt att han på något magiskt sett fått ner sina enorma fötter i ett par väldigt små gummistövlar (som används vid duschning av personal med betydligt mindre, osvullna fötter). Och han hade nästan rätt. Han fortsatte att skrocka under tiden jag drog mig svettig. Ja, det är tur att de är charmiga ibland.

Det där var lite min första natt efter sjukligheterna i ett nötskal. En enorm springnatt där jag allvarligt knappt kunde sitta något. Jag hann inte läsa tidningen imorse och hade inte ens lyckats få i mig en hel kopp te på hela natten när väl fick gå hem. Jag vet inte om det är fullmåne eller nåt men det var allt annat än lugnt inatt. Inga bråk, men påhittiga boenden på halvskraltiga ben uppe ända fram till fem imorse. Och när de väl låg var det dags för de första att vakna. Jag hoppas hoppas att de får ro att sova natten som kommer.

Att ta beslut halvvägs

Som väntat blev det ett halvt beslut i frågan om äldreomsorgen i Umeå (även om det på rubriken låter som att inget blir av). Efter att ha fått tillgång till beslutet och tankarna bakom så får jag säga att jag är på tåget. Ett samlat demenscentrum på Umedalen är bra; där finns det redan mycket kompetens så varför inte samla den vården på ett ställe? Jag menar inte att kompetens inte finns på andra demensboende. Men Prästsjögården har länge haft rykte om sig att vara just de som kan ta sig an de fall av svåra dementa som ingen annan riktigt klarat av då vi varit ett komplikationsboende länge, så flyttar man mer demensvård dit finns stora chanser till gott erfarenhetsutbyte.

Men, jag kvarstår vid att jag tycker att det är eländigt att som personal få läsa om förändringsförslaget först i VK. Det är inte okej. Erfarenheten säger att de smidigaste flytterna (som tex den från Umebygdens sjukhem förra året) har varit de som gjort lugnt och metodiskt med (till synes i vart fall) god information till de som det berör. Då behövs inga stora rubriker eller krismöten. Gissningsvis kommer hela förslaget att genomföras till slut, men inte med det snabba schema som man hade tänkt. Och förhoppningsvis med mer information.

Alternativet är att man kör med osthyveln igen över samtliga verksamheter och det tror jag knappt att någon verksamhet klarar längre utan att faktiskt ta av kvalitén. Att dra ner mer på personal just nu vore en katastrof. Bristningsgränsen ÄR nådd.