Suzy!

Bilstrulet då? Jo, jag lämnade in gammbilen med tanken att det bara skulle bytas bromsbelägg men det visade sig att det var bromstrumman bak som det var fel på. När den väl plockades isär så uppdagades en rad andra bekymmer uppepå det som behövde åtgärdas inom kort. Och så tror jag att det alldeles snart är dags att byta kamrem och vattenpump. Så ja, i runda slängar 20k i reparationskostnader i bästa fall, det var väl prognosen. På en bil som är gammal och som jag nu i ett par års tid har lagt en hel del pengar på i hopp om att "den sen ska hålla ett tag".

En sömnlös natt senare bestämde jag mig för att det inte var värt det så jag ringde upp mekanikern och stoppade det hela. Sa att de fick sätta ihop den bara så att jag skulle kunna köra den därifrån och senare till skroten. Och de höll väl med om att mitt beslut verkade vettigt. Jag fick ändå lägga 2k bara på att de kollat den och plockat isär och ihop den.

Sen har jag lånat bil ett par dagar tills det inte längre gick och slutligen hyrt en bil ett par dygn. Det blir ju inte helt enkelt sånt där strul när man bor 3,5 mil utanför stan och behöver ta sig till jobbet. Så ledig tid gick till att försöka hitta lösningar. Hur mycket pengar vill jag lägga på en bil? Vad är det jag egentligen behöver? Måste jag köpa drömbilen nu eller ska jag tänka mer ekonomiskt för att få andra möjligheter sen?

Jag kollade bilar på blocket och så hittade M en nere i Sundsvall som fanns på en bilfirma. Jag ringde och fick veta att den (om det nu var sant) troligen var på väg att säljas. Ingen tid att se den alltså så M fick uppdraget att provköra, tänka med Sara-hjärna och se med Sara-ögon och lägga handpenning om hjärnan och ögonen verkade nöjda. Så blev det. Jag tog snabbt ledigt halva fredagen och satte mig på ett tåg ner och voilá:

Möt sötbilen Suzy Suzuki! Visst är hon fin? Ganska så pytteliten och inte med världens drag under huven, men jobbar man lite med växellådan så är hon faktiskt ganska imponerande. Inte minst i stadstrafik. Då är hon riktigt vass att köra. Ingen dyr bil och dessutom billig i drift. Inte heller några särskilda lyxfunktioner men hon är ändå lite lyx för mig.

Inte helt oväntat är hon smidig att parkera. Ovan är från vårt stopp ungefär halvvägs hem igår då jag och M körde upp sötbilen. Det får plats två i en ficka nästan!

Lycklig som en jag-vet-inte-vad är jag över vad som på sätt och vis faktiskt är min första alldeles egna bil. Gammbilen var väl min första men den köptes först av M och överläts senare till mig, så det räknas inte riktigt. Men på riktigt har jag börjat bli lite sentimental över att behöva göra mig av med den. Nu står den på jobbet i väntan på ett beslut av nåt slag. Utbytt och lite kasserad. Det är väl åtminstone lite sorgligt?

Det blir ett kommande bekymmer till veckan. Just nu är jag mest bara glad över mitt nya förvärv.

Färgsatt

"Ja nu var du färglös!", sa hudterapeuten Karin efter att jag lagt mig tillrätta på britsen. Men nu är det åtgärdat. Jag har åter icke genomskinliga ögonfransar och -bryn. Jag skulle varit tillbaka hos Karin för 3-4 veckor sen redan men det har som inte blivit av. Och sen ställde hon in när jag väl bokat och jag vill som inte byta ut henne. Jag gillar hennes raka sätt som gestaltas bra med citatet ovan. Och hur exalterad hon alltid blir över resultatet av sitt arbete. Trots svullna och röda ögonbryn går jag därifrån och känner mig nästan snygg efter allt beröm. Så varför skulle jag byta?

Så det var min egenlyx för den här gången. Om sex veckor är det åter dags att betala för att bli 'misshandlad' och sen se det som lyx. Det låter märkligt men så funkar det faktiskt. Det hade säkert varit trivsammare att leja nagelvård av någon men det här funkar bra också. I en riktigt lyxig tillvaro nån gång framöver i livet kanske jag kan unna mig bägge delar...

Dagens i-landslycka!

Titta vad jag har! Äntligen!! Som jag längtat. Hoppas jag inte blir besviken nu. Yeay!

Det måste vara tråkigare att lyxa som rik?

Den här månaden har verkligen varit exceptionellt dålig vad gäller Sara-ekonomi. Och det tycks inte som att jag varit ensam när jag nämnt det för vänner. Märkligt. Riktigt ordentligt dåligt har det varit. Precis alla gömmor har länsats, alla rabattcheckar utnyttjats, flaskor har pantats osv osv. Och ändå gick det knappt inte alls de sista dagarna. Usch, otroligt tråkig och oroande tillstånd att vara så totalt utan pengar. Inte för att jag brukar ha det fett, men bättre än såhär brukar det allt vara.

Som kommunanställd är det två dagar kvar till lön fortfarande, men lite flyt har jag allt då det idag studsade in några hundralappar för den där skrivgrejen jag gjorde förra månaden. Mycket bra. Så nu har jag lyxat till det med nybakat frukostbröd, ost och juice. Det är lätt att lyxa när utgångsläget är lågt.

Nattfilosofi

De senaste kanske 20 åren har det från att ha setts som lyx numera blivit i stort sett grundläggande standard att få ett enkelrum på äldreboendena. Jag har funderat över det där återkommande och jag tror inte längre att det alltid måste vara det bästa. Kanske skulle det egentligen vara en lyx att känna närvaro i rummet, eller höra någon andas djupt och lugnt en bit bort? Kanske det inte skulle passa alla, men jag är ganska övertygad om att det skulle lugna flera. Svårt att få till i verkligheten såklart då det måste matchas personlighetsmässigt, ta hänsyn till integritet och dessutom vara flexibelt under ev sjukdomsförlopp. (Och allra helst skulle man såklart se att ev makar var den andra personen.)

Men helt klart en sak att tänka på i denna enkelrummens värld.

Jag kräver inte så mycket...

Jag är i diskwonderland, har jag berättat det? M har en alldeles ny diskmaskin, tyst och effektiv och jag är alldeles till mig. Sådär så att jag nästan ber om att få vara den som fyller och tömmer den. En lyx som borde vara alla människor (åtminstone mig) förunnat.