De senaste kanske 20 åren har det från att ha setts som lyx numera blivit i stort sett grundläggande standard att få ett enkelrum på äldreboendena. Jag har funderat över det där återkommande och jag tror inte längre att det alltid måste vara det bästa. Kanske skulle det egentligen vara en lyx att känna närvaro i rummet, eller höra någon andas djupt och lugnt en bit bort? Kanske det inte skulle passa alla, men jag är ganska övertygad om att det skulle lugna flera. Svårt att få till i verkligheten såklart då det måste matchas personlighetsmässigt, ta hänsyn till integritet och dessutom vara flexibelt under ev sjukdomsförlopp. (Och allra helst skulle man såklart se att ev makar var den andra personen.)
Men helt klart en sak att tänka på i denna enkelrummens värld.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar