Film 28/09

Till nånting roligare. Film! Yeay! Jag har sett tre amerikanska filmer.

Först ut på det alltid så aktuella temat religion; Religulous. Komikern Bill Maher reser världen runt för att träffa företrädare och aktörer i flera olika religioner. Han ställer knepiga frågor, utmanar, förargar och driver ganska mycket med människorna han möter. Han ställer sig frågan hur annars så respekterade människor kan komma undan så lätt med att tro på en talande orm. Till exempel. Han lyfter fram specifika ageranden som gjorts i religionens namn och frågar både sig själv och tittaren varför religiösa utövare lyckats få så stor plats i hur även vi utanför religionerna lever våra liv.
Det är en satirisk dokumentär, lite i andan av Michael Moore, men med en betydligt lägre ambition. Maher drar sig inte för att öppet driva med högt respekterade människor och ibland blir det så mycket att humorn försvinner och jag (den alltid så samvetsgranna) vrider lider på mig i soffan. Men över lag är det roligt. Inte särskilt mycket nytt framkommer för min del, men jag tror att många skulle behöva se den och ställa sig samma frågor som Maher gör. Sevärd och enkel; 7/10.

Oliver Stones W. är inte en dokumentär men väl en biografi över George W Bush's liv fram till och en bit under hans tid som USA:s president. Den tar sig igenom allt från hans college-tid och hans misslyckade karriär till hans relation till sin far, George Bush den äldre, som ideligen hjälper sin son ur besvärliga lägen. George W Bush spelas mycket skickligt av Josh Brolin och i andra roller ses bl.a Elizabeth Banks (som hustrun Laura) och Richard Dreyfuss (som Dick Cheney).
Just rollbesättningen, och då framför allt Brolin, är den stora behållningen i den här filmen. Historien om Bush är väl vid det här laget redan ganska känd och därför blir filmen lite som att se en bok man just läst. Filmen ger i vart fall ingen vidare klarhet i hur en man som Bush faktiskt kunde hamna i position som världens mäktigaste och de andra frågor man hade tidigare är fortfarande obesvarade efteråt. Men det är en skickligt gjord film med en bra gestaltning av hur makten fördelas i "den stora demokratin" och är man inte redan påläst kan filmen säkert kännas spännande. 6/10.

En annan film som angränser till den senast nämnda är Recount, en tv-film från HBO. Den utspelar sig de dygnen då ingen ännu visste om det var George W Bush eller Al Gore som vunnit presidentvalet i USA år 2000. Vi får följa dramatiken och fifflet via Gore's närmaste kampanjmän; Ron Klain (Kevin Spacey) och Michael Wouley (Denis Leary) som i sista sekund upptäcker att allt inte står riktigt rätt till med rösträkningen efter valdagen. Mot sig har de Bush's James Baker (Tom Wilkinson) samt statssekreteraren Katherine Harris (Laura Dern), som ensam har beslutanderätt över mycket kring rösträkningen.
Filmen är framför allt en studie i fiffel och dåliga valsystem. Även om man som jag redan tidigare läst en hel del om detta häpnar man när man ser hur det faktiskt gick till, vilka röstningsapparater som används osv. Det handlar till stor del om att känna rätt personer, att bemästra det politiska maktspelet. Det är också en väldigt osmickrande bild av en till synes naiv och lättutspelad kvinnlig statssekreterare (vars roll för mig inte var känd sen tidigare) vars ämbete uppenbarligen innebär alltför stor makt.
Åter igen blir det svårt att hålla nån slags spänning uppe i en historia där slutet redan är känt, men trots det måste jag säga att jag för en stund kom på mig själv med att hoppas på ett bra och rättvist slut. Mycket beror det på skådespelarna som alla imponerar mycket, allra mest Laura Dern i sin roll som den översminkade Katherine Harris. 7/10.