Jag har också sett den hyllade svenska filmen De Ofrivilliga, av Ruben Östlund. Den utspelar sig i fem olika sammanhang i den svenska försommaren. Det är grabbgänget som är ute på landet och festar till och där sexuella närmanden passerar gränsen för vad som upplevs som "grabbigt prank". Läraren som blir vittne till hur en kollega går över gränsen med en elev och som sedan tvingas stå upp för sig själv i lärarummet. Tonårstjejerna som gör allt för att upplevas som sexiga men som hamnar i missöde då de får i sig för mycket alkohol. Skådespelerskan (Maria Lundqvist spelar en variant av sig själv?) sitter på en buss med påträngande bussresenärer då plötsligt chauffören bestämmer sig för att inte fortsätta resan förrän någon tagit på sig skulden för en trasig gardinstång. Och så en födelsedagsfest där värden träffas av en raket men vägrar fara till sjukhuset.I mångt och mycket har De Ofrivilliga mycket av det svensk film brukar ha, men på grund av den ovanligt verklighetstrogna dialogen och det spännande fotot blir det här så mycket mer än vad svensk film brukar uppnå. Det överpretentiösa som så ofta är svensk film saknas. Vissa scener känns så realistiska att jag för en stund undrar om de är autentiska. Det är flertalet "skämsscener" men även de är gjorda med en finess som gör att jag vill fortsätta se. Ofta sker stora delar av handlingen utanför bild vilket förstärker känslan av obehag som så ofta kryper sig på i den här filmen. Samtidigt som det är ett genigrepp skapar det frustration hos mig. Också slutet lämnar mig delvis frustrerad även om jag inte hade kunnat tänka mig ett annat slut. Jag pendlar mellan en åtta och en nia men det får bli 9/10 i betyg trots allt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar