Rec: The Secret Life of Walter Mitty (2013)

Jag måste tipsa om en film vi såg nu under helgen och som helt klart överraskade. Ben Stiller både regisserar och spelar huvudrollen i The Secret Life of Walter Mitty (2013). Jag har ett ganska gott öga till Stiller sedan tidigare och kombinationen med Kristen Wiig i den andra huvudrollen fick mig egentligen att vilja se den redan då den gick upp på bio.

Walter Mitty lever ett stilla NY-liv där hans umgänge mest utgörs av sin mamma (Shirley MacLaine) och syster (Kathryn Hahn). Han är lite förälskad i en nyskild kollega (Wiig) som han försöker ta mod till sig att stöta på via en dejtingsida på nätet. Men framför allt är Walter en drömmare, en dagdrömmare som "zones out", enligt systern, och återkommande blir okontaktbar då han föreställer sig själv i olika heroiska situationer.

Walter arbetar på tidningen Life som ansvarig för bildarkivet och för att framkalla fotonegativen, en snart utbytt genre när tidningen är på väg att byta från pappersform till nätpublikation. En konsult är anlitad (Adam Scott) för att rationalisera bort de anställda som inte längre behövs efter övergången. Walters kanske sista uppdrag på tidningen blir att ta fram bilden till den sista framsidan, ett negativ som deras kringresande fotograf Sean O'Connel (Sean Penn) har tagit. Problemet är bara att negativet är borta. I rädsla för att hamna på konsultens lista över de bortrationaliserade försöker Walter hitta Sean och ett lite annorlunda reseäventyr inleds.

Det är i sanning en story med ganska många fallgropar, men det gör inte riktigt något. Jag köper det på något vis. Inte ens syftet med Walters resa känns riktigt logiskt, men charmen i filmen gör att jag struntar i det. För charmigt är det, framför allt är karaktärerna över lag så fint beskrivna, nästan oavsett sina tillkortakommanden, att jag liksom trivs i deras sällskap. Självklart är det bitvis ganska stereotypt, det är ganska väldigt mycket män som bär historien och produktplaceringarna haglar ogenerat filmen igenom. Men det vägs på något vis upp av ett bitvis riktigt snyggt foto (longboard-scenen är tex fantastisk), perfekt soundtrack av bla José Gonzales (och David Bowie), fina skådespelarinsatser och en hoppfull och snäll stämning som jag kanske saknar lite för ofta på film. Det lyckas Stiller med, utan att det för den delen blir för mycket av det hela.

Betyget lyfts lite av den goda känslan den efterlämnade; 4/5.

Inside Job

Och innan ni tror att jag fallit ner i ett mörkt filmhål kan jag berätta att jag såg Inside Job (2010) tillsammans med M tidigare idag. Inte en rolig historia förstås, denna Oscarvinnande dokumentär om den ekonomiska kraschen 2008, men absolut bra och välgjord. En klar 4/5 i betyg. Och en film som definitivt är aktuell fortfarande. Se!

Rec: Her (2013)

I en inte så avlägsen framtid, där byxmodet blivit knasigt märkligt, tekniken blivit självutvecklande (inte så märkligt som det kan låta faktiskt) och där datorerna till ännu högre grad ersatt den mänskliga sociala interaktionen, lever den nyligt frånskilde Theodore (Joaquin Phoenix). Han dikterar privata brev på beställning hela dagarna på jobbet och förutom grannparet Amy (Amy Adams) och Charles (Matt Letscher) är det skralt med umgänget. Han drömmer fortfarande om sin exfru (Rooney Mara) men tillvaron går från depression till förälskelse dagen då han köper och installerar ett nytt operativsystem; OS1. Rösten Samantha (Scarlett Johanson) fixar nämligen inte bara med mejl, googlingar eller födelsedagshälsningar; hon erbjuder tröstande ord när hon hör att Theodores röst låter ledsen, delar hans intressen, motiverar honom och har en attraktiv och intresserad röst.

På flera sätt påminner Her (2013) om en av mina absoluta favoritfilmer Lars and the Real Girl (2007). Den ger kanske inte samma överväldigande känsla som jag minns att Lars gjorde, men nästintill. Det är nåt vackert och ångestladdat i Her som jag bara inte kan värja mig emot. Plus en Joaquin Phoenix som om än inte i högform men ändå lysande och en väldigt gråtonad men välspelande Amy Adams som båda fungerar bra som vilsna själar på jakt efter lite uppskattning och värme.
Spike Jonze har tidigare gjort filmer som snurrat till huvudet på mig och han lyckas återigen. Det blir en så nära fullpott som det är möjligt och jag vill redan se om den en gång till. Betyget blir 4,5/5.

Rec: August: Osage County (2013)

Ett 121 minuter långt familjegräl; så skulle jag egentligen kunna sammanfatta August: Osage County (2013). Inte alldeles rättvist kanske, men inte heller så väldigt orättvist.

Beverly (Sam Shepard) och Violet Weston (Meryl Streep) presenteras redan inledningsvis som ett gift, äldre par med varsitt beroende. Maken Beverly dämpar känslorna med alkohol, gärna whiskey, medan hustrun Violet har lyckats få ett mindre apotek utskrivet åt sig sedan hon diagnosticerades med muncancer. Det mesta hon medicinerar verkar dock inte vara så relaterat till sjukdomen. 

Ett par dagar efter att Beverly anställt en ung kvinna som hushållerska lämnar han enligt hustrun hemmet och försvinner spårlöst. Violet kontaktar de tre döttrarna som alla skyndar hem. Och som för många som återvänder till föräldrahemmet, om så bara tillfälligt, så är det lite som att klockan dras tillbaka. Alla gamla gräl återupplivas, alla dåliga relationer synliggörs och undertryckta känslor kommer upp till ytan. I takt med att det stora vackra huset fylls med döttrar (Julia Roberts, Juliette Lewis och Julianne Nicholson), svärsöner (Ewan McGregor och Dermot Mulroney), barnbarn (Abigail Breslin) och Violets syster Mattie Fae (Margo Martindale) med make (Chris Cooper) och senare även deras vuxna son 'Little Charles' (Benedict Cumberbatch) känns det alltmer som att jag hamnat mitt i en Norén-light-pjäs. Föga förvånande då att filmen baseras just på en pjäs.

En imponerande rollista alltså, men som så många gånger förr så räcker det inte riktigt. Den som imponerar mest på mig är den alltid (oavsett smuts och brist på synlig makeup) så vackra Roberts som lyckas leverera riktigt bra, på det mest övertygande sättet av alla, tätt följd av Streep som ständigt stenad mor och Cooper som kanske den enda med sunt förnuft och fötterna i nuet. Men det blir aningen för grottigt, för mörkt och utan att det känns som att vi kommer någon vart. Ingen verkar se kopplingar som känns självklara för mig som åskådare. Samtidigt får mörkret inte det där riktiga djupet heller, mycket för att flera av karaktärerna känns lite plastiga. Själva upprinnelsen till återföreningen slarvas också bort och blir sekundär alldeles för snabbt. 

Det är absolut ingen dålig film, flera scener är oerhört starka och snygga i sin enkelhet. Men den är aningens för lång och står för mycket och trampar. Utan de stora namnen är jag synnerligen säker på att den här filmen hade förbisetts av både Oscarjury och de flesta recensenter. Sevärd och stundtals engagerande men det blir inte mer än en medelsvag 3/5.

Rec: The Wolf of Wall Street (2013)

Jag gick in i biosalongen med viss fasa över vetskapen att en hela tre timmar lång film väntade mig. Men det var väl spenderade timmar som till stor del faktiskt rusade på. Och det var definitivt inte svårt att hålla sig vaken till Martin Scorseses svarta men riktigt roliga komedi The Wolf of Wall Street (2013).

Det är den sanna historien om Jordan Belfort (här spelad av Leonardo DiCaprio), baserad på den självbiografiska boken om hans röjarliv på Wall Street under första halvan av 1990-talet. Från relativt fattiga och utsiktslösa omständigheter lyckas han ta sin examen som börsmäklare ungefär samtidigt som den amerikanska börsen kraschar och lämnar få eller inga jobb att söka. Han hinner få en kort men intensiv introduktion på Wall Street (med en av de mest underhållande och briljanta scenerna där Matthew McConaughey spelar en alldeles för kortvarig men ändå stor roll som imponerar stort även på mig som vanligen inte gillar honom alls) innan han tvingas skapa sig sin egen lycka genom bildandet av Stratton Oakmont, börsmäklarfirman som väl aldrig nådde samma klass som de stora på Wall Street men som gjorde ett antal personer snuskigt rika under 90-talet innan de drog till sig intresset från FBI.

Margot Robbie och Leonardo DiCaprio

För klass, det kan man inte riktigt tillskriva Jordan Belfort. Det är smutsigt både affärsmässigt och privat. Börsmäklarna på firman beter sig som ständiga svin, det flödar mer knark än vad jag någonsin sett i en film tidigare och även om vi ser några få kvinnliga börsmäklare spelar kvinnor till 99% roller som prostituerade eller uppassare som förväntas ställa upp på vad som helst, när som helst. Belforts andra hustru, Naomi (bra spelad av Margot Robbie) är väl den enda som lyckas bryta igenom och längre in i filmen vara den som återfår fötterna på jorden trots det helt osannolika liv hon fått tillsammans med sin make. Så det svinas mycket och DiCaprio såväl som Jonah Hill som spelar Belforts vapendragare Donnie Azoff gör det båda så bra att jag mår illa av dem mellan skratten. Där knarket går in går vettet ut, det om något visar Scorsese väldigt väl. Ibland skrattar jag med ett sting i hjärtat av hur eländigt det egentligen är bakom humorn.

Jonah Hill och Leonardo DiCaprio

Filmen är som sagt rolig, vidrig, respektlös och händelserik, och fler än en gång levererar Scorsese scener som känns ruggigt briljanta på nåt sätt. Den är snygg och lyckas blanda berättartekniker som bidrar till att hålla intresset uppe. När DiCaprio plötsligt vänder sig och talar in i kameran vid några tillfällen sugs jag in i filmen och känner mig nästan delaktig som åskådare. 

Jag blev positivt överraskad och längtar redan efter att se om den faktiskt. Passa på att se den på bio, är mitt tips! Betyget blir en väldigt stark 4/5.

Rec: Captain Phillips (2013)

När jag såg trailern för Captain Phillips (2013) i höstas suckade jag lite för mig själv och kände mig väldigt osugen på att se ytterligare en osympatisk amerikansk hjältefilm där den svarte mannen demoniseras och där man helt utesluter historian bakom en präglad desperat och, förstås, fullständigt oempatisk företeelse som somaliska pirater. Något som känns igen som små nyhetsrubriker i tidningen, om alls.

Men den här gången var det jag som var fördomsfull. Nu nämns förvisso den västerländska utfiskningen, som sägs vara en stor bidragande faktor till 'piratandet', endast med en enda mening i filmen, men det är på inget sätt en film som syftar till att demonisera de fyra somaliska män som, även i verkligheten, kapade ett lastfartyg och kidnappade dess kapten, Richard Phillips i april 2009.

Kapten Phillips (Tom Hanks) lämnar sin hustru (Catherine Keener) i USA för att flyga till Oman, varifrån han och resten av besättningen på ett containerfartyg ska färdas till Kenya med bland annat hjälpsändningar med mat till behövande. De ska passera den somaliska kusten och Phillips får på vägen dit skriftliga varningar om att hålla sig för nära kusten på grund av det ökande problemet med pirater som kapat lastfartyg och begärt ut miljoner dollar i lösensummor.

Samtidigt får vi se ett gäng somaliska män ge sig ut med två mindre motorbåtar, med en förväntan att

komma tillbaka med ordentligt med pengar från en lyckad kapning. Den unga mannen Muse (Barkhad Abdi) leder gänget men som åskådare tycker jag mig ana en ungdomlig osäkerhet i ögonen på den hårdordade ledaren.

Till en början känns Captain Phillips lite förutsägbar och som sagt så förväntar jag mig att lämna den med en axelryckning. Men redan ganska snart ökar pulsen hos mig och trots att jag tror mig kunna gissa utgången så lyckas ändå Paul Greengrass skapa en nagelbitande filmupplevelse. Det är en drygt två timmar riktigt spännande och framför allt välspelad dramathriller som vi bjuds på och när eftertexterna rullar sitter jag kvar märkbart berörd av vad jag just sett. Och jag kan bara tänka att jag ångrar att jag inte såg den på bio i höstas. 

Barkhad Abdi gör en enastående filmdebut, hans förmåga att förmedla just den balanserade karaktärsbild som jag inte förväntade mig är imponerande. Och jag måste säga att jag tycker att Tom Hanks blev lite snuvad när inte han också fick en Oscarnominering, för det är de absolut båda värda. 

Se filmen utan att läsa för mycket om den, det gjorde jag och det är alltid då upplevelsen blir som bäst och ärligast. Jag är fortfarande förvånad över hur filmen slog mig och bättre än så kan det nästan inte bli. Det räcker kanske inte hela vägen till fullpott men betygen blir en solklar 4/5.

Recensioner: Expressen (4/5), Onyanserat (4,5/5), SvD (5/6)