Rec: The Wolf of Wall Street (2013)

Jag gick in i biosalongen med viss fasa över vetskapen att en hela tre timmar lång film väntade mig. Men det var väl spenderade timmar som till stor del faktiskt rusade på. Och det var definitivt inte svårt att hålla sig vaken till Martin Scorseses svarta men riktigt roliga komedi The Wolf of Wall Street (2013).

Det är den sanna historien om Jordan Belfort (här spelad av Leonardo DiCaprio), baserad på den självbiografiska boken om hans röjarliv på Wall Street under första halvan av 1990-talet. Från relativt fattiga och utsiktslösa omständigheter lyckas han ta sin examen som börsmäklare ungefär samtidigt som den amerikanska börsen kraschar och lämnar få eller inga jobb att söka. Han hinner få en kort men intensiv introduktion på Wall Street (med en av de mest underhållande och briljanta scenerna där Matthew McConaughey spelar en alldeles för kortvarig men ändå stor roll som imponerar stort även på mig som vanligen inte gillar honom alls) innan han tvingas skapa sig sin egen lycka genom bildandet av Stratton Oakmont, börsmäklarfirman som väl aldrig nådde samma klass som de stora på Wall Street men som gjorde ett antal personer snuskigt rika under 90-talet innan de drog till sig intresset från FBI.

Margot Robbie och Leonardo DiCaprio

För klass, det kan man inte riktigt tillskriva Jordan Belfort. Det är smutsigt både affärsmässigt och privat. Börsmäklarna på firman beter sig som ständiga svin, det flödar mer knark än vad jag någonsin sett i en film tidigare och även om vi ser några få kvinnliga börsmäklare spelar kvinnor till 99% roller som prostituerade eller uppassare som förväntas ställa upp på vad som helst, när som helst. Belforts andra hustru, Naomi (bra spelad av Margot Robbie) är väl den enda som lyckas bryta igenom och längre in i filmen vara den som återfår fötterna på jorden trots det helt osannolika liv hon fått tillsammans med sin make. Så det svinas mycket och DiCaprio såväl som Jonah Hill som spelar Belforts vapendragare Donnie Azoff gör det båda så bra att jag mår illa av dem mellan skratten. Där knarket går in går vettet ut, det om något visar Scorsese väldigt väl. Ibland skrattar jag med ett sting i hjärtat av hur eländigt det egentligen är bakom humorn.

Jonah Hill och Leonardo DiCaprio

Filmen är som sagt rolig, vidrig, respektlös och händelserik, och fler än en gång levererar Scorsese scener som känns ruggigt briljanta på nåt sätt. Den är snygg och lyckas blanda berättartekniker som bidrar till att hålla intresset uppe. När DiCaprio plötsligt vänder sig och talar in i kameran vid några tillfällen sugs jag in i filmen och känner mig nästan delaktig som åskådare. 

Jag blev positivt överraskad och längtar redan efter att se om den faktiskt. Passa på att se den på bio, är mitt tips! Betyget blir en väldigt stark 4/5.