Ett 121 minuter långt familjegräl; så skulle jag egentligen kunna sammanfatta August: Osage County (2013). Inte alldeles rättvist kanske, men inte heller så väldigt orättvist.
Beverly (Sam Shepard) och Violet Weston (Meryl Streep) presenteras redan inledningsvis som ett gift, äldre par med varsitt beroende. Maken Beverly dämpar känslorna med alkohol, gärna whiskey, medan hustrun Violet har lyckats få ett mindre apotek utskrivet åt sig sedan hon diagnosticerades med muncancer. Det mesta hon medicinerar verkar dock inte vara så relaterat till sjukdomen.
Ett par dagar efter att Beverly anställt en ung kvinna som hushållerska lämnar han enligt hustrun hemmet och försvinner spårlöst. Violet kontaktar de tre döttrarna som alla skyndar hem. Och som för många som återvänder till föräldrahemmet, om så bara tillfälligt, så är det lite som att klockan dras tillbaka. Alla gamla gräl återupplivas, alla dåliga relationer synliggörs och undertryckta känslor kommer upp till ytan. I takt med att det stora vackra huset fylls med döttrar (Julia Roberts, Juliette Lewis och Julianne Nicholson), svärsöner (Ewan McGregor och Dermot Mulroney), barnbarn (Abigail Breslin) och Violets syster Mattie Fae (Margo Martindale) med make (Chris Cooper) och senare även deras vuxna son 'Little Charles' (Benedict Cumberbatch) känns det alltmer som att jag hamnat mitt i en Norén-light-pjäs. Föga förvånande då att filmen baseras just på en pjäs.
En imponerande rollista alltså, men som så många gånger förr så räcker det inte riktigt. Den som imponerar mest på mig är den alltid (oavsett smuts och brist på synlig makeup) så vackra Roberts som lyckas leverera riktigt bra, på det mest övertygande sättet av alla, tätt följd av Streep som ständigt stenad mor och Cooper som kanske den enda med sunt förnuft och fötterna i nuet. Men det blir aningen för grottigt, för mörkt och utan att det känns som att vi kommer någon vart. Ingen verkar se kopplingar som känns självklara för mig som åskådare. Samtidigt får mörkret inte det där riktiga djupet heller, mycket för att flera av karaktärerna känns lite plastiga. Själva upprinnelsen till återföreningen slarvas också bort och blir sekundär alldeles för snabbt.
Det är absolut ingen dålig film, flera scener är oerhört starka och snygga i sin enkelhet. Men den är aningens för lång och står för mycket och trampar. Utan de stora namnen är jag synnerligen säker på att den här filmen hade förbisetts av både Oscarjury och de flesta recensenter. Sevärd och stundtals engagerande men det blir inte mer än en medelsvag 3/5.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar