Om en seriefiering (?) av en filmatisering av en bok

Jag sträckläste och älskade Nick Hornbys bok, sen kom filmen som jag ville tycka om men som tog en stund att köpa (bortsett den hemska skoluppvisningen, den förlåter jag ingen för). I takt med att bokminnet bleknat har jag dock lärt mig att se charmen med filmen som jag sett om, åtminstone delvis, ett par gånger då den gått på tv.

Och det var det jag trodde skedde då jag såg i tablån att SVT hade en programpunkt som hette About a Boy. Men när jag växlade över i syfte att slötitta på Hugh Grant och Toni Collette möttes jag av nåt hel annat. En serie uppenbart gjort i samma anda som filmen, men som jag nog inte hade gissat vara en sorts remake om det inte hade varit just för titeln i tablån.

Nu har jag sett två avsnitt, och om jag låtsas som att serien inte har något med boken (eller filmen) att göra så funkar den faktiskt helt okej. Jag har sedan evigheter ett mycket gott öga till Minne Driver (som i ärlighetens namn borde få lite större roller snart) och David Walton gör en helt okej Will so far. Så länge vi inte jämför, alltså.

Den tryckta vs den digital boken

Jag som inte läst en enda bok i år, vad jag kan minnas, fick ett il igår och beställde hem fyra nya på nätet. Nu var förvisso ingen i romanform, vilket jag kanske egentligen längtat mest efter, utan en kokbok och fyra dokumentära. Jag hoppas få lite tid att läsa under den eventuella julledigheten.

Det är lite märkligt att jag inte läser mer egentligen, jag var verkligen en storkonsument som barn och tonåring. Då var jag stammis på biblioteket och jag minns att bibliotekarier på både skolan och stadsbibblan brukade ha titlar undanlagda åt mig ibland när jag kom in, titlar de trodde jag skulle gilla. På gymnasiet var biblioteket ganska uselt och i takt med att koncentrationssvårigheterna gjorde sig synliga vid den tiden så minskade också antalet titlar jag tog mig igenom per år. Men så illa som i år, med alltså ingen bok helt utläst än, så har det nog aldrig varit.

Och ja, jag gillar fortfarande den traditionella boken. Fast jag skulle kanske försöka mig på den digitala formen. Jag vet inte hur det ser ut med rättigheter osv nu, åtminstone till en början var det ju lite märkligt med vilka rättigheter man hade till böcker man köpte digitalt. Köper jag en pappersbok har jag åtminstone rätten att låna ut den, ge bort den eller sälja den. Så har det åtminstone inte varit med de digitala och så länge det är så vet jag inte om jag har så stor lust att delta. Inte när de samtidigt är lika, eller ibland tom dyrare, än en tryckt bok. Hur nu det är möjligt, en digital kopia kostar ju inget att göra.

Det jag dock har funderat att göra är att prenumerera på Empire Magzine på paddan, dels för att få den när den kommer ut men också för att säkerställa att jag inte missar något nummer.

Ett sidospår ikväll. Och ja, jag är lite uttråkad av att ha varit hemma några dagar. 

Mer deckarfilm av Lehane!

Läser att ytterligare ett verk av Dennis Lehane, den här gången en novell, ska filmatiseras. Låter lovande; Shutter Island (Patient 67), Mystic River (Rött Regn) och Gone Baby Gone har alla blivit riktigt bra filmer.

Jag började läsa Lehanes deckarserie om detektiverna Patrick Kenzie och Angela Gennaro förra sommaren, men kom av mig i bok tre, av någon anledning. Jag är ju lite så, periodare när det kommer till läsning, för det var absolut bra deckare. Jag kanske skulle försöka återuppta Lehane-läsningen den här sommaren, det känns lite lockande faktiskt.

Affleck/Monaghan som Kenzie/Gennaro

Jag hade också gärna sett fler filmatiseringar av just deckarserien, helst med Casey Affleck och Michelle Monaghan i huvudrollerna som Kenzie/Gennaro precis som i Gone Baby Gone (2007), även om jag tvivlar starkt på att det kommer hända.

Wake up!!

Mina två nattsuddare (varav en antagligen är lite lite bakis och en åt ostbågar och dip med sked igår*) sover fortfarande (!) och själv sitter jag rastlös i köket med kli i kroppen. Funderar på om jag skulle ta på mig lurarna och ta en promenad ner till stan och söka efter Lehane-bok nummer tre (som förvisso antagligen inte finns i pocket på den söndagsöppna bokhandeln) eller om jag kanske ska börja väsnas med något så att de vaknar och kan underhålla mig lite.

*Det skulle kunna vara samma person

Bok två av Lehane -check!

Så var den då äntligen utläst. Bok nummer två av Dennis Lehane om deckarparet Kenzie & Gennaro. Det tog inte lång tid för att den var dålig utan snarare för att annat hela tiden kom emellan. Vilket blev till dess nackdel då Lehane tycks vara expert på att ha übermånga personer nämnda i sina böcker, som alla är ungefär lika viktiga att minnas. En utmaning för tjejen med kort minne och koncentrationsproblem. Jag tänkte en stund mot slutet då jag satt och paniskt letade efter namn som kom tillbaka och som jag mindes att jag läst om i början men inte kom ihåg vilka de var, irriterad över att behöva lämna den spännande handlingen, att "nästa bok ska jag föra anteckningar till". Men så kan man väl inte göra, det vore knasigt tror jag?
Men boken var bra, ungefär lika bra som första, det vill säga inte det bästa jag läst men ändå väldigt bra. Otäckare än första, läskigare bilder dök upp i huvudet den här gången. Och jag blev nog ännu mer nyfiken på Gennaro, alltså Angie, som jag känner mig allt mer kopplad till på nåt vis. Inte så att jag är i närheten lika tuff men hon har personlighetsdrag och tänk som jag känner igen mig i. Det var också lite mindre putslustig humor än i första vilket nog både var bra och dåligt. Nu ser jag fram emot bok nummer tre.

Published with Blogger-droid v1.7.4

När gangsterlivet kom att bli intressant

Två böcker utlästa idag, det är väl ett bra resultat även om jag såklart inte började på dem idag. Först läste jag alltså färdigt Dannes Lehanes första bok om detektiverna Patrick Kenzie och Angela Gennaro; En drink före kriget. Den var riktigt bra. Kanske inte den absolut bästa och mest spännande jag läst, men en bra bit över genomsnittet så jag kan absolut rekommendera den. Den handlar om en ruffig gangstervärld i Boston, och bara just det lät inte så lockande i mina öron i början heller, men med tanke på vad jag visste om Lehanes andra verk så nappade jag på rådet.

Lehane är nämligen även författaren till böckerna som blivit filmerna Mystic River, Shutter Island samt Gone Baby Gone, där den sista är baserad på en av de andra böckerna om detektivparet Kenzie/Gennaro. Alla tre filmerna är riktigt bra, den förstnämnda kanske allra bäst (regisserad av Clint Eastwood) så då kunde ju inte förlagan vara så dålig? Och det var den alltså inte. Bok nummer två samt Patient 67 (Shutter Island) är redan beställda.

Den lite fåniga humorn och de ganska ostereotypa personbeskrivningarna fångade mig och medan den spännande (om än kanske något actionfilmigt överdrivna) historien höll mig kvar. Och jag hoppas på en intressant utveckling i nästa bok.

Dags för oprövad vampyrmark

Nu ska jag snart promenera ner på stan för en avtalad tid där och jag tänker då passa på att lyssna på det sista av Eclipse-boken. Det har sannerligen tagit sin tid, men jag har inte direkt haft möjlighet att sitta ner och lyssna några längre stunder i sträck. Det har mest blivit då jag diskat, promenerat eller så, och då tar det sin tid. Det lär ju inte gå snabbare med nästa bok som lär vara på över 900 sidor i tryckt form.

Men den här tredje boken har nog ändå varit sämst hittills. Pladdrig och lite utdragen på något sätt. Och med några märkliga företeelser, som kloka David Slade och Melissa Rosenberg (regissör resp manus) valde att förbise när filmen skapades. Vad sägs om hysteriska beskyddartendenser (inlåst Bella när Edward är utom räckhåll) eller "imprinting" (vet inte om det finns nåt passande svenskt ord här) av en tonårig varulv på en 2-årig flicka (hallå mormon-Meyer)? Dessutom var frieriet och hela triangeldramat mycket skickligare gestaltat i filmen än i boken, får jag nog säga. Karaktärerna Bella och Jacob är inte alls lika tonårigt ambivalenta och struliga som i boken tex, där de båda återkommande fått mig att sucka av irritation.

Nu väntar sista boken Breaking Dawn (eller det finns fler, men det är den sista rent kronologiskt) och det ska bli spännande att läsa/lyssna på boken innan jag sett filmen. Inte det ultimata egentligen men orka vänta i två år (!) tills dess båda filmer haft premiär.

Får man älska Twilight-böckerna när man passerat 30?

Och boken, Twilight, sen då! Nu förstår jag plötsligt på ett helt annat vis varför bokläsarna är så oerhört maniska i sitt beundrarskap. Boken är verkligen fantastiskt bra skriven. Jag blev väldigt förvånad. Jag har kommit ungefär halvvägs och egentligen ville jag inte alls gå av bussen när vi var framme i Stockholm utan fortsätta lyssna. Och det då trots att jag sett filmen och antagligen vet ungefär vad som händer.

Igår kväll, i det till synes evigt regnande Stockholm, ägnade vi (miss J & jag) oss åt att se filmen dessutom. Mest för att J inte sett den än men kanske även lite för att jag var så sugen på att jämföra.

Och filmen som jag tidigare tyckt varit ok, eller iaf nästan ok, var oerhört dålig. Den följer boken betydligt sämre än vad jag hade trott, detaljer som jag upplevde som ganska avgörande i boken är borta och karaktärerna är så oerhört mycket plattare. Dialogen, dynamiken och det spännande maktförhållandet mellan Edward och Bella är också oerhört platt i filmen.

Bella är tråkig i filmen, i boken stör jag mig något grymt på henne (fast med något slags hjärta för henne, trots allt) och medan filmens Edward är ganska oattraktiv och har intetsägande ögon och mest ser arg ut hela tiden så är bokens Edward magiskt tilltalande och har ett kroppspråk som går från ena ytterligheten till den andra. Han tilltalar mig på ett sätt som jag inte alls egentligen gillar, utan snarare blir ganska provocerad av, och det gör det hela så oerhört bra.

Damn, jag känner mig som en fjortis plötsligt, haha.

Mansons självbiografi och grymt prickskytte

Har just börjat läsa Marilyn Mansons självbiografi (skriven tillsammans med en journalist, Neil Strauss). Har förvisso bara läst 50 av de ca 300 sidorna men hittills kan jag inte påstå att han förefaller ha varit så väldigt mycket mer sympatisk som ung än vad han verkar nu. Fast ja, kanske inte så väldigt udda heller. Hittills är argumentet (om han nu behöver ett sådant) för hans "figur" den påtvingade kristna privatskolan han gick i. Jag vet inte om det håller riktigt.

Det slog mig i vart fall att jag åter läser en bok om en amerikansk ung pojke som tycks ha fördrivit tiden med att skjuta prick på allehanda smådjur. Det är inte första gången jag läser det och jag börjar så smått undra om det är en lika naturlig del av uppväxten som actiondockan (eller kvasi-Barbien) Big Jim var för tex min storebror på 80-talet? Och det görs nästan alltid med de vuxnas goda minne och inte sällan är det därifrån både vapen och bristen på sympatier med djur nedärvs. (Och inte bara i arbetarklass, Manson tycks vara hyfsat uppväxt rent ekonomiskt.) Det förfasar mig faktiskt mycket. Det kan inte bara ha att göra med vapenlagarna i USA. Vi sköt med luftgevär med pappa som små också, men fick lära oss från början att aldrig sikta eller skjuta mot något levande whatsoever.

Iaf så mår jag illa av att läsa sånt. Jag kan inte riktigt hantera de ingående beskrivningarna om plågade smådjur (och ibland egna/andras husdjur). Nu har jag dessutom kommit till övre tonår då "offrade" djur börjar dyka upp lite här och var. Vi får väl se om jag tar mig igenom den här boken.

Vad är det med alla dessa obligatoriska uppföljare?

Första boken var horribel, bland det värsta jag läst. Den första filmen håller som romkom och är bitvis ganska underhållande. Andra filmen däremot, var pinsamt dålig och ingen tristess i världen skulle få mig att se om den.

Nu har man tydligen bestämt sig för att det är dags för Renée Zellweger att "äta upp sig" igen då en tredje film tydligen är på gång. Why Hollywood, why?

Med kvällsromantik kommer kvällshunger

Och just ikväll när jag satt på balkongen och drack mitt te och läste i min strippbok (Diablo Codys biografi, inte nån privat loggbok) fick jag ett plötsligt sug efter nåt gott och mindes att jag köpt rabarber. Så nu väntar jag på att en smulpaj ska gräddas färdigt. Den var lite smakfattig köpe-rabarbern, men jag hoppas att det blir gott.

Tv-tips

Såg att de visar The Station Agent på SVT1 kl 21.45 ikväll. Jag har sett den för nåt eller ett par år sedan och vill minnas att den var ganska mysig. Har gett den 8/10 på imdb så dålig kan den ju i vart fall inte vara. Kvällens tips alltså!

På torsdag kväll ser jag att de visar Sylvia med Gwyneth Paltrow i rollen som Sylvia Plath. Har velat se den länge och när den väl visas på tv så jobbar jag såklart. Lite för tidigt på kvällen också för att kunna hoppas att det är lugnt nog för att se huvuddelen av en film. Försökte ju läsa Plaths bok Glaskupan förra året, men ledsnade för att huvudkaraktären var så gnällig. Skulle vara spännande att se filmen om författarinnan påminner om hennes författarskap.

Bok-lycka!

Lycka är att hitta ett bokpaket från adlibris lutat mot väggen utanför dörren när man är på väg till tvättstugan!

Det är ju ganska tokbilligt att köpa pocketböcker på nätet. Jag hade lätt kunnat köpa det dubbla, men nu beställde jag hem fyra böcker, varav en var engelsk pocket:

• "Döden och pingvinen" av Andrej Kurkov (ukrainsk författare, köpt helt utan koll, har bara läst på baksidan och den verkade lagomt skruvad.)
• "Den hemlige kocken" av Mats-Eric Nilsson (mest för att se what the fuzz is about, kan i bästa fall leda till att jag aldrig äter igen)
• "Hemlös med egna ord", texter av 57 hemlösa personer (en bok som jag antagligen kommer att läsa lite sparsamt till en början, men som känns viktig)
• "Darkly dreaming Dexter" av Jeff Lindsay (jepp, boken bakom tv-serien Dexter. Har redan läst nästan halva, men måste tillbaka med boken till biblioteket nu. Den är bättre än förväntat och läses på engelska lite för träningens skull, jag är rätt dålig på engelska.)

Med i paketet fanns även en värdecheck på 100kr på adlibris, samt 199kr på lovefilm.se så det känns lite som att böckerna nästan var gratis. Inte alls fel. Nu måste jag bara köpa en ny bokhylla så att jag kan ställa alla böckerna nånstans. Kanske morgondagens mission blir att kryssa mellan second hand-ställena i stan?

Säg att jag får komma in

Nu har jag läst ut den. Jag har haft lite för få lediga tillfällen att läsa på, men på jobbet inatt när alla äntligen sov strax efter tre så sträckläste jag färdigt de sista dryga 100 sidorna av Låt den rätte komma in. En underbar bok. Jag blev faktiskt lite oroad sådär 100-150 sidor från slutet över hur den skulle sluta. Det kändes som att jag kom till ett vägskäl där författarens val av hur historien skulle fortsätta blev avgörande för om det skulle vara en bra eller mindre bra bok. Men han valde den rätta vägen. Tycker jag. Jag kan inte säga om jag gillar den mer än hans andra Hanteringen av odöda, jag vet inte om jag kan eller bör jämföra dem. Båda har dock John Ajvide Lindqvists underbara berättarstil.

Och snart är det dags för filmen. Jag såg affichen när vi var på Heron City i helgen och den var läskig. Trailern känns också bra, jag har stora förhoppningar. Kanske för stora. Men förhoppningsvis hinner de svalna lite innan det är dags för premiären den 24 oktober.

Det finns böcker för alla syften

På tal om böcker kanske jag skulle läsa den här? Den kom upp som tips bredvid Faludis bok...

11 september och kvinnorna

Läste just på en av kvällstidningarnas hemsidor (minns inte vilken) ett par nästan kampliknande artiklar om vem som har den bästa fotbolls-/hockeyproffsmannen och fördelarna med att leva med en vältränad proffsrumpa. Mm, måste vara spännande att leva genom sin man... Och hans rumpa.

Skämt åsido. Läste även en intressant intervju med Susan Faludi. Blev faktiskt sugen på att läsa hennes senaste bok, det är en intressant iakttagelse och analys och det vore intressant att se om det finns några slutsatser om påverkan utanför USA:s gränser. Hon har alltså skrivit om den nya backlashen, den efter 11 september, och hur kriget fått kvinnorna att krypa tillbaka in i hemmen och "stå vid sina män". Ja, dåligt förklarat men ni får läsa själva.

Mannen som älskade Yngve

Apropå film såg jag just på filmtipset att en bok jag nästan läst nu blivit film. "Mannen som älskade Yngve" av Tore Renberg, en norsk författare. Jag kom aldrig så långt i den innan jag tappade bort den, minns faktiskt inte varför men det var inte för att den var dålig. Måste leta fram den igen och läsa den kanske. Norge gör ju en hel del intressant film, så jag har goda förhoppningar om denna också. Kul! Planerad dvd-release den 8 oktober.

Den 777:e mannen

Jo, jag måste berätta om boken jag läst ut. Inte historiens mest välskrivna, men ämnet var intressant nog för att jag mer eller mindre skulle sträckläsa den. Lite kul att faktiskt få sträckläsa, jag brukar ha svårt för det då jag oftast måste läsa om en massa eftersom jag på nåt sätt har en inbygd tappa-tråden-funktion i min hjärna. Men är det luftig text, enkelt skrivet och inte så mycket omständigheter att hålla reda på, då funkar det till och med för en sån som mig.

Jag har iaf läst Den 777:e mannen, en av de böcker som skrivits om den så kallade Hagamannen som våldförde sig på kvinnor mellan 98-05 i Umeå.

Det är som sagt en enkelt skriven bok, lite av reportageform. På många ställen känns det lite som att jag läser en halvbillig kvällspressartikel och känslorna författarna vill förmedla är stundtals nästan skrivna på näsan på läsaren. Lite trist, tycker jag nog. På flera ställen var det väldigt tydligt hur man på kvällspressmanér presenterade stämningen i omgivningen. När de första skospåren hade säkrats och man hade konstaterat att våldtäktsmannen hade ovanligt små fötter så beskriver tex författarna detta som ett stort genombrott för polisen. De berättar att polisen tom uppmanar skoaffärerna att vara uppmärksamma på män med små fötter, lite för att visa att man gjorde allt man kunde.
Lite senare i boken beskriver de istället hur Umeå till viss del blev ett angiverisamhälle (inte riktigt, men ni förstår) där polisen fick in mängder med tips på namngivna män från allmänheten. De skriver att kunder i skoaffärer ringer in om misstänkta medkunder med små skor. "Andra gånger är det till och med expediten som hör av sig". Ja men var det inte det som polisen bett om för 20 sidor sedan?

Liknande inslag i boken gör att den känns lite billig. Som att man gripit tillfället att få ihop en bok som många skulle läsa pga dess högaktuella ämne. När epilogen skrivs är inte ens domslutet i hovrätten klart.

Men, även om boken försöker skapa en stämning när det egentligen inte behövs, så är den intressant. Den ger väl svar på en del frågor, men långt ifrån alla. Snarare känner jag att den skapat fler hos mig. Inslagen av citat från förhören är intressanta, och det enda som egentligen skapar någon som helst bild av mannen i den obehagliga huvudrollen. Man aktar sig också från att använda pekpinnar, nästan lite för mycket. Jag får känslan av att man inte vågar kritisera åt något håll.

Otäckast är beskrivningarna av överfallen. De känns råa och blev som bekant allt råare med tiden. Annars är det en iaf halvdan beskrivning över det polisiära läget (även andra brottsutredningar än den kring Hagamannen nämns) i Umeå under de 8 år som överfallen skedde. Läsvärd för ämnet som sagt.

Bit of a blur

Jag fortsätter att snubbla över bloggar och blogginlägg. På Bokhora läser jag att Alex James från Blur skrivit en bok. En måste-läsa-bok.

Broder Daniel gjorde sorti i fredags, David Batra spelade Brainpool i sitt sommarprat igår på P1 och nu Blur i bokform. Likvakan tycks fortsätta.

På resande fot igen

Jo det har varit ont om bloggande den här helgen, men det har varit lite ont om tid också, känns det som. Önskar att jag hade mer tid. Men nu är det dags att fara hem och ta tag i svallvågorna efter styrelsemötet. En hel del jobb blev resultatet för min del, men det får vara okej. Jag har ju lite tid den här veckan innan jag går på jobbet igen under påsken.

Ser sådär mycket fram emot att sitta på tåg och buss från snart till klockan 16 i eftermiddag, får erkännas. Men det går nog bra. Hade jag haft uppkoppling hade det varit super, men den på x2000 är ju löjligt dyr och nån annan har jag inte tillgång till. Så det får möjligtvis bli nåt filmtittande, protokollskrivande och sen lite bokläsande kanske.

Apropå bok så läste jag ut Traci Lords biografi första kvällen/natten här så det kommer väl ett slags omdöme framöver. Kanske även lite bilder från Joakim och min Gamla stan-vandring i lördags.

Nu packa det sista och fara hem till pälsfamiljen!