Ikväll sitter jag i soffan framför blandade tutorials på youtube igen och försöker lära mig åtminstone några enkla håruppsättningar. Den där "enkla" bohemiska uppsättningen jag försökte mig på då jag skrev om det sist, har jag testat ett par gånger till. Det blev bättre men fortfarande inte bra nog för att visa mig ute i. Har gett upp den för stunden.
Ikväll försöker jag mig istället på en "messy bun", dvs en ganska lågt sittande, lite slarvig knut. Brukar väl göras med hjälp av en munk, vilket jag äger efter mig shoppingrunda med work wife Frida, men den är på jobbet i väntan på att vi ska ha tid nån rast att låta henne testa det i mitt hår och i bästa fall lära mig hur. Men jag hittade en video där man gör en egen typ av munk med hjälp av en uppklippt strumpa som man rullar ihop till en form av munk. Easy enough.
Första försöket blev faktiskt inte helt illa. Jag har inte de bästa speglarna så det var svårt att riktigt se resultatet på nära håll så jag rådfrågade låtsasmaken. "Ska det hänga ner hår sådär?" var hans reaktion... "Kanske inte riktigt så, du får tänka bort det." Så var han tyst ett par sekunder. "Fint!" Jag gillar när han försöker supportera mina blandade upptåg.
Så jag fortsätter att öva. Det hade ju varit skojigt att ibland kunna vara lite mer fancy än median-tafflig. Idag påpekade t.ex Frida att jag inte ens lyckats ta på mig örhängena, de hon fick mig att köpa i söndags, riktigt rätt. Tydligen skulle ena delen sitta bakom örsnibben. Hur skulle jag kunna veta det? Skönt att kunna roa lite kollegor på fikarasten, hihi...
Det blev som jag gissade en lite spridd Oscargala, men det var roligt. Nästan bättre än när en och samma film plockar hem pris efter pris. Det blir lite mer spännande.
Röda mattan i år var kanske tråkigare än någonsin. De som intervjuar var kanske mindre plastiga än vanligt men precis lika inställsamma som alltid, vilket inte blir särskilt kul. När någon upprepar "Oh, you were fabulous!" minst tre gånger i en intervju som varar max 35 sekunder så blir det inte särskilt skojigt eller givande att lyssna på. Dessutom verkade det åter vara okej att fråga "Who are you wearing?", vilket blev mer eller mindre bannat för ett par år sedan efter att bl.a Reese Witherspoon drog igång #askhermore-rörelsen.
Många av de "stora stjärnorna" verkade ta sig igenom mattan hyfsat osedda och över lag upplevdes den ganska gles, på något vis. Vill minnas den delen av kvällen som roligare förut, med lite mer rappa och spontana träffar med förväntansfulla filmmänniskor på väg in till årets firmafest.
Väldigt mycket rosa fluff á la 80-tal på klänningsfronten i år, lite fler byxdresser vilket är mindre flärdfullt men samtidigt roligt att inte alla måste in i samma form. Ofta i kombination med nån slags cape, vilket verkar inne också, och det både gillar jag och inte, på nåt vis. Ingen särskild klänning, eller smoking, som jag fastnade för i år dock.
Galan inleddes av Queen med Adam Lambert som inlånad sångare och det var rätt pampigt. Jag har dålig koll på Lambert och vet inte om han impade på mig som "substitut" för Mercury men det var en helt okej inledning. Finast blev det då en stor bild av just Freddie Mercury slängdes upp i slutet. Annars blev det mer av en traditionell inledning då första prisutdelarna Amy Poehler, Maya Rudolph och Tina Fey kom in och lite axlade den rollen. Som sagt; låt några gamla/nuvarande SNL-komiker ordna värdskapet så blir det bra. Hade trion fått fortsätta är jag säker på att det hade blivit betydligt fler skratt från min sida under natten, nu var det rätt glest.
I och med att det saknades en värd så kändes det som att prisutdelarna kanske fått lite friare instruktioner än vanligt. Det kändes som att fler vågade/ville vara lite roligare än vad som är vanligt annars. Vissa lyckades ganska bra, men för det mesta drog jag mest på munnen och tyckte det var småtrevligt. Undantaget var kanske främst Melissa McCarthy och Brian Tyree som drog det hela lite längre då de skulle dela ut priset för bästa kostym...
Bland tacktalen var det inte heller så många som stack ut. Ganska tidigt levererades dock det kanske sämsta jag någonsin varit med om då filmen Vice vann för bästa makeup. Jag vet på riktigt inte vad de tänkte att det skulle bli. Tre personer försökte turas om att läsa namn från en skrynklig lapp och det misslyckades ganska fatalt.
Det känns taskigt kanske och jag förstår att det här är personer som inte står framför kameran särskilt ofta (utan snarare är riktigt superskickliga på det de gör bakom kameran), men det får de bjuda på. De vann en Oscar...
Alfonso Cuarón, fotograf och regissör av Roma, visade en helt annan vana då han återkommande fick kliva upp och tacka personer. Det kändes nästan väntat, som om han bara fortsatte tacka fler och fler varje gång han fick en ny chans. Han kändes i vart fall avslappnad och glad över sin framgång och han tackade Netflix så många gånger att jag tror att det blev lite jobbigt för den delen av industrin som inte tycker att Netflixfilmer hör hemma på de stora galorna.
Rami Malek vann som jag trodde för rollen som nämnda Freddie Mercury och höll kanske ett av de finaste talen. Han kändes innerlig och proffsig. Det mest oväntade stod kanske Olivia Colman för då hon vann bästa kvinnliga huvudroll då "alla" var säkra på att Glenn Close skulle ta hem det (säkert hon själv också), något Colman nästan bad om ursäkt för i sitt tal, när hon väl började få ihop orden lite mer sammanhängande. Det här måste ni se om ni inte redan gjort det, hon är bedårande fin i sin glädje:
Ett tacktal att se om fler än en gång, det gör mig lika glad varje gång. Det finns klart likheter till det euforiska tal som Frances McDormand själv höll förra året, så jag tror att hon stod på sidan om och skrattade igenkännande. Skojigt! Jag tycker lite synd om Glenn Close, men ska jag vara ärlig så hade det känts lite konstigt om hon fick pris för en film där hon visserligen är väldigt bra, men på intet sätt gör sitt livs roll, bara för "lång och trogen väntan". Det är ju inte så det ska fungera.
Jag hade 8 fel, 16 rätt den här gången. Som väntat inget höjdarår direkt. Men flera fel jag hade var jag så glad över ändå. Nämnda Olivia Colman tex och att bästa kostym gick till Black Panther, vilket var ett udda men kul val. Sen hade jag även fel på bästa film, det priset gick till Green Book. Det är på intet sätt en dålig film, den är snarare riktigt bra. Men jag tycker att Roma är bättre. Jag tycker att BlacKkKlansman och Black Panther kanske är bättre också, men framför allt Roma.
Green Book tar emot priset för bästa film
Det är synd att juryn inte vågade rösta fram en icke engelskspråkig film för första gången och som sagt tror jag att det var mer av hela Netflix-grejen än just språket som var orsaken. De är inte redo riktigt än. Det är bara ett par år sedan det sist buades i salongerna på andra galor då Netflix började kamma hem priser. Det har upphört nu men jag tror känslan finns kvar hos många. Förnyelse är läskigt ibland. Och att Black Panther, en superhjältefilm, ens var nominerad i den kategorin är ju lite vågat nytänk bara det, så att de inte skulle ta hem det förstod jag visst. Men som sagt, hellre BlacKkKlansman i mitt tycke, men Green Book är en bra film den med.
Lite småtråkig gala även i år med andra ord, med några undantag. Jag läste rubriker idag om att ingen saknade värdskapet men det håller jag inte med om fullt ut. Det blev ganska mekaniskt och det låg för mycket ansvar på utdelare och tacktal för att få det roligt, det får man nog jobba lite mer på om det ska kunna ta ut en rolig värd som lättar upp mellan priserna.
Och mellansnacket på Aftonbladet TV var inte särskilt upplyftande eller smart i år heller. Mest märkligt och samma samma mellan varje paus. Jag hade en massa problem med osynk och lagg och fick till slut ge upp att se galan på tv:n utan fick sitta med datorn i knäet i soffan istället. Supertrist att de inte kan sända den i vettig kvalité på ett vettigt sätt. Är det det bästa vi kan erbjudas? Jag lär ju inte vara ensam om att se galan i Sverige? Nästa år blir det någon annan lösning, det har ju blivit allt lättare att hoppa på utländsk streaming så jag får kolla upp nåt sånt, tror jag.
Ett heelt år till nästa gång nu. Och en massa bra film att se fram tills dess. Jag har ett helt gäng med icke nominerade filmer som jag lite väntat på att få se också så det lär inte bli tomt på den fronten. Tack för i år Oscars!
Ni har säkert inte missat att jag har en riktig soft spot för The Great British Bake Off och att jag var både lite oroad och ledsen då jag förstod att BBC:s försäljning av programmet till Channel 4 innebar att tre av huvudpersonerna försvann. Programledarna Mel Giedroyc & Sue Perkins (de måste vara Storbritanniens svar på Tina Fey och Amy Poehler?) och världens charmigaste Mary Berry valde att lämna medan Paul Hollywood stannade kvar.
När det visade sig att Mel & Sue ersattes av två av mina favoriter från alla humorserier och udda brittiska gameshows jag plöjer så kändes det dock mer lovande. Och redan de första sekunderna av första avsnittet, som sändes igår, blev jag lugn i att de skulle göra det bra. Noel Fielding och Sandi Toksvig gör helt enkelt ingen besviken.
Mary Berry ersattes av en kvinna som inte är helt olik den vi ser i den svenska (enligt mig slutar alla jämförelser där, det programmet är helt enkelt inte alls bra imo), Prue Leith, som kanske inte är lika vän och superartig som Berry men som gjorde det så bra som nån kan göra som efterträdare av sådan personlighet.
Jag trodde kanske att de skulle ha gjort om en massa så att programmet inte längre skulle kännas som bake off. Men som jag läste en brittisk recensent skriva; varför ändra på ett lyckat koncept? Det är modigt, måste jag säga, att våga att inte göra det. Annars finns det väl ofta en press på att göra saker annorlunda, "modernare" och ofta "rappare". Det har man inte fallit för på Channel 4 och det är jag så tacksam för.
Programmet känns igen både vad gäller tält, inredning och delmoment men också valet av deltagare känns bekant. Artiga deltagare som hjälper varann då det krisar till sig, som gläds med varandra och kramas då det går dåligt. I love it! Just det där uteblivna surtävlandet är precis vad som gör Bake Off fantastiskt, enligt mig. Det är ju en tävling till sist förstås, men man måste inte vässa armbågarna så snart det ska tävlas.
Se den här lilla ihopklippta trailern och försök att undvika se hela programmet om ni kan (eller se inte hela trailern, då får ni för många höjdpunkter på en enda gång ju)! Nu har jag äntligen något riktigt mysigt att se fram emot en gång i veckan.
Vi var lite osäkra på om vi skulle fara iväg som tänkt till Simon och Philip för vårt årliga Eurovision-häng, men till sist kändes det okej att göra det. Lil'sis och Joel skulle egentligen också blivit med men har en hund med urinvägsinfektion och stor risk för inomhuskissande så de stannade hemma med honom. Så vi blev lite färre än vanligt. Men vi hade trevligt ändå.
Bortsett att jag hade lite svårt för programledarna, som kändes lite småfjantiga, så tycker jag att de3t var en bra show. Rösträkningen var ju lite dryg som vanligt, men det hör som till. Det var lite spridda skurar i gänget med vilka man hade som favoriter. Precis som vanligt så la vi poäng på alla bidrag under tiden vi såg dem (men lite fusk då S&P redan sett alla och visste vilka de ville spara sin 12:a till, men får enligt våra regler nämligen bara en sån) och toppen blev ganska så överensstämmande med resultatet trots allt. Det var dock bara jag som gillade Portugals vinnarbidrag och ju mer jag lyssnar på det nu efteråt desto mer tagen blir jag av det. Jag verkligen älskar det! För mig känns det som vacker filmmusik (typ La La Land), som en varm filt av mys att lyssna till. Jag relaterar mycket på den här låten tex, som ger lite samma känsla (i klippet från Downton Abbey). Okej, det kanske inte är en schlager- eller ens en ESC-låt som de brukar låta men visst är den fin?
Okej, kanske är det hela framträdandet med Salvador Sobral som känns lite skör som skapar känslan. Men jag gillar den. Och det gjorde såväl jury som telefonrösterna så det måste väl ha varit en ganska bra vinnare då?
Min andra favorit, en låt som också växer med lyssningar, men som jag hade lite svårt för själva framträdandet av, var Belgiens.
Musiken är fantastisk och jag längtar efter att få köra bil till den (jag har "billåtar" som en grej) men jag hade lite svårt för Blanches "döda" framträdande. Hon gjorde inte mycket av möjligheten utan stod som en kall fisk på scenen. Nervositet möjligen men jag vet inte. Det var synd i vart fall, tycker jag, oavsett om det var något som bara skedde eller om hon blev rådd till det. Hursom så fick jag precis som med Portugals bidrag lite filmfeeling och tänkte på musiken till Drive, vilket för övrigt är ruggigt bra filmmusik, så det är ett gott betyg.
Jag som inte riktigt gillar Sveriges bidrag måste annars säga att det förtjänade att komma på topp 5. Det var ett proffsigt framträdande och bland rätt många kassa låtar så stod det ut en del.
En bra kväll var det med trevligt umgänge, lite för mycket chips och precis lagomt icke-uppstyrt för min del.
Och jo, en sömnlös kväll/natt såg jag sista halvan av Up in the Air (2009). Att se halva delar av gamla favoriter tycks vara en ny trend sedan jag skaffade nya apple tv och fick tillgång till C More. Hursom så var den lika bra som jag minns den. Med den bästa fulgråt-scen jag sett sedan The Shining (1980);
Sådana här "i mitt huvud"-perioder som jag tycks vara i just nu (åtminstone delvis) passar filmer som denna perfekt. Förväntar mig att nosa fram lite Hugh Grant, Sandra Bullock, Drew Barrymoore och säkert ännu mer George Clooney innan det är över.
Överallt verkar det vara "snökaos" just nu, med olika mått. Så också här. Igår var jag lite orolig redan under dagen över hur vägen skulle se ut och såg därför till att ha med mig saker hem så att jag istället skulle kunna arbeta hemma idag. Det gick bra att köra hem igår, jag for en tid då det var mindre trafik och bara norr om Sävar blev det betydligt lugnare. Idag har det däremot blåst och snöat hela dagen i princip och redan strax efter sju i morse då jag slog upp arbetsdatorn så fick jag en nyhetsblänkare på mobilen om en olycka längs min pendlarväg. Den olyckan följdes av åtminstone en till plus ett par i närområdet. Så ja, magkänslan igår var nog bra.
Men som pendlare av åtskilliga mil varje vecka kan jag inte säga mig förvånad över olyckorna. Inte så att jag vet hur de gick till eller önskar lägga mer börda på nån som drabbats men folk kör till viss del helt vansinnigt oaktsamt. Inte sällan är det nyare modeller av bilar, troligen med fyrhjulsdrift, som verkar tro att de är odödliga i trafiken. Det kanske känns så i de bilarna, i min gör det inte det. Tokiga omkörningar, dåliga avstånd och i allmänhet stressiga beteenden är vardag. Och oftast tjänar man inte in någon tid på det. Och stressigast verkar de som inte pendlar särskilt långt utanför stan ha det.
En vanlig företeelse jag uppmärksammat är bilar som så snart det blir tvåfiligt kastar sig ut utan att till synes bry sig om att det är snudd på kö fram tills det blir enfiligt igen. De ska köra om iallafall, trycka sig in längst fram så att alla får bromsa och riskera påkörningar eftersom avstånden inte är så stora som de är. Kontentan är att hastigheten går ner och fler blir otåliga. Inte sällan sen så svänger de omkörande bilarna av på nästa avfart till Sävar, bara ett par hundra meter bort. Vad tjänar man på det? 1,5 sekund? Om ens det.
Ja, jag trafiksurar lite ibland faktiskt. Oftare nu än tidigare. De självgående bilarna kan inte komma för tidigt.
På tal om det så är här ett klipp på hur en bil i just autopilot varnar just före en olycka händer framför den och hinner bromsa, imponerande teknik men olyckan som sker framför är verkligen läskig:
Om du som jag inte riktigt är i fas med din hjärna på vardagskvällarna kan jag rekommendera en definitivt lättsam liten serie som finns i sin helhet på Youtube. Richard Ayoade tog över programledarrollen för roliga-prylprogrammet Gadget Man efter Stephen Fry för ett par år sedan och jag gillade verkligen det programmet mycket (finns på youtube det med). Som nån slags uppföljare (med gadgetinslag) gjorde han förra året samt i år ett par säsonger av lite annorlunda reseprogram; Travel Man. I åtta avsnitt med åtta olika resekamrater (samtliga väldigt skojiga komikerkollegor förstås) besöker han åtta olika städer under 48 timmar. Lite udda, roligt och som sagt lättsamt. Jag har hoppat lite mellan avsnitten och hittills sett hur han och Noel Fielding besökt Köpenhamn, med Chris O'Dowd i Wien och det här, allra första avsnittet där han och Kathy Burke åker till fantastiska Barcelona (en av få ställen jag faktiskt besökt, fasligt oberest som jag är):
Att vakna ett par timmar före klockan av att huvudet håller på att sprängas inifrån, är en upplevelse jag inte önskar någon kan jag lova. Jag har ju fått inse att jag har migrän från och till enda sedan min lilla tur på akuten för ett par (?) år sedan. Men det har aldrig varit riktigt lika illa som då. Förrän i morse. Jag trodde något var på väg ut ur skallbenet och jag var knappt förmögen att dra mig upp och nedför trappen i jakt på nåt botemedel. Vilken ändå var för sent, mest troligt.
Vid sju-tiden började jag känna mig rörlig igen och förflyttade mig till soffan varifrån jag ställde in alla planer för dagen. Skittrist när allt var ordnat med vikarier och lunchbokning etc. Men det gick ju bara inte. Sen lyckades jag somna en timme och därefter drog jag mig upp och iväg till jobbet. Lite oklart varför eftersom allt viktigt ändå var inställt. Men jag fick lite gjort trots att huvudet fortfarande ömmade.
Väl hemma ikväll lagade jag till lite snabb mat och matlåda och satte mig i soffan framför nyheterna följt av ett halvnytt avsnitt av Graham Norton Show. Och just som M ringde hade vattenfallet från näsgångarna just börjat. Han likadan då på andra sidan luren. Så nu sitter jag kvar här, nedbäddad med näsdukar i massor omkring mig, en strax tom kanna te och mer av Graham Norton. Fantastiskt avsnitt det senaste med Johnny Depp, Benedict Cumberbatch, James McAvoy och Daniel Radcliffe för övrigt, jag kan absolut rekommendera det. Speciellt utter-delen där det roligaste nog är Depps reaktion till det märkliga.
Hela programmet finns här. Speciellt lämpligt för sjuklingar, ökad glädje utlovas! Jag hoppas bara att jag ska få vakna imorgon, frisk som en nötkärna igen. Nåt annat har jag då ingen lust med.
Som nybliven-för-säsongen-junkie av Idol måste jag säga att gårdagens beslut av juryn gjorde mig nöjd. De tre favoriter jag haft från start nästan är också de tre som kvarstår nu när det är dags för final om en knapp vecka. Och jag hade väldigt svårt att se vem jag skulle tycka var okej att lämna utanför finalen, så juryns beslut att låta alla tre följa med var nästan lättande, om det nu kan vara så av en musiktävlingssåpa.
Skulle du vrida min arm skulle jag lämnat Simon utanför. Mest för att jag inte tycker att han briljerar lika tydligt längre och har gjort lite so-so ifrån sig allt oftare. Lite som att han går på rutin. En del av det där skulle man i och för sig kunna säga stämma även med Martin, men han charmar mig på nåt vis, inte nödvändigtvis med sin humor, men med sin fantastiska röst som passar så oerhört väl till musik jag själv lyssnar på. Lite country-likt sådär. Dessutom känns han lite udda som artist, inte så tillrättalagd och inte stöpt i samma form som så många andra manliga idol alumnisar. Sen kan man ju fråga sig om han hade kommit lika långt om han varit kvinna med samma kvaliteter och utseende, det tvivlar jag tyvärr.
Hursom tror, och hoppas jag lite, på Simon som trea, Martin som två och Amanda den fantastiska som etta. Oddsen är antagligen större för att jag kommer att lyssna på musik med Martin (med tanke på genre då) än Amanda, men allt hon tar i verkar ju bli guld. Hon är en riktig kool katt, jag älskar hennes rappande och när hon blåser på med sin kraftiga stämma i nåt balladliknande är inte ett hjärta oberört. Hon är den klart mest värdiga vinnaren, som jag dessutom tror jobbar hårdast för att nå dit. Men skulle någon av de andra två vinna skulle jag väl inte gråta heller.
Se där, ett Idolinlägg av undertecknad. Vem hade trott det?
Känner mig lättroad ikväll. Och på ganska gott humör. Tror 8 Out of 10 Cats (yes, maratonet fortsätter) har en del att göra med det, men inte allt.
-I can peel a banana with my feet.
-How did you found that out?
-I wanted a banana but my hands were busy...
Den konversationen dog jag till för en stund sedan. Lättroad, som sagt, men det var faktiskt väldigt roligt. Har ni fortfarande inte spanat in det där brittiska lekprogrammet så uppmanar jag er att göra det nu. Under en period då ingen intressant film känns lättsmält/lockande nog och intresset för mina vanliga serier känns märkligt lågt så har de fantastiska, märkligt ocensurerade och corky britterna räddat många kvällar. Och på köpet har jag hittat många nya briljanta komiker. Jon Richardson och Sarah Millican är de nya favoriterna.
Egentligen gillar jag Countdown-varianten ännu mer men den finns det färre avsnitt av. Men klart sevärda. Åtminstone för oss lättroade alltså.
Jag har inte kommenterat Oscargalan som var men jag vet inte om det var så mycket att kommentera? Det var en trevlig men inte fantastiskt rolig gala med få överraskningar. Både vad gäller vinnare, tal, eller själva showen. Hade kanske förväntat mer av just det, show, när det ändå var Neil Patrick Harris som höll i det hela. Roligast var förstås presentationen (och paybacken) av John Travolta, vilken förstås filmvärldens mest kända felsägning Idina Menzel stod för. Men vad var det med all face touching? Han blir bara märkligare och märkligare...
Allt som allt hade jag en hel del fel på mina gissningar, framför allt vad gällde kortfilmer, dokumentärer och animerat. Men det var jag väldigt opåläst om innan också. De andra prickade jag in det mesta på. Bästa felgissningen var dock kategorin Bästa manliga huvudroll där jag tippat Michael Keaton men där min personliga favorit vann och blev just såhär glad:
Den där ohämmade glädjen är inte så vanlig som man kan tro på en gala som Oscars. Och jag blev nästan lika glad, Eddie Redmayne är så värd uppmärksamheten.
En bra, kort sammanfattning ges annars i klippet nedan. Lite mer politiskt var det, men ganska tillrättalagt ändå. Till och med Lady Gaga var slätstruken, men jag gillade det. Hade dock gärna sett fler av skådisarna från 50-årsjubilerande Sound of Music, det hade varit skojigt. Godkänd gala alltså, men inte fantastisk. eller så var det jag som inte var på fantastiskt Oscarshumör, så kan det säkert ha varit också.
Ikväll har jag återupptagit min återkommande kärlek till The Graham Norton Show (och min önskan att ha alla BBC-kanaler som finns). Youtube är fullt av avsnitt i fullängd så det är bara att söka och titta. Ikväll har jag bland annat sett dessa två:
Underbara Benedict Cumberbatch, den för mig lite okända Miranda Hart och Timothy Spall (vars oscarnominerade film Mr Turner (2014) jag förstås måste se snart). Varje gång jag ser Cumberbatch 'som sig själv' slås jag av vilken total kroppskontroll han måste ha som skådespelare. Det är som att hela hans mimik, kroppsspråk och utseende är annorlunda som sitt mer avslappnade jag. Häftigt, måste jag säga. Missa inte penguin-historien, eller Smaug-rösten för den delen! Must see, alltså.
Sen bör ni inte heller missa avsnittet med Ben Stiller ('B Still'), Ricky Gervais och Rebel Wilson. Den senare delen av programmet med Usher, Jamie Foxx och märkligt stelutseende Cameron Diaz är dock inte alls lika bra, om än sevärt.
Så har jag just sett en av de bättre av Downton Abbeys julspecialer. Inget superdrama i form av dödliga bilolyckor (tänk att jag glömt att det skedde i en special?). Men hög mysfaktor, rätt mycket humor och ett par överraskningar, bland annat ett frieri jag kanske inte överrumplades av men ändå inte gissat skulle ske än på ett tag.
Och så dök Matthew Goode upp och det kändes, av nån galen anledning, som att jag borde tänkt på det själv innan vilken perfekt Downton-medlem han skulle kunna bli. Jag hoppas vi får se mer av honom i nästa säsong. Han är nog bättre "Mr Darcy-material" än vad Dan Stevens nånsin var i rollen som Matthew. Vi får väl se.
Jag kommer sakna Tom (Allen Leech), jag hade hellre blivit av med mjäk-Edith (Laura Carmichael) eller hoppat över den tidigare så roliga men sista tiden så ofantligt ointressanta Anna/Bates-historien (Froggatt/Coyle).
Ja och så sist på bollen som så ofta numera, men visst har ni sett den 'andra' Christmas special som finns att se på youtube i två delar? Skojigt!
Som bekant är jag en sucker för tv- och filmgalor (icke-svenska i första hand) och i veckan har mitt sug efter just det tillfälligt stillats. The Emmy Award för primetime-sändningar gick av stapeln i måndags med Seth Meyers som värd. Och han gjorde det som väntat väldigt bra. Jag har nästan tappat sugen att se SNL sedan han slutade för att hålla i sin egen talkshow (som jag faktiskt inte sett särskilt mycket av än) så det var ett gott återseende.
Hela galan fick väl godkänt av mig, den var både trevlig och skojig och innehöll fler givande tal än vad du normalt sett hittar under en Oscargala. Många värdiga vinnare, några olyckliga förlorare och jag fick mersmak på galor. Än är det inte "award season", men det är snart dags för gissningar om kommande nomineringar att börja komma. Spännande bara det. Och så måste jag komma mig för att se The Normal Heart snart. Den har väntat alldeles för länge nu.
Jag var ju med och stöttade Zach Braffs senaste filmprojekt Wish I Was Here (2014) på kickstarter, men nu tror jag att jag dumt nog missade screeningen jag hade signat upp på. Verkligen synd då det inte ser ut som att den kommer ha svensk biopremiär inom det närmaste. För visst verkar det väldigt bra? (Själv stängde jag av trailern halvvägs, det var lite för mycket info i den)
Jag sträckläste och älskade Nick Hornbys bok, sen kom filmen som jag ville tycka om men som tog en stund att köpa (bortsett den hemska skoluppvisningen, den förlåter jag ingen för). I takt med att bokminnet bleknat har jag dock lärt mig att se charmen med filmen som jag sett om, åtminstone delvis, ett par gånger då den gått på tv.
Och det var det jag trodde skedde då jag såg i tablån att SVT hade en programpunkt som hette About a Boy. Men när jag växlade över i syfte att slötitta på Hugh Grant och Toni Collette möttes jag av nåt hel annat. En serie uppenbart gjort i samma anda som filmen, men som jag nog inte hade gissat vara en sorts remake om det inte hade varit just för titeln i tablån.
Nu har jag sett två avsnitt, och om jag låtsas som att serien inte har något med boken (eller filmen) att göra så funkar den faktiskt helt okej. Jag har sedan evigheter ett mycket gott öga till Minne Driver (som i ärlighetens namn borde få lite större roller snart) och David Walton gör en helt okej Will so far. Så länge vi inte jämför, alltså.
Nackdelen med att ta ett avbrott från arbetet en vecka bara sådär är att det bildats fina högar och väntelistor när man väl är åter, även om snälla kollegor tagit hand om det mest akuta. En sån dag hade jag idag; högjagardag. Lite av en dålig start efter en skön semester, men lika bra att ta tjuren vid hornen på en gång och jobba undan. Så det har jag gjort idag, med skapligt bra resultat. Skulle vilja ha ett par saker till avklarade för att kunna känna att jag kan slå på ett mer behagligt sommarlugn. Men allt rår jag ju inte på själv, ibland måste jag invänta andra/annat. Men snart så är jag väl där också. Det vore skönt.
Vädret gör dock inte att det blir nån riktigt sommarfeeling. Klart skönt att inte jobba i tryckande värme heller, men att behöva dra på munkjacka över tröjan för att gå ut och fånga lunch i all hast kändes lite väl kyligt. Speciellt om förra veckan spenderades i 30+ gradig värme (jo lite semesterfeeling har jag allt kvar i bakfickan)...
Jag sov inte alldeles bra natten som var så det här är jag närsomhelst nu:
Eurovision-finalen var igår och gänget gick all in. Eller inte riktigt kanske. Vi hade, alla åtta av oss, varsin clipboard med hemmagjort röstningsformulär med möjlighet till både betygsättning och kommentarer. Inte illa det. Men nästa år har vi planer på både egna mobilappar och mentometerknappar för att speeda upp och synliggöra vårt betygssättande lite. Hel på skoj alltså.
För kul var det, inte bara att ses alla trevliga vänner utan faktiskt hela spektaklet. Ju mer vi går in för det desto roligare blir det, det är helt klart.
Och vinnaren var helt okej och absolut värdig även om det inte var min favoritlåt. Budskapet går dock inte att protestera emot och det är väl ett som verkligen behövs i Europa för tillfället. Jag tycker att det för övrigt var en väldigt blandad kompott i år, men jag tror att det var fler låtar som jag faktiskt kan tänkas lyssna på fler gånger än vad det brukar vara. Lite för mycket eländiga ballader som vanligt men flertalet låtar som jag faktiskt blev lite glad av. Och några som kändes imponerande mäktiga som om de var filmmusik modell bättre (Armeniens låt tex). Sveriges bidrag kom trea och det tycker jag verkligen var en prestation att vara nöjd med.
Och jag kan inte låta bli att dra på munnen av det här:
Nu må jag i och för sig vara rätt trött, men jag tyckte faktiskt att Söder om Folkungagatan var ganska skojigt! Jag såg just de två första avsnitten på Kanal 5 Play tillsammans med M och vi småskrattade faktiskt åt det. Och ska jag vara ärlig börjar jag misstänka att både jag och M är lite småförälskade i den smått fantastiska Klungan-talangen Mattias Fransson...
Jag tror vi just bestämde oss för att inte fara till stan tidigare för att se invigningen av Kulturhuvudstadsåret. Vi är lite lata idag och inte så väldigt sugna på att slåss om parkering (vilket vi kanske får göra ändå) och trängas i kylan för att se själva invigningen. Och jag blev mest matt av att kolla lokaltidningen och inse att det är kronprinsessfamiljen som tycks stå i fokus hela långa dagen.
Men, jag ser då verkligen fram emot att se Klungan ikväll! Det ska bli kul, men jag vet egentligen inte alls vad jag har att vänta mig. Jag har hört väldigt lite om den här föreställningen.
