Rec: Travels with my father

Jag vill definitivt tipsa om en lättsam (to say the least) ny serie på Netflix. Jag har ju sett och gillat Jack Whitehall både som stand-up-komiker och som skådis sedan ett tag tillbaka och var ju tvungen att se hur hans "dokumentära reseskildring" (jag utgår från att den åtminstone till liten del är regisserad i nån mån, men  det spelar egentligen ingen roll) då han tar ett sent "gap year" tillsammans med sin 76 år gamla, väldigt upper class och posh pappa Michael Whitehall och åker till Asien för att besöka Thailand, Kambodja och Vietnam.

Jag ska väl inte berätta så mycket mer kring själva handlingen, i vanlig ordning är det bästa att uppleva själv. 

Att Jack kommer från en välbärgad brittisk familj är tydligt i stort sett allt han gör, men jag tycker att han växlar smidigt och inte sällan på ett humoristiskt sett mellan att vara rätt posh till att vara hysteriskt lättsam och öppensinnad. Den beskrivningen passar inte riktigt in på pappa Michael... Men den dualismen bygger nästan upp komiken i serien. Sen kanske Michael spelar lite på sin "poshighet" ibland, men definitivt inte rakt igenom, det har jag svårt att tro.

I början tyckte jag serien bara var riktigt rolig. Dråplig och komisk i sina situationer på ett sätt som påminner starkt om "An idiot abroad" med Karl Pinkington och Ricky Gervais. Men till skillnad från den så finns det mer av ett djup bakom komiken, som jag tilltalas av. Mest i glimtar i form av kommentarer eller hänvisningar till Whitehallarnas relation, till Jacks uppväxt eller för den delen i den starka kontrast från deras vana miljö till miljöerna de befinner sig i under resan. Och det höjer serien, måste jag säga. Det gör också många av de personligheter som de möter på vägen, även om de som oftast hamnar mycket i skymundan.

Enda avsnittet som jag hade lite svårare för och där skratten blev färre var det där de mestadels är i Kambodja. Mycket pga kosten, som fick mig att må rätt dåligt, men också för att det inte var så roligt, ofta av naturliga skäl. Det hade dock andra kvalitéer, det får jag ger det.

Jag såg seriens sex avsnitt under två kvällar och fick definitivt mersmak av den udda duon. Betyget blir nog 4-/5.

Roliga britter

Känner mig lättroad ikväll. Och på ganska gott humör. Tror 8 Out of 10 Cats (yes, maratonet fortsätter) har en del att göra med det, men inte allt.

-I can peel a banana with my feet.

-How did you found that out?

-I wanted a banana but my hands were busy...

Den konversationen dog jag till för en stund sedan. Lättroad, som sagt, men det var faktiskt väldigt roligt. Har ni fortfarande inte spanat in det där brittiska lekprogrammet så uppmanar jag er att göra det nu. Under en period då ingen intressant film känns lättsmält/lockande nog och intresset för mina vanliga serier känns märkligt lågt så har de fantastiska, märkligt ocensurerade och corky britterna räddat många kvällar. Och på köpet har jag hittat många nya briljanta komiker. Jon Richardson och Sarah Millican är de nya favoriterna.

Egentligen gillar jag Countdown-varianten ännu mer men den finns det färre avsnitt av. Men klart sevärda. Åtminstone för oss lättroade alltså.

Återvinning

Bra uppåttjack; gamla avsnitt av The IT Crowd:

Matt LeBlanc är tillbaka - som sig själv (typ)

Showtime har just haft premiär med en ny komediserie som verkar lovande. Jag såg de två första avsnitten inatt och tyckte att de var riktigt roliga. Det händer inte så ofta med pilotavsnitt.

Serien heter Episodes och handlar om ett brittiskt manusförfattarpar som får erbjudande om att göra en amerikansk remake på sin prisvinnande serie. De tackar ja men väl i USA så inser de att saker inte riktigt är eller görs som i England. Här handlar det främst om yta och popularitet. Och pengar.

I huvudrollerna som det brittiska paret ser vi Tamsin Greig och Stephen Mangan och deras 'nya stjärna' är Matt LeBlanc (som spelar en variant av sig själv alltså). Vi ser även Kathleen Rose Perkins i rollen som den slingrande assistenten Carol (en riktigt kul rollfigur).

Jag gillar redan den komiska kemin mellan framför allt dessa fyra karaktärer, med ett visst undantag för Matt LeBlanc, men han glimmar faktiskt till emellanåt och jag tror att det skulle kunna bli bra på sikt. Det var väl just LeBlancs förra serie, Joey som jag aldrig riktigt gillade, som gjorde mig skeptisk inför den här serien också men hittills har jag inte sett så väldigt mycket Joey-fasoner. På Weird Science (där jag först hörde talas om serien) tycks kommentarerna gå åt det sågande hållet men jag är än ganska hoppfull.

Här är en lite för lång trailer till serien (se inte hela om du tänkt se serien):

Come Fly With Me

Via Matt Lucas twitter trillade jag igår över Little Britain-parets alldeles nya tv-serie; mockumentären Come Fly With Me, som hade premiär i England på juldagen. M & jag såg just de två första avsnitten och även om de kanske inte har samma konstanta komik-höjd så var de helt klart kul.

Det liknar väldigt mycket just en dokumentärserie (som vi brukar hamna framför lagom till middagen där inte minst just gränskontrollen ofta ter sig ganska cynisk) som utspelar sig just på flygplatser, men då inte bara i England, vill jag minnas. I stort sett alla roller spelas som vanligt av Matt Lucas och David Walliams och den går på torsdagar på BBC.

Roligast just nu

M hittade en ny komediserie som visade sig vara en riktig hit; The IT Crowd. En brittisk komediserie om IT-personalen på ett större företag. Lite stereotypt såklart (det är väl ofta det som är kul?), inte minst att den kvinnliga chefen (en helt underbart roliga Katherine Parkinson) är totalt oteknisk, men å andra sidan tycks varenda krimserie på tv numera ha en kool databrud, så det kanske kan vara ok. Och efter att ha delat liv med två datanerdar i rad kan jag säga att en del av fördomarna faktiskt är rätt sanna...

Länk till en scen ur första säsongen hittar du här.

My lovely horse

Slötittade en stund på semifinalen av ESC 2010. Lite som att vandra 15-20 år tillbaka i tiden på nåt vis. Fast en låt lät precis som en rysk variant av random svensk dansbandslåt. Kanske har det spridit sig i Europa? Hemska tanke...

Kom att tänka på sötaste serien Father Ted (brittisk komedi från 90-talet) och avsnittet där Ted och Dougal ska ställa upp i Irlands uttagning till ESC; hysteriskt roligt!


Resultatet blir dock lite annorlunda; de tar sin text "My Lovely Horse", stjäl melodin på en b-sida från ett okänt band och vinner tävlingen eftersom Irlands jury blivit informerade om att Irland inte har råd att vinna ESC något mer (Irland vann ESC 4 ggr under 90-talet). Underbart nummer!

(Tyvärr gick just de här klippen inte att bädda in så ni får klicka på länkarna för att se dem.)

Den kanske inte rockar trots allt?

Apropå film så verkar det som att min förhoppning om The Boat that Rocked verkar få stå tillbaka lite efter att ha läst ett par mer eller mindre sågande recensioner. Trist, jag hade behövt en riktig feelgood-film. Men recensioner är inte allt, jag kommer säkert att se den oavsett.

Lite uppfriskande att läsa att det idag faktiskt är en nackdel med filmer som bygger på allt igenom "grabbig humor" (vad nu det är egentligen) och som bara har kvinnor för att uppfylla perifera syften. Och att det inte bara är kvinnliga recensenters uppgifter att påpeka sådant. Samtidigt kan jag hålla med Anna-Karin i hennes svar att det faktiskt bara speglar hur verkligheten såg ut på det "fria 60-talet". Precis som Anna-Karin också verkar tycka så är det såklart inte en ursäkt som håller hela vägen; Curtis hade ju kunnat göra något av det istället för att bara go with the flow, så att säga.

I will rock that boat!

Jag säger bara Emma Thompson, Kenneth Branagh, Philip Seymor Hoffman, Bill Nighy, Rhys Ifans...osv. The Boat That Rocked måste jag se när den kommer. Just the kind of entertainment I need, hoppas och tror jag.

En båt full med popfantaster som driver piratradio på internationellt vatten 1966. Ny film av Richard Curtis. Skulle kunna vara hur bra som helst. Biopremiär den 17 april.

Freezing

Det tycks vara läge för att bänka sig framför en ny brittisk komedi på Svt ikväll. Gott! Det var länge sedan, känns det som. Vart tog alla brittiska guldserier vägen?