Fler svensk-brittiska Wallander

Det här är ganska goda nyheter. Jag har sett två av de sex (jag trodde det bara fanns tre) brittiska Wallander-filmerna som finns tillgängliga och jag gillar dem faktiskt en del. Visst är de knepiga i sin swenglish (de talar engelska men platser, texter, namn osv är på svenska) men jag tror att jag bestämt mig för att tycka att det har sin charm. Det brittiska sättet att göra deckare slår igenom även om det inte direkt är Midsomer vi pratar om. Men Kenneth Branagh är ju aldrig fel någonstans.

Svengelsk Wallander

Trött idag. Bara en natt kvar på helgen nu och det ska bli skönt att vara ledig två sen. Inatt var det visserligen ovanligt lugnt på jobbet, men jag är ändå trött i kroppen och har en antydning till huvudvärk.

Det lugna natten gav mig möjlighet att se reprisen av den brittiska Wallander-filmen (alt del 3 i miniserien brittiska Wallander?) One Step Behind. Jag har ju sedan tidigare ett väldigt gott öga till Kenneth Branagh från alla Shakespeare-filmatiseringar han står bakom, och jag gillade honom helt klart i rollen som Kurt Wallander också.

Jag får erkänna att jag hade lite svårt för att inte bli distraherad av den "svengelska" varianten; svenska ica-kassar, svenska affischer, ambulanser och svenskaskrivna lappar överallt i en brittisk deckare, men samtidigt gjordes det ganska snyggt och med glimten i ögat, så jag får nog säga att det funkade.

Så, för en som över lag är ganska övermätt på allt vad svensk kriminalfilm heter så var jag ganska fastnaglad och gillade det jag såg. Ska det till ett betyg blir det nog 7/10. Ska försöka se de två tidigare delarna ocksp när tillfälle ges.

I will rock that boat!

Jag säger bara Emma Thompson, Kenneth Branagh, Philip Seymor Hoffman, Bill Nighy, Rhys Ifans...osv. The Boat That Rocked måste jag se när den kommer. Just the kind of entertainment I need, hoppas och tror jag.

En båt full med popfantaster som driver piratradio på internationellt vatten 1966. Ny film av Richard Curtis. Skulle kunna vara hur bra som helst. Biopremiär den 17 april.

Sara tänker brittisk romantik

De visar Pride and Prejudice på tv:n. Den är bra, Kiera Knightley gör som vanligt en väldigt bra roll. Men trots allt går det inte upp mot serien från -95. Inte så att filmen är dålig på nåt sätt, men serien är bättre bara. Känns mer genuin och så mycket mer brittisk. Jag har den på dvd, den är nästan 5,5 timmar lång. Fem timmar låter säkert plågsamt för de som inte gillar såna filmer, men i det här fallet är det fem timmar njutning. Det var det -95 och det håller fortfarande. Och jag är långt ifrån ett ohämmat fan av "kostymdramer" annars. Lånade ut den till en arbetskamrat nyligen som också var lyrisk när hon lämnade tillbaka den.

Det är lite vinter med långa kostymdramer (böjs?). Att sitta under filten i soffan och se plågsamt utdragna kärleksmissförstånd och idogt trånande på avstånd. Det känns lite vinter. Kanske skulle sondera terrängen där lite. Och ta fram de gamla Shakespeare-dramatiseringarna igen. Där Much Ado About Nothing (med Keanu reeves i en ganska tidig roll) är en av storfavoriterna, men även Hamlet (med orginalmanus) är underbar om man är på rätt humör. Kenneth Branagh är klart bäst på det området (hur han är som brittisk Wallander vet jag inte). Ikväll visas, på tal om Shakespeare (fast i en mer fiktiv variant), en av mina absoluta filmfavoriter Shakespeare in Love på kanal 5 kl 21. Tips om ni inte sett den.

Ska man läsa Shakespeare på svenska krävs dock att man hittar rätt översättare. Jag köpte på mig en hel del gamla varianter på antikvariat när jag pluggade (jag var i allmänhet en flitig besökare på antikvariatet i Wadköping i Örebro) och märkte att översättningen verkligen var A och O vad gällde de svenska varianterna. Borde kanske skaffa mig några på ursprungsspråket också. Men med rätt översättning är de en fröjd för sinnet att läsa.

Hm. Se där. Den "romantiska" delen av Sara blottas.

This is England?

Har precis sett reprisen av Parkinson, den kanske bästa talkshowen jag vet, egentligen. Visst, den är ganska gubbig, men jag gillar det brittiska, det lugna och stillsamma och att samtalen inte känns så spektakulärt inriktade. Ofta djupa samtalsämnen, vilket tilltalar mig. Anledningen till att jag inte ville missa dagens repris var de stora personerna som var med. Ewan McGregor och giganten (i mina ögon) Kenneth Branagh, vilka faktiskt påminner en hel del om varandra, insåg jag. Mycket intressant iaf. Och ja, jag hade gift mig med either one of them, hehe.

Jag vet inte varför, men det "brittiska" tilltalar mig ofta, trots att jag aldrig varit där. Jag skulle verkligen vilja resa runt hela de brittiska öarna, och jag tror att skulle gilla det. Jag ser mig nästan ännu mer som bosatt på den brittiska landsbygden än den svenska kanske. Men då har jag som sagt inte varit där, och kanske har en romatiserad tv-skapad bild av landet. Visst, mycket är skit där som i alla andra länder, bara den hysteriska övervakningen som sker i London gör att man får rysningar och deras lillebrorskomplex till USA som världspolis är såklart inget som tilltalar mig. Men ja, jag skulle ändå vilja fara dit och skaffa mig en egen uppfattning.