Vad ska du bli när du blir stor?

Har jobbat hemma idag. Superskönt. Fått reda mig själv med en nästan tyst telefon (provade tom att ringa mig själv då det kändes väl tyst en stund) och kunnat beta av en massa administration. Började jobba direkt då M for till jobbet vid 6.40 så jag kunde sluta lite tidigare dessutom. Så klockan är bara 17 och jag är redan hemma med en tvätt igång, disken handdiskad (vitvara nummer två som gick sönder på en månad) och jag har förberett lite inför middagen ikväll. Lyxigt!

Är inne i en period då jag funderar en hel del på "vad jag ska bli när jag blir stor". Vad uppskattar jag respektive uppskattar jag inte i mitt jobb? Vad är drömscenariot? Vad för människor vill jag jobba med? Vad för chef behöver/vill jag ha? Behöver jag en chef? Vad i jobbet får/skulle få mig att känna mig bra/duktig/nyttig? Osv. Det är då inte så enkelt som det låter.

Ska försöka grotta ner mig i lite inspiration i bok-, tidnings-, pod- och/eller Ted Talk-form kanske.

Downton rerun

Förra helgen började jag se om Downton Abby (2010), något jag fortsatt med under veckan och idag. Det ger mig en märkligt bra känsla, av någon anledning. Kanske för att det är välbekant, jag vet inte. För en massa elände är det ju i den men också en massa fint. Och familj, som grundfundament i allt. Jag tror att det kan vara det.

Och trots att jag aldrig varit en påhejare av klassåtskillnader så älskar jag dynamiken mellan "downstairs" och "upstairs". En kanske väl artig men ändå fungerande dynamik, som jag förstås förstår inte alls behövde vara så respektfull i verkligheten. Men kläderna, de väna karaktärerna och det långsamma tempot är precis vad jag behöver mysa in mig i just nu. Det och en kopp te är lite som balsam för själen just nu.

Och jag har fortfarande en önskan om att besöka Highclare Castle, slottet som står som fasad för hela serien, och som också har en historia lik den i serien. Jag kan som inte förstå hur man levde i såna hus, trots serien, så jag skulle mer än gärna vilja besöka det själv. Jag när en liten dröm att få åka till Storbritannien när jag fyller jämnt om ett par år, spendera tid där till att åka runt och besöka platser jag bara sett på tv förut. Jag har en romantisk bild av hela landet, det är så sant, men hur verkligheten än är så bara måste jag dit någon gång. Till London också förstås, men det är inte det som lockar mest alls. Landsbygden desto mer, och de mindre städerna. Vi får väl se hur det blir, det är (som tur är) ett tag kvar dit. Jag har dock förvarnat M om att jag gärna ser att han hittar ett alternativt ressätt till en hemsk flygresa dit...

Och ja, det får gärna komma en ny brittisk serie snart som kan verka som substitut för Downton Abbey, om det ens är möjligt.

Skäl 1 av...

Vi hade inte varit hemma många timmar förrän hostan, pollensnörvlandet och astmakänningarna var tillbaka. Nu hävdar M att han av "hälsoskäl" nog måste flytta till Spanien. Gissar att de där skälen kan komma att bli många och allt mer långsökta ju mer tiden går. Men än så länge har han ju en poäng... 

Borta-längtan

Börjar känna mig lite sådär semester- och resa-iväg-sjuk igen. Det går ju lite i perioder men jag gör aldrig något åt det. Nu har vi förvisso Göteborgsresan i april att se fram emot och det räcker för stunden. Men den där drömmen om en liten resa i sommar eller till tidighösten den tycks ihärdig. Vi får väl se om det blir nåt av det i år. Måste se till att bli bra på att spara igen (och att inte nalla av det sparade när det blir tight).

Jag vet inte vad det är som ger upphov till sådan längtan bort just nu. Jag trivs ju bra där jag är. Fast det är bra att längta hem ibland också och att få se lite annat än det gamla vanliga. Och så tror jag att det är lite åldersångest som spökar; jag har ju verkligen inte sett något alls av världen och snart är jag halvvägs till servicehuset! Så kan vi ju inte ha det liksom.

Man ska aldrig...

Jag vet ju bättre än att att försöka förutse en lugn natt på jobbet. Naturligtvis uppstod det en situation som behövde lösas första halva natten. En massa spring, en del upprördhet över hur saker fungerar och en liten tagg i hjärtat när någon vinkades av. Och jag fick chansen att träffa och arbeta bredvid en läkare som var professionell, respektfull och som fick mig att minnas en gammal ungdomsdröm om att en gång vilja bli detsamma som hon. Men bara för en sekund, sen kom verkligheten tillbaka.

Men andra halvan av natten var nästan toklugn, så det jämnade ut sig. En natt kvar nu innan jag får helg. Och jag tänker inte sia om hur den blir.

Det här med tacksamhet

Okej, jag erkänner. Jag agerade nog lite bortskämt i mitt förra inlägg. Jag vet att jag borde vara tacksam för att jag har ett jobb och dessutom ett fast sådant när så många andra har blivit av med sina osv. Jag vet verkligen det och jag försöker tänka så, men det är inte alltid så lätt att gå genom livet och vara så tacksam. Men visst, jag är det. Jag får en lön imorgon, alltid något.

Och jag försöker göra något åt det. Jag har sökt två jobb idag och jag ska prova på ett nytt område via distanskurser under hösten, om det funkar. Helst hade jag velat hitta nån kurs i journalistik eller möjligen filmvetenskap men jag hittade inga såna på distans och jag har helt enkelt inte möjlighet att studera på heltid igen. Annars hade det varit kul att utveckla skrivandet och finna självförtroende i det och kanske kanske få kombinera det med nåt intresse, tex film (även om jag brister mycket i kunskap även där). Men allt det där är bara rosa drömmoln, så let's leave it.

Att vakna med ett ryck II

Vaknade upp ur en mardröm idag också. Jag vet inte riktigt vad mitt huvud håller på med, men vad det än är så vore jag tacksam för om det slutade.

Vakar av

Idag har jag då sovit ganska dåligt; oroligt med en massa skumma drömmar och flera vakna stunder emellan. Så det var väl bra att jag sov halva dygnet igår kanske. Idag är jag dock ledig. Eller ja, vi har ju möte med nattpersonalen ikväll en timme. Ska bli intressant. Jag hoppas att det inte blir alltför gormigt eller missnöjt. Men det har ju lagts upp bra för att det ska bli så. Men vi får se, jag ska försöka gå dit med en god inställning och hoppas på det bästa.

Sen ska jag vara ledig ända till tisdag kväll eftersom jag lyckats byta bort den helgnatt jag hade. Ska bli superskönt för ryggen.

Mardröm

Snurrig morgon idag. Jo, det är snart lunch men vi kom hem vid ett inatt och jag tänkte slippa behöva sova nån timme i eftermiddag innan jag går på jobbet ikväll, så planen var att sova länge idag. Vaknade strax före tio med ett ryck ur en läskig mardröm. Jag avskyr verkligen psyko-mardrömmar. Drömmen gick ut på att jag fick veta att det inte alls är över; att jag var tvungen att bestämma vart pappa skulle hamna nu. Och det handlade inte om det klassiska som himmel eller helvete utan mycket mer värderande och bredare spektra än så. Hysteriskt och otroligt läskigt. Alla val jag gjorde ur nån slags katalog skulle få konsekvenser för honom sen, konsekvenser jag inte kunde förhindra.

Uhää, läskigt. Hoppas jag tappar den snart. Sitter och dricker te i soffan, omgärdad av tre katter som tycks ha saknat mig lite även om de var lite småsura när vi kom insläntrande inatt.

Hösttendenser

Jag är plötsligt extremt hungrig och ångrar lite att jag släppte iväg Mattias som var på besök, utan att be honom handla först. Men då, för tio minuter sen, var jag ju inte hungrig. Eller så glömde jag bara i vanlig ordning att känna efter, för nu mullrar magen som en galen. Och Mattias har min bil (eftersom kamremmen på hans bestämde sig för att gå av dagen innan han hade tid på verkstan för byte, maximalt och hysteriskt dyrt oflyt) och cykeln bor fortfarande i Ratan så det som återstår är antingen grym fantasi med det som finns i skåpen, eller en promenad till ica. Hm.

Jag är på bättringsvägen, mår faktiskt ganska hyfsat. Men det blir inget jobb inatt heller. Jag vet inte om jag riktigt orkar med full fart nattetid än. Som sagt är det svårt att gissa sig till hur det blir. En lugn natt fixar jag nog, men blir det stökigt är det mer tveksamt. Jag följde med Anna på en promenad längs med älven igår kväll och hela tiden hade jag nåt slags obehagligt tryck över bröstkorgen, som sa mig att helt bra är jag då inte. Och jag var ganska slut när jag kom hem. Trots att vi spenderade en hel del tid på en parkbänk, där vi spanade på alla flyttande gäss (så vackra!) och pratade strunt om livet. Det var en väldigt vacker kväll, mycket höst i luften. Så snart solen gick ner blev det genast väldigt mycket kallare.

Mmm, jag gillar hösten mycket. Jag gillar att klä på mig, de kyliga kvällarna med de vackra tokröda solnedgångarna och alla vackra färger på träden. Och att inte behöva överaktivera sig; att det är okej att sitta inne framför en bra film, dricka te och tända ljus. Det är Sara till 100%, promise. Hade det varit i ett mysigt hus på landet med trägolv och öppen spis också så hade lyckan varit total. Men man kan inte få allt, eller vad man säger.

Damm, död och overklighet

Hela dagen igår kändes som söndag. En soft dag. Var ute på en promenad och mötte hela tiden ungdomar bärandes på sexpack, chipspåsar och engångsgrillar. Det hade varit trevligt att göra nåt sånt. Istället kände jag mig såklart mest gammal som var ute på promenad istället.

Jag har förståss fortfarande inte kommit mig för att dammsuga, trots att dammet snart har övertaget i lägenheten. Anledningen är väl att kattorna fäller päls ungefär hur mycket som helst. Det har blivit en kvällssysselsättning att kamma kattor på rad på balkongen. Men jag tvättar iaf idag och har diskat nästan allt. Så inte bara kaos här. Har fortfarande lite svårt att ta mig för saker, känner en viss tyngd hela tiden, lite som att jag går runt i en lite overklig verklighet. Ja, jag vet inte hur jag ska förklara.

Drömmer en massa om död i olika former också. Säkert klassisk form av bearbetning, men det börjar bli lite jobbigt. Det är inte alltid ångest, men ofta hänger drömmarna kvar i bakhuvudet en ganska lång stund av dagen. Och när jag är ensam har jag svårt att sova alls. Det är mycket nu, huvudet går på högvarv av allt möjligt. Det är som att när det händer något stort så kommer en massa andra saker upp till ytan också. Jag hoppas att saker snart, kanske inte blir som vanligt (vad nu det är), men ändå känns lite lugnare snart. Att känslan av att allt plötsligt står på sin spets går över.

Resdrömmar och jobb igen

Tillbaka till vardagen kanske. Var på jobbet inatt för första gången på över en vecka. Som alltid kände jag mig lite osäker innan, men bara man stigit in innanför dörren så känns det som att jag aldrig varit borta. Imorse när personalen kom sa de att de saknat mig i helgen när jag varit ledig, det kändes faktiskt väldigt trevligt att höra. Behöver kanske sånt just nu.

I eftermiddag har jag varit ute vid havet hos Mattias föräldrar och ätit dietist-middag igen (alltid god mat med utförlig innehålls- och nyttighetsbeskrivning av mamma pensionerad dietist). Det var första gången jag träffade dem sedan kort innan jag flyttade ut och det var trevligt. Sög åt mig av familjkänslan igen. De sitter just och slutplanerar sin stora drömresa som förverkligas i början av juni. De ska till Färöarna. Vad jag förstår har det talats om detta resmål sedan 70-talet så jag är väldigt glad att de passar på att fara iväg och jag hoppas att verkligheten överträffar drömmen om det är möjligt. Det lät iaf väldigt fantastiskt och jag skulle gärna vilja göra något liknande någon gång.

Nej, nu jobb igen. Snart helg va?

This is England?

Har precis sett reprisen av Parkinson, den kanske bästa talkshowen jag vet, egentligen. Visst, den är ganska gubbig, men jag gillar det brittiska, det lugna och stillsamma och att samtalen inte känns så spektakulärt inriktade. Ofta djupa samtalsämnen, vilket tilltalar mig. Anledningen till att jag inte ville missa dagens repris var de stora personerna som var med. Ewan McGregor och giganten (i mina ögon) Kenneth Branagh, vilka faktiskt påminner en hel del om varandra, insåg jag. Mycket intressant iaf. Och ja, jag hade gift mig med either one of them, hehe.

Jag vet inte varför, men det "brittiska" tilltalar mig ofta, trots att jag aldrig varit där. Jag skulle verkligen vilja resa runt hela de brittiska öarna, och jag tror att skulle gilla det. Jag ser mig nästan ännu mer som bosatt på den brittiska landsbygden än den svenska kanske. Men då har jag som sagt inte varit där, och kanske har en romatiserad tv-skapad bild av landet. Visst, mycket är skit där som i alla andra länder, bara den hysteriska övervakningen som sker i London gör att man får rysningar och deras lillebrorskomplex till USA som världspolis är såklart inget som tilltalar mig. Men ja, jag skulle ändå vilja fara dit och skaffa mig en egen uppfattning.

Radiohistoria

Jag gjorde en radiointervju igår. Väldigt kul. Det var med anledning av "historien" förståss. Det var en tjej från radioutbildningen på Strömbäcks folkhögskola som gjorde intervjun. Hon hade träffat Lennart Holmlund dagen innan och verkade lite... ja jag vet, men nånting efter det. Tydligen hade hon fått en stunds samtal med honom efteråt och det verkade tydligt att det stora i det här är att han faktiskt inte förstår sexism och fortfarande inte ser vari det sexistiska är i historien. Sedan att han väljer att slåss med näbbar och klor (och dåliga argument, påhopp på sandlådenivå etc) är ju lite märkligt. För att inte säga dumt. Men men. Det är inte min grav han gräver.

Kul också att det var tre insändare i VK igår som samtliga var negativa till hans "skämtlynne". Två män och en kvinna. Som Anna så smart sa igår så är det väldigt tydligt just nu att det bästa i en sådan här historia är när män och icke-fior uttalar sig mot Holmlund. För kvinnor är bara bittra fruntimmer med klimakterieproblem och Fior är sura feminister med dito. Typ. Det visar igen på vilka som har rätt att sätta dagordningen, vilkas ord som väger tyngst i samhället etc. Intressant så det förslår.

Men tillbaka till radio. Hur gärna skulle inte jag vilja jobba på radio? Det är också en liten dröm sedan länge som jag aldrig gjort något av. Jag hade en liten önskan om journalisthögskolan för länge sedan, men intaget var så högt. Varför kollade jag inte in Strömbäcks journalistutbildning? Too late now, men fy vad koolt. Det är aldrig försent tänker ni postiva människor, men jo det är nog så. Jag har inte råd att plugga mera nu. Inte fulltid iaf.