Har precis sett reprisen av Parkinson, den kanske bästa talkshowen jag vet, egentligen. Visst, den är ganska gubbig, men jag gillar det brittiska, det lugna och stillsamma och att samtalen inte känns så spektakulärt inriktade. Ofta djupa samtalsämnen, vilket tilltalar mig. Anledningen till att jag inte ville missa dagens repris var de stora personerna som var med. Ewan McGregor och giganten (i mina ögon) Kenneth Branagh, vilka faktiskt påminner en hel del om varandra, insåg jag. Mycket intressant iaf. Och ja, jag hade gift mig med either one of them, hehe.
Jag vet inte varför, men det "brittiska" tilltalar mig ofta, trots att jag aldrig varit där. Jag skulle verkligen vilja resa runt hela de brittiska öarna, och jag tror att skulle gilla det. Jag ser mig nästan ännu mer som bosatt på den brittiska landsbygden än den svenska kanske. Men då har jag som sagt inte varit där, och kanske har en romatiserad tv-skapad bild av landet. Visst, mycket är skit där som i alla andra länder, bara den hysteriska övervakningen som sker i London gör att man får rysningar och deras lillebrorskomplex till USA som världspolis är såklart inget som tilltalar mig. Men ja, jag skulle ändå vilja fara dit och skaffa mig en egen uppfattning.
Jag vet inte varför, men det "brittiska" tilltalar mig ofta, trots att jag aldrig varit där. Jag skulle verkligen vilja resa runt hela de brittiska öarna, och jag tror att skulle gilla det. Jag ser mig nästan ännu mer som bosatt på den brittiska landsbygden än den svenska kanske. Men då har jag som sagt inte varit där, och kanske har en romatiserad tv-skapad bild av landet. Visst, mycket är skit där som i alla andra länder, bara den hysteriska övervakningen som sker i London gör att man får rysningar och deras lillebrorskomplex till USA som världspolis är såklart inget som tilltalar mig. Men ja, jag skulle ändå vilja fara dit och skaffa mig en egen uppfattning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar