Namnhistoria

Var förbi affären på vägen hem och i kassan framför stod en mamma med en mycket envis och självbestämmande liten tjej på några år. Hon hette Sara och det kändes liksom helt rätt.

När jag föddes var jag planerad att heta Viktoria (mamma och framför allt mormor var ganska rojalistiska) men när jag väl kom med min bestämda min och mitt illröda hår sa min pappa att det gick ju inte för sig. "Det är ju en Sara." Den historien har jag hört många gånger sen och när jag blev äldre kunde jag också höra honom lite stolt berätta att han hade gjort rätt som ändrat planen. Är man envis med en stark egen vilja och ett humör som få när man vill, ja då är man en Sara, tyckte han.
Mamma var väl inne på en annan linje och sa snarare att jag var lik mormor när jag visade "de där sidorna". Hon menade det något negativt då mormor var ansedd som lite besvärlig, envis och svårövertalad, men jag har alltid tagit det som en komplimang. Min mormor Ida var den koolaste. Envis, självbestämmande kvinnosakskvinna med 7 barn och med en snäll man, smeden Edvin, som fick ta ansvar för barn och hushåll när mormor jobbade som köksa hos rikt folk. En riktig "mor Ida". Saknar henne en massa.

Hm, ja lite familjehistoria plötsligt. Men jag kom som att tänka på det när jag hörde kvinnan i affären lite trött sucka "Men snälla Sara" till sin envisa dotter.