Sista lediga dagen idag. ska ut och jobba ikväll igen och sen hela helgen. Har varit en skön vecka, även om jag bär lite dåligt samvete för att jag faktiskt inte fått så mycket gjort. Jag borde ha storstädat huset, nu har det bara blivit delvis städat och är fortfarande smutsigt på sina håll. Men det är rätt svårstädat här fortfarande. Om vi bara kunde få upp bokhyllor och lite förvaringsmöjligheter så att lådor som står längs med väggarna kunde försvinna och köksbordet slapp vara nån slags uppsamlingsplats för allehanda papper så hade det nog blivit bättre. Men det där ligger inte bara att göra tydligen. Det är någon annan som ska vara med och avgöra hur vi ska göra etc... Konstigt det där egentligen. Hur länge ska jag gå runt och känna att huset inte riktigt tillhör mig lika mycket?
Igår var jag iväg på ordcafé (arr av Ordfront, ABF m.fl) inne i stan, med Susanna Alakoski, augustvinnaren. Jag måste säga att jag inte riktigt hade koll på hennes bok Svinalängorna, innan jag åkte. Men Anna var lyrisk sedan förra veckans ordcafé hon var på och ville att jag skulle bli med. Så vi och Samuel åkte dit. Och det var hur mycket folk som helst, det hade jag inte riktigt räknat med. Men det var trevligt, det var länge sedan jag kom iväg på ett ordcafé. Minns hur det var när jag var aktiv i ordfront i Örebro när vi ordnade egna ordcaféer, det var supertrevligt. Och det ser ut som att den här lokalföreningen har det också. Lite sugen på att aktivera sig blir man ju. Som Anna sa; kunna vara med i en förening där hyfsat radikala saker nämns då och då utan att behöva stå och ta skit för det, det hade inte varit fel. Håller helt med. Som Fi:a får man ständigt vara beredd på att folk vill "kasta saker" på en, eller att de har åsikter om att "män faktiskt inte är djur" (som då åter igen inte har något med Fi att göra what so ever).
I alla fall så hade jag bara en vag bild av Susanna Alakoski, och var ganska off-guard när hon började tala om alkoholiserade föräldrar ur barns perspektiv, vilket tycks vara en del av det som boken hon skrivit handlar om. När hon började läsa ur boken knöts det sig lite hos mig, men texten fångade upp mig på ett bra sätt till sist. Det är konstigt, men fortfarande känner jag ett stort behov av att vara beredd när samtalsämnen eller historier kring detta kommer upp. Som att jag måste ha tid på mig att preparera skölden på nåt sätt. Det landar så personligt, just under den andra, vardagliga skölden jag har som inte vill att omvärlden ska se mig som den lilla tjej jag ibland blir när detta kommer på tal och jag inte är beredd. Då behöver jag liksom stålsätta mig lite extra först. Låter det tokigt? Det är nog det.
Men det är märkligt hur lätt man kommer tillbaka och känner sig som den lilla flickan igen. Man känner igen resonemang eller situationer eller till och med känslor. Nästan varje gång kommer det upp nya minnesbilder hos mig, minnen som jag förträngt på nåt vis. Det känns både bra och jobbigt på samma gång. Och nästan alltid inser jag att jag var en liten flicka som inte hade möjlighet att vara så liten egentligen. Som visste mer än jag borde. Tänkte på det när hon beskrev det ena barnets mamma i boken, som en lite beskyddande mamma som inte ville att hon skulle höra på alla samtalsämnen. Det hade jag nog mått bra av. Att inte veta allt.
Hon läste ett utdrag ur boken som handlade om när flickan Leena går på kalas hos en betydligt mer välbärgad klasskamrat och jag drog mig till minnes hur viktigt det där med födelsedagskalasen var när jag växte upp. Man ville bli bjuden, och det var som något slags accepterade i det där att bli bjuden. Blev man bjuden av någon så var det som ett förpliktigande att bjuda tillbaka, (ett system som för mig innebar lite trista konsekvenser). Vissa kunde bjuda alla i klassen och det var som lite stort. Då var jag också med.
Jag mindes igår just ett sådant tillfälle när hon läste ur boken. Jag var hos en klasskamrat, Henrik, som bodde på en stor gård. Hans hus var enormt stort och hade pool både inne och ute och vill jag minnas. Massa fina saker överallt, välstädat och så stort att man kunde gå vilse när man skulle på toa. Jag minns att hans farmor hade ett eget hus på gården och att hans mamma hade bakat stora maränger. Jag hade med mig ett billigt målarblock från något varuhus som mamma och jag köpt och jag minns hur futtigt det kändes efter att ha besökt hans rum som var fyllt av tekniska prylar och alla roliga saker du kan tänka dig. Han hade egen telefon, minns jag. Själv hade jag inte ens eget rum. Ja, det var lite som en magisk värld.
Jag hamnade där, av en tillfällighet, på ett nyårsfirande kanske 10 år senare sen. När jag gick i gymnasiet, sista året, tror jag. Då kändes det inte alls lika imponerande längre, trots poolerna och att gårdshuset vi var i var så fint möblerat.
Man skulle bli bättre på att skriva ner minnen egentligen. Jag önskar att jag hade talang för sådant. Att skriva. Jag har alltid gillat det egentligen, men har också alltid varit ohyggligt dålig på att slutföra tankar och idéer till något fulländat. Och det kanske är lika bra, vad vet jag.
