söndag, december 30, 2018

A spoonful of sugar

Två nätter i rad då jag fått sova 8 timmar med få avbrott med bettskena i och tyst-tassande sambo på mornarna har gett lite välbehövligt energipåslag. Inte nog dock, men jag mår lite lite bättre. Har lite mer ork.

Ikväll hade jag biodejt med min "work wife" F och vår gemensamma socionompraktikant. Hade tänkt ställa in den men då orken fanns så kändes det kul att åka ändå. Vi bestämde före julledigheten att vi skulle ses och se Mary Poppins tillsammans för att göra något skojigt utanför jobbet efter den minst sagt intensiva höst vi haft. Att F och jag haft mycket har absolut spillt över på praktikanten som, som tur är, visade sig vilja vara med mycket "på riktigt" och verkligen har kunnat vara något av en extra hand.

Vi har på pappret varit fler men jag tror att få skulle invända mot påståendet att F och jag drivit projektet och projektgruppen till väldigt stor del det här året, speciellt nu under hösten då införandet av det nya personalsystemet kom igång på riktigt. Så vi har dragit ett enormt lass tillsammans och med den äran, skulle jag vilja påstå. Hon kan vara den bästa jag jobbat med. Vi jobbar och tänker ofta lika och där vi har våra respektive brister så täcker vi upp bra för varandra. Kanske inte så bra att vi båda har höga ambitioner och krav på oss själva, men det har å andra sidan gett ett bra resultat.

Och två trötta chefer. Före bion satt vi och pratade lite och hon beskrev nästan ordagrant samma trötthetskänsla som jag haft under ledigheten. "Lite som när man varit sjuk och haft feber ett tag, när det känns som att man är frisk men kroppen ändå inte orkar något, som att det kommer en feberkänsla eller matthet vid minsta ansträngning." - Precis så! Skönt att höra henne beskriva det men trist att det är så vi båda spenderar våra ledigheter. Men det minskar ändå min egen oro.


Och filmen då? Fantastisk, helt oväntat faktiskt. Jag hade ett leende på läpparna nästan hela filmen igenom. Precis vad jag behövde.

lördag, december 29, 2018

Att vara trött

Skön kväll; har suttit i mitt hörn i soffan med datorn i knäet, nån legofilm på tv:n som jag kikat på när den pockat på min uppmärksamhet, en kanna te och julklappschoklad på bordet. M ligger på sängen i rummet bredvid, med sin blippblopp-musik i lurarna och nån slags systemdokumentation som han läser på om på datorn. Trötta katter i fyra hörn. Myskväll på riktigt faktiskt.

Jag har varit ledig en dryg vecka men igår var första dagen helt utan något inbokat. Jag ska inte påstå att det varit stressigt att vara julledig, men dels har jobbet fortsatt att pocka på mitt intresse (hade tex en del telefonkontakt på självaste julafton) och så just det där att faktiskt försöka att bara koppla av och låta saker vara som de kommer; det har inte riktigt blivit så. Förrän nu då.

Jag har varit lite halvsjuk sedan jag gick på ledigt. Haft ont i halsen på kvällar och nätter, hostat en del på nätterna och inte kunnat sova. Haft en sjukkänsla i kroppen lite diffust. Utan att riktigt vara sjuk.

Jag hade en halvdag hemma i förrgår då M jobbade och jag skulle bli upphämtad av Lil'sis först efter lunch. Och jag tog mig inte ur sängen. Inte mer än för att hämta frukost. Jag vaknade tidigt som vanligt men blev sedan kvar i sängen och såg på tv utan större engagemang. Sen fick jag hasa mig upp och skynda mig för att bli klar i tid till hämtningen. Igår hade jag en heldag på nästan samma vis förutom att det dåliga samvetet fick upp mig ur sängen för att tvätta, diska, sätta upp allehanda gottigheter till fåglar och ekorrar ute och bädda rent i sängen. Inte så många jobbiga saker kanske, men varje gång tog det kraft på ett märkligt sätt. Bara för att känna mig lite duktig då M kom hem från jobbet.

Jag fick migrän-aura just som vi skulle ha börjat med julmaten i söndags, tog migränmedicin och vilade ett par timmar, men sedan dess har huvudet inte riktigt varit som det ska. Det är som att "migrän-baksmällan" jag brukar ha en dag efteråt har dröjt sig kvar en vecka nästan. Inte riktigt huvudvärk men en slags skörhet som är svår att beskriva i ord. Igår tog jag värktabletter och satte i bettskenan innan jag la mig och fick en riktigt bra nattsömn. 

Så kanske det vänder nu. Men jag blir orolig, som bekant, och oron gör att jag blir yr (det känner jag igen sedan tidigare) och att jag känner efter ännu mer och får för mig en massa saker. Egentligen tror jag att jag kanske mest, utöver nån slags förkylning som inte riktigt får utrymme att bryta ut helt, är ganska ut-slut av en riktigt intensiv höst. Jag har varit dålig på att lyssna på mig själv, dålig på att vila, dålig på att sätta gränser, dålig på att äta bra och röra på mig vilket i sin tur ökat på vikten i en ganska hastig takt mot slutet av året vilket i sin tur gett mer ångest och känsla av misslyckande vilket gjort att jag säkert tagit i ännu lite mer på andra håll som att prestera ännu lite mer på jobbet. Dålig cirkel, med andra ord. 

Så kanske jag behöver vila. Kanske är det ok att ställa in saker jag bokat under ledigheten och istället bara sitta i min soffa med skvalljud omkring mig, läsa bloggar och reportage som jag lagt på hög "i väntan på tid och ork". Jag har varit ledig i en vecka utan att ha tagit en enda tantlur! Det gjorde jag jämt förut, hade aldrig svårt att somna en stund i soffan eller bredvid M då han såg nåt på tv som jag hade milt intresse i. Nu är det som att huvudet surrar på så att det inte går att stänga ner nog för att ta en tupplur mitt på dagen. Det är svårt nog att somna på kvällarna.

Ja, det var en lång rant om mitt mående. Skönt att få det ur mig kanske. Oron brukar minska då och det hjälper. Tre lediga dagar kvar innan jag ska in och jobba två. Sen har jag flaggat för två lediga dagar till men jag får se hur det blir med det.  En sak i taget.

Ode to pappersmanualen

Jag fick en Go Pro-kamera av M i julklapp som jag har lite ångest över att lära mig. Jag tror att det är en del av anledningen till att jag inte använder den rätt påkostade digitala systemkameran jag köpte inför vår första Barcelona-resa; att jag inte riktigt tagit mig tid att lära mig och och förstå den. Och jag gillar inte saker jag inte förstår. I vanliga fall tar jag då reda på det jag behöver men i vissa fall reagerar jag precis just så; genom att frysa och undvika. Ingen bra grej. Så får det inte bli med den här fina presenten. Det ska ju bli snygga kajak-filmer av den! Och kanske några slalom-filmer om vi tar oss iväg på det nu i vinter.

Jag ser mig som hyfsat "digital" men jag får ändå erkänna att jag saknar att ha en pappersmanual att läsa och lära mig genom. Tant har blivit gammal...

Julen kom och gick

Så var julen över för den här gången, på riktigt lika fort som den kom. Men det blev en lugn och trivsam jul, utan drama, med en massa god mat och trevligt sällskap. Vi gjorde vårt egna vegetariska julbord som ett tillägg till de kött-/fiskrätter som svärföräldrarna önskade ha med och det blev väldigt bra. Vi körde en blandning av traditionella rätter, vissa omgjorda till vegetariskt, med lite libanesiska röror, julifierade sallader med mera. 

Lil'sis och Joel var med några timmar innan de for vidare till Joels familj och då var jag och M kvar ett tag till och spelade spel med svärföräldrarna. De fick varsitt spel i julklapp av oss, att ha när vi eller barnbarnen kommer på besök. De gillar att spela men det är inte så enkelt att hitta spel som passar. Sånt där vet man ju som bäst själv och när det är svårt att veta hur ett spel riktigt ter sig så blir det än svårare att köpa till någon annan. Vi lyckades väl sådär i år, skulle jag säga. Men vi hade roligt.

Hoppas att ni också hade en lugn och trivsam jul!

tisdag, december 18, 2018

Klöskatter och tv-bak

Frusen, trött och med en katt som envist biter mig i ena stortån sitter jag i sängen och slösurfar samtidigt som jag ser finalen av "Hela Sverige bakar". Tydligen är mina tår spännande att bita (lite för hårt) i trots att jag gör mitt bästa att inte röra mig under filten. Vi har en hårt bitande pojke i kattfamiljen som går lite för snabbt från vanligt busläge till att bita och klösa benhårt. Han är den största i familjen och jag tror helt enkelt att han inte har koll på sin styrka riktigt. För samtidigt är han den fegaste.

"Hela Sverige bakar" har jag ju ratat rätt hårt förut då jag blev lite less på att Tilde de Paula Eby (som jag absolut annars inte har något emot) alltid skulle skapa dramatik med tårar och djupa berättelser om livssorger av nåt slag. Det är väl okej i ett tv-magasin (heter det så numera?) men bakprogram kan väl få vara lite lättsamma?

Men i och med bytet från Tilde till Tina Nordling (och Johan Östling) så känner jag mig ganska nöjd och hemma faktiskt. Jag gillar Birgitta Rasmusson, hon är en bra motsvarighet till den brittiska Prue Leith och även om hennes sidekick Johan Sörberg inte på långa vägar är en Paul Hollywood så är jag nu glad åt upplägget. Kul med en svensk underhållning som jag inte stör ihjäl mig på. Sen att jag längtar efter en ny säsong av den brittiska motsvarigheten är ju en annan sak.

söndag, december 16, 2018

En vecka kvar

Först igår slog det mig på riktigt att det snart är jul. Och att jag väl tänkte skicka lite julklappar söderut i år också, om än något färre än tidigare år. De flesta syskonbarnen börjar bli stora (två har tom varsitt eget barn nu...) och det är inte riktigt ekonomiskt hållbart att dämpa det dåliga samvetet för avståndet med julklappar till alla. Det har dessutom på sina håll varit mycket av en envägskommunikation och det känns bra besvärligt på så många sätt. Men några ska gå söderut.

Och det kanske är dags att ordna till sånt nu?

Igår for vi till stan sent på eftermiddagen och nyttjade det kvällsöppna köpcentret ett par timmar. Precis lagomt med människor, det är väl inte alla som vill spendera sin lördagskväll kl 19 där riktigt. Så några klappar är klara. Och det utan att jag hunnit göra min vanliga julklappslista, minutiöst planerad till varje person. Nu blev det några spontantidéer och det får väl duga.

Vi ska äta jullunch hos svärföräldrarna och de önskade i år att göra sina favoriter och att vi tar med oss det vi vill ha, något som passar mig väldigt bra. Jag gillar att planera och laga julmaten själv. Då får jag välja ut egna favoriter och får dessutom göra dem som jag vill. Så det har jag börjat kika på idag. Skulle tro att det blir en matlagningsdag på söndag. Möjligen med hjälp av Lil'sis.

Hela veckan är välplanerad med möten nästan oupphörligt så det lär inte bli så många flexmöjligheter den här veckan. Men jag ska försöka hinna planera och handla. Sen blir jag ledig i en väldig massa dagar i rad, det har jag inte ens hunnit tänka på knappt. Men det känns definitivt efterlängtat efter den här hösten. Lite ny ork. Och slappdagar med filmtittande och brädspel (högst på önskelistan). Och kanske hinna läsa den där boken som legat på sängbordet en längre tid nu.

tisdag, december 11, 2018

Huvudbang

Jag vaknade med jordens spänningshuvudvärk klockan 4 i morse. Då skränkatten Nemi fick för sig att det var dags för gos-bus-mat, i den ordningen. En ny företeelse som hon börjat med; hon sitter nere i hallen och skriker tills vi (aka jag) kommer ner. Då kurrar hon ljudligt, mer än någonsin. Skräpkatt. Hon måste ha snappat upp det av Smilla, hon gjorde så sista halvåret, primärt för mat.

Huvudvärken satt då i när klockan ringde och min frukost blev huvudvärkstabletter. Perfekt dag att ha 7 timmar av möten på. Först ledningsgrupp på förmiddagen och sen ett personalmöte med en arbetsgrupp efter lunch. Jag var grinig och inte på mitt bästa humör men framför allt möte nummer två var så trevligt så jag glömde nästan bort huvudvärken en stund. Jag har väldigt fina medarbetare i mina grupper och oftast väldigt trivsamma personalmöten. Vi planerade och summerade, julfikade och så fick de fick julklappar. Inte riktigt ett vanligt personalmöte men ändå.

Mötet blev klart tidigt och då föreslog M att han skulle skjutsa hem mig tidigt och sen ta bilen tillbaka till stan och följa med på nån projektavslutsmiddag som kastats ihop i sista minuten. Jag var inte svårövertalad. Jag har med andra ord haft hela kvällen för mig själv! Och så behöver jag inte fara efter honom heller utan han kör själv - bonus!

Huvudet är faktiskt lite lättare nu efter mestadels horisontalläge framför tv:n i sovrummet, omgiven av tröttsvansar åt alla håll. Jag har hållit mig vaken i hopp om en god natt sömn sen för lite extra bra humör imorgon. Då vankas nytt personalmöte och så ska jag hålla i en utbildning. Typiskt bra att ha huvudet med sig då.

måndag, december 10, 2018

Rock!

Liten jobbseger idag. Som sagt har det varit en hektisk höst. Eller rättare sagt hektiskt år kanske. Och jag gillar det så, har rent av behov av att ha det lite hektiskt, men det behöver vara lite luft ibland. Och varje gång det sagts att det ska bli luft så har det vridits på ytterligare lite istället. Skitkul på så många sätt, oerhört lärorikt men vissa dagar har jag och min partner-in-crime-kollega stirrat på varandra med hängiga ögonlock och försökt hitta sätt att backa upp varandra så att vi var för sig kunnat ta en flex-eftermiddag för att göra ärenden på stan. Luft med kollegial backup.

För ett par veckor sedan kom jag på att vi borde dokumentera vissa saker för att kunna ha ett bra underlag till det första av flera lite framtidsavgörande möten som var idag. Vi trodde kanske utsikterna på effekt var små men på väg därifrån kunde vi försiktigt ana att det gick vägen. Vi får se om det stämmer men det kändes bra. Och det blev diskuterat på ett bra sätt dessutom. 

Inte för att vara sån men just idag är känslan att jag och min kollega rockar, för att använda ett fånigt 90-talsuttryck i brist på annat...

Upptempo

Det har varit en sjukt hektisk period hela hösten. Däri finns en stor del av orsaken till tystnaden i bloggen. När M bodde i Sundsvall försökte vi få åtminstone en egen dag på helgerna då vi inte gjorde något särskilt, eller åtminstone bara var vi och helgerna då jag for till honom och vi helt la tid på vad vi ville var nästan bäst. 

Missförstå mig inte; jag uppskattar verkligen att träffa familj och vänner, att ha saker inbokade och vara iväg på trevligheter. Men när veckorna består i dagar då vi lämnar hemmet 6.30 och är hemma vid 18.30, fixar middag, stirrar på något på tv:n, de piggaste veckorna promenerar 30-40 minuter på gåbandet, duschar och går i säng, då är det rätt mycket hemmasaker kvar att pyssla med då det vankas helg. Och då ska det även hälsas på svärföräldrar, hinna göra ärenden på stan, fikadejta bästsystern, etc, dvs saker som är trevliga helggrejer som man gärna vill vara pigg, trevlig och alert på. Lägg också till lite helgjobb vilket varit återkommande under hösten.

Så jag har saknat våra lugna helger. Jag har saknat mina ensam-hemma-helger (det känns som att jag aldrig är hemma själv längre!) och jag har saknat mina hinna-storstäda-hela-hemmet-helger som känns så väldigt driftiga och belönande. 

I helgen körde vi en påtvingat lugn helg. Vi fick sova för länge, det blev hyfsat städat, vi (jag och Lil'sis) bakade saffransbullar och traditionsenliga Rocky Road, vilket var supertrevligt, Lil'sis och J tom handlade åt oss och jag kunde strosa runt i bekväma kläder hela dagen. Igår var vi förbi svärföräldrarna som varit sjuka hela helgen. De fick adventsfika och det var lugnt och trevligt.

I morse sa M att det kändes som att han fått sova ikapp i helgen och jag kunde bara hålla med. Ny energi för att orka hålla tempot igen. Snart är det julledigt. Jag har planerat att ta mer ledigt än M. Can't wait!

torsdag, december 06, 2018

Fun spring is coming!

Det är ju bra att ha saker att se fram emot, inte minst när det är lite motvind. Så det har jag bockat av nu, tror jag. 

Tidigare i höst så kom nyheten att Sarah Millican, en av mina absoluta favoriter när det kommer till stand-up-komiker, skulle ut på sin första Europa-turné och då stanna till för ett besök i Stockholm i mars. Klart vi var tvungna att ha biljetter till det? Och vi fick med Lil'sis och hennes Joel också och genast kändes det kul att tänka på våren. När vi sen skulle komma på nåt att ge till M:s syster och hennes man som båda fyllde 50 (vilka vi firade i Sollefteå) utökade vi biljettantalet till två till (fick platser alldeles bakom våra) som gav till dem. Det är två anglofiler och då är det klart att de måste få bekanta sig med briljanta Millican. Det är en show mitt i veckan men det blir bra. Vi får anledning att ta lite ledigt och fara till huvudstaden och ha trevligt med skojiga syskon.


Och så såg jag hur Eddie Izzard, min/vår gamla favorit som vi redan sett två gånger, började lägga ut datum på en ny show i Europa och tänkte att det snart skulle dyka upp en i Sverige också. Av någon anledning, medlemskap i the Beekeepers till trots, så lyckades jag missa när det kom och ganska direkt var biljetterna förstås slut. Lyckan var stor när jag trillade över nyheten om en extra show i Stockholm och Lil'sis och Joel var åter lättövertalade så jag var så nöjd då jag lyckades håva in fyra biljetter. Våra två blir en julklapp från mig till M, en riktigt bra julklapp om jag får säga det själv. En till Stockholmstrip ganska precis en månad efter den tidigare är kanske lite väl tätt, men det är det helt klart värt. Stockholm på våren är ju aldrig fel?

En fantastisk vår värd namnet med andra ord. Efter en hektisk höst och vinter så blir det perfekt!

fredag, november 02, 2018

Roadtrip

Förra helgen var vi iväg till Ångermanland och Sollefteå på nåt slags släktkalas på M:s sida. Hans pappa fyller 80 i november, hans syster har fyllt 50 och hennes man likaså och dessutom fyller hans mamma 80 samma dag som svärfar. Bara en sån sak!

Vi hyrde en större bil och eftersom M inte gjort klart beställningen på sitt nya körkort så blev det jag som fick köra hela vägen. Det kändes till en början jättekul men sen 1) blev det värsta snöovädret och 2) så visade det sig vara en automatväxlad bil vi hämtade ut trots att jag trodde mig ha beställt motsatsen. Problem nummer ett visade sig bara vara ett problem norr om Umeå, söderut så fanns det ingen snö utan på sin höjd var det lite blött. Problem nummer två löste sig också, precis lika snabbt som alla sagt dessutom, trots att jag var övertygad om att jag inte skulle kunna köra automat. Men det gick faktiskt väldigt snabbt att lära sig. Och sen gillade jag det rätt mycket till och med.

Festen var på gamla sjukan på ett tidigare regemente och den var trevlig och rolig. Det var betydligt fler där än vad jag trodde det skulle vara. Men det var kul att få träffa lite nya ansikten i släkten jag inte ännu gift mig in i. Jag tycker framför allt hemskt mycket om M:s syster och hennes familj och önskar verkligen att vi/de bodde närmare varann. Det hade varit trevligt.

På vägen ner åkte vi via Kramfors för att hämta upp M:s systerson vid tåget men på vägen hem tog vi en mindre väg mellan Sollefteå och Ö-vik och det var väldigt trivsamt. Jag var lite nervös först då jag egentligen inte gillar mindre vägar utan mitträcke, speciellt inte då det var kallt och fruset ute, men det var en bra och ganska öppen väg så det gick bara bra. Ångermanland visade sig vara ett väldigt backigt landskap och det fanns åtskilliga vackra, enorma gårdar och herrgårdsliknande hus utmed vägen. Svärföräldrarna verkade väldigt nöjda i baksätet; jag hörde dem upprepa flera gånger att det var så skönt att kunna titta ut istället för att fokusera på vägen och körningen. Låter som att vi kommer kunna övertyga dem om att få köra fler gånger.

söndag, oktober 28, 2018

Målinriktad igen

Förra veckan utmanade M mig via aktivitetsappen till våra klockor med en motionsutmaning. Idiotiskt att anta en utmaning från en medlem i en väldigt tävlingsinriktad familj, men det kallas ju inte utmaning för att det är enkelt? Att jag inte skulle vinna hade jag väl koll på, men bortsett det så var det en riktigt bra vecka för min del, mycket faktiskt tack vare vår lilla tävling.

Jag blev manad att promenera mellan möten även vid sämre väder och varje kväll turades vi om att gå på bandet i vardagsrummet. Vissa dagar fick jag faktiskt ihop fler poäng, men i slutet vann han just så pass som det behövdes.

Jag passade på, smart nog, att starta om mitt matt-koll-program (viktklubb) i mobilen också och försöka kombinera dem och därmed ge mig själv en bra start. Och det funkade riktigt bra! Jag vägde in mig i måndags och i fredags morse, fyra dagar senare, tjyvvägde jag mig av nyfikenhet och kunde se att jag lyckats tappa 1,7 kg i vikt. Bra start! Nu har vi varit iväg i helgen och jag har inte hållit kosten helt bra (men ändå tänkt på vad jag valt osv) så invägningen imorgon kanske inte blir lika lyckosam, men bara vetskapen om att jag varit där har gett mig blodad tand.

Imorgon startar vi en ny tävlingsrunda!

torsdag, oktober 18, 2018

På gång!

Heja mig, jag har kommit igång med gåbandet om kvällarna igen! Jag hoppas det är en trend som håller i sig, det är tredje kvällen på rad nu i vart fall. Ikväll var det ganska tungt men jag gick något lite långsammare än vanligt bara och höll ut i minimitiden på en halvtimme. Allt är bättre än inget.

Jag har inte riktigt koll på när M landar imorgon men skulle det vara lite senare än rimligt att jobba en fredag så har jag packat badväskan också. Vi får väl se. 

Jag ska låta det här hålla i lite sen blir det än bättre koll på kosten också. Satan om jag inte ska komma ner i ett bättre trivselläge igen. Det gäller bara att se bortom känslan av gigantiskt misslyckande. Och hålla mig från allt vad speglar heter (dålig snabbtur på stan idag...).

måndag, oktober 15, 2018

Tröttnöt

Idag var första dagen på den här sidan av semestern som jag åkte hem med tårar brännande innanför ögonlocken, i en blandning av irritation och trötthet (det förstnämnda till 70% orsakat/förstärkt av det sistnämnda). Den 'tuffa perioden' har hållit igång ett tag och så fort vi tänker att vi närmar oss backkrönet så är det som att det bara förskjuts. Kvar i projektgruppen i själva verksamheten är jag och en kollega, utan vilken jag på riktigt hade gett upp för länge sedan. Vi har verkligen jobbat ihop oss och jag uppskattar henne väldigt mycket. Vi gör det mesta tillsammans nu, inklusive övertid på helger.

Då det övriga livet inte riktigt tillät så blev det en kväll för övertid igår och jag var inte hemma förrän strax före halv tio på kvällen. Jag har svårt att riktigt komma till ro på kvällen en sån gång. Säkert påverkade det att M åkte till Stockholm på utbildning igår också så jag var ensam och hade ingen att vila mig nära, något jag vant mig vid igen sedan han kom hem på heltid. Så jag somnade sent och vaknade tusen gånger, som det kändes. Nästa gång vi behöver greja på helgen får det bli dagtid, tror jag.

Idag var tanken att jag äntligen skulle hinna ägna tid att få till mina löner i det gamla systemet då det är lönekörning imorgon, men såklart strulade det till sig i det nya så det blev åter akut att lösa saker. Så min plan att minska ner på flexen den här veckan då M är borta (vila, greja i trädgården, städa städa städa och kanske hänga med Lil'sis lite) har lite motverkats redan första dagen då jag suttit med löneadministration nu ikväll.

Men nej jag ska och vill faktiskt inte klaga. Det är fortfarande till absolut största del roligt att vara en så stor del av projektet och jag tror fortfarande väldigt mycket på det, även om det strular mer nu än vad jag trott och hoppats på. Ikväll kommer det här vara jag, alldeles strax om jag får hoppas och gissa:


tisdag, oktober 09, 2018

Uppgradering av höstgarderoben

Inte bara den lite, lite mer generösa kroppshyddan utan även den nästan akuta bristen på passande höstgarderob har fått mig att försöka hitta lite nya kläder den sista tiden. Jag kan inte säga att jag lyckats så bra kanske. Min kollega säger att jag haft fel hjälpredor (med underliggande mening att jag borde ta med henne, vilket antagligen vore en både smart och trevlig sak) och det kanske delvis ligger något i det. Men idag tog jag med mig Lil'sis, som nästan alltid brukar vara bästa sällskapet; hon är min tantvarnare och den som känns ärligast med hur saker faktiskt ser ut och sitter, plus att hon i vart fall lite uppmuntrar mig då jag försöker gå utanför redan upptrampat territorium. Sen har vi ganska lika kroppsform så när jag blir less kan hon prova kläder....

Idag var det nog dock lite tvärtom. Jag provade hon köpte likadant. Så vi har nu likadana trikåkjolar och likadana, fast i olika färg, blusar. Det var en relativt kort men ganska lyckosam shoppingrunda iallafall. Jag hade nog rätt inställning; målinriktad att hitta nåt till en kickoff på fredag, kroppen kändes bättre, självbilden var något mindre dålig osv.

Så utöver ovan nämnda har jag just hängt upp en svart-vit-rutig kavaj (i trikåfeeling), en mörkblå skjorta, lite tjockare strumpbyxor och sist och minst ett par fingervantar. Jag hade hoppats på att ha med åtminstone ett par byxor också; som ett par svarta stretchjeans och gärna ett par ostela kostymbyxor för lite mer fancy kontorskänsla. Men jag hittade inget av det.

Det är ju lite skumt mode just nu. Och/eller så har jag blivit gammal... Det är jättesnyggt med jumpsuits på vissa personer tex (min kollega exempelvis), men de få jag provat har snarare gjort att jag sett redo ut för ett pyjamasparty eller möjligen en clown show. Eller de där snygga kostymbyxorna i trikåtyg som känns sköna som pyjamasbyxor, som sitter snyggt på benen men sen får nån slags halvvägs-harem-häng som gör att det ser ut som att det saknas en blöja eller nåt... Och det där tapetliknande modet som tydligen varit en succé på HM senaste veckorna; jag skulle inte ens idas prova. "Andra" passar i sånt, inte jag.

Nu saknas utöver byxor en riktig vinterjacka. Har jag råd (jag köper nästan aldrig dyra kläder, har av någon anledning lättare för att köpa dyra saker till andra än till mig själv, så det handlar kanske egentligen inte bara om "råd") så skulle jag vilja ha både en funktionell jacka från exv Stadium Outlet (på tal om billigt) och nåt snyggare som en kappa som funkar till klänning tex. Men vi får se. 

När jag är klar med det här lilla projektet blir det inget mer nytt förrän det blir kris på riktigt i garderoben igen. Allt shoppande kan ju ge spenderarångest de luxe.

söndag, oktober 07, 2018

Hjälpsamhet

Så var trädgården "höstad" och segelbåten upptagen. Det har varit en utehelg med vackert höstväder och faktiskt mer utfört än vad jag brukar hinna/orka med. 

När M seglade båten till Sikeå igår så bar jag utemöbler och trädgårdsredskap, städade trädgården och busade med katterna som gjorde allt för att vara i vägen så mycket som möjligt, de små sötdjuren. Idag vaknade jag med väldigt ömma muskler, men på ett bra sätt till skillnad från hur det annars känts den sista tiden.

Och idag skulle båten upp. Den varma sommaren innebar att vi inte var så ensamma om att ha valt det sista datumet för upptagning som vi annars brukar vara. Det var lång kö så vi kunde i lugn och ro hjälpa en annan båtägare att masta av och få hjälp tillbaka med detsamma. Det är annars en rätt intressant sociologisk studie att titta på hur det funkar vid de där tillfällena. Jag ser nog aldrig så många gubbar samtidigt titta på utan att egentligen vilja hjälpa till. Idag stod sex gubbar och tittade på medan en sjunde person desperat försökte förhindra att hans båt skulle fara in i kranen då den hängde i selen på väg upp. Så vi fick släppa saker vi höll på med och komma till hjälp. Som så många andra gånger. Ibland brukar nån då haja till och faktiskt hjälpa till, men inte alla. Märklig företeelse det där. Vi fortsätter ihärdigt ha nån slags "pay it forward"-inställning och hjälpa andra även om de inte hjälper till tillbaka, men det är irriterande. Det finns förstås ett par undantag, alla är inte avoga till oss "icke-bybor". Men det är trist att alltid behöva se till att ha med egen hjälp, i år snälla Lil'sis, för att det inte går att räkna med att få hjälp om man behöver, trots att hamnen är full av människor när det är i- och upptagningsdagar.

torsdag, oktober 04, 2018

Åt fel håll

Jag är så trött om kvällarna igen. Jag känner igen det från förra hösten, jag var ju toktrött långt in på våren. Jag har börjat äta D-vitamin, ställt en burk på skrivbordet så att jag minns att ta dem. Jag vet inte om jag känt nån direkt skillnad än men jag tänker att det inte kan skada. Jag har i vart fall lyckats hålla mig från den förkylning som drabbat kanske en tredjedel av kontoret. Det är tacksamt.

Jag önskar att jag inte vore så trött när jag kom hem. Jag har haft ambitionen hela veckan att åter göra gåbandet till en träningsmaskin istället för att bara vara M:s klädhängare men jag har inte lyckats än. Det skulle kännas väldigt bra om jag lyckades. Jag kanske får försöka på dagen i helgen om tid finns, för att liksom komma igång.

Jag är verkligen i ett igenkännbart hälsoläge just nu. Jag har plockat på mig ungefär en tredjedel av alla kilon jag förut tappade, och det känns verkligen inte bra. Jag vet samtidigt att det inte hjälper att gå runt och känna sig misslyckad och fundera över vad andra tänker om ens misslyckande osv, det späder bara på den onda cirkeln som i slutändan ökar på vikten än mer. Precis så har det nämligen varit de senaste 3 pluskilona. Jag tänker att jag ska göra si och så,;starta om med appen, simma, gåbandet... Istället blir det bara en dålig känsla, lite panik, misslyckande och ihoppressade käkar då kläderna inte längre sitter lika bra. En riktigt skitdålig cirkel, skulle jag vilja säga.

Och det är inte bara det att jag känner mig som en elefant och att jag hajar till för att jag inte känner igen mig själv när jag råkar passera spegeldörren vid toaletterna på kontoret. Jag har även backat lite i de positiva hälsoeffekter jag upplevde när vågen gick åt andra hållet. Stelare/ömmare fötter, mer ont i ryggen, trött osv. Och det är väl just det jag borde fokusera på; att bättre på hälsan lite igen. Men det är svårt, det är tusen gånger enklare att straffa sig själv, tänka elaka saker och få panik över att inte trivas i sin egen kropp. Jag är inte så bra på att vara min egen (positiva) livscoach helt enkelt.

söndag, september 30, 2018

Ett Smilla-format hål i tillvaron

Jag saknar min Smilla-katt så fasligt mycket. Det kommer och går, det försvinner aldrig helt men vissa kvällar (framför allt) så är det smärtsamt påtagligt. Det lät nog sorgligt när jag tidigare ikväll sa till M att det inte längre känns som att någon väntar mig hem, att jag inte längre känner mig efterlängtad och uppskattad på samma vis. Det var mer tydligt med våra gamla katter; när M började bo i Sundsvall i veckorna var det tydligt på Rosa att han fattades henne. Och när jag var borta för länge så fick jag allt höra det av Smilla. Våra myskvällar var obligatoriska och hon sov alltid (med undantag för några nätter mot slutet) intill mitt huvud med min hand på sin mage. Det saknar jag så otroligt mycket. Och hennes klokhet förstås.


Knaskatterna vi har kvar är förstås fantastiska på sitt vis, men jag känner inte alls av den där symbiosen. Än. Det kommer säkert. Vi har ju bara delat kollektiv i 1,5 år och de har ju dessutom varandra på ett annat sätt. Sakta så kommer det till beteenden som börjar likna vanor och rutiner och vi blir alltmer en del av det.


Och äntligen börjar vi få Alice att ta för sig lite mer. Jag lyfte upp henne i sängen några kvällar men hon ville som inte riktigt vara kvar där. Tills jag la en filt vid fotändan; direkt hoppade hon upp och nu är det plötsligt så det ska vara varje kväll. Såklart, man kan ju inte ligga direkt på täcket heller... Hon spinner oftare och känns mer trygg och kopplad till oss nu än förut. Det har tagit tid att få hennes förtroende men det kommer. Hon börjar kanske förstå att det här är hennes för-alltid-hem.

Jobberi

Det är den sista september idag och jag vet på riktigt inte vart den här månaden har tagit vägen. Det känns inte som att jag kom åter från semestern för ganska precis en månad sedan iallafall. Det är som för- och nackdelar med att ha så pass sen semester. En nackdel är att jag kastades rakt in i maxfart utan att riktigt få utrymme att jobba mig tillbaka till max. Sen är det ju en nackdel i sig med mitt arbete att all ledighet kräver att jag jobbar ikapp den tidens arbete då jag är åter eftersom vi aldrig har någon som täcker upp fullt ut då vi är borta utan. Kollegorna tar förstås i det mest akuta men allt annat blir ju liggande. Skulle jag byta jobb står det ganska högt upp på listan; möjlighet att ta ledigt med gott samvete.

Projektet med det nya systeminförandet (av nytt personal- schema- och tidrapporteringssystem till vår verksamhet för våra drygt 700 medarbetare) har varit fullt igång sedan dag ett efter semestern också, vi hade 3 projektdagar första veckan jag var åter. Väldigt skojigt att vara en så pass stor del av det men det kräver mycket tid. Jag och en kollega har just fått i uppgift att hjälpa personalavdelningen att konvertera om ungefär 300 anställningar, ett jobb vi fått grönt ljus att göra på övertid eftersom den andra tiden redan nu inte räcker till. Så idag har jag spenderat lite drygt 6 timmar på jobbet med det. Det ÄR som sagt roligt och det är också en begränsad period. Till årsskiftet ska det vara integrerat och färdigt. Då får det bli lite vila.

När vi hade projektdag senast med projektledaren från Stockholm så berättade han att han annars är van vid att personer som haft våra uppgifter i införandet brukar förväntas lägga 20-30 timmar per vecka och därmed också få avlastning med motsvarande. Så han var lite förundrad över hur vi fixat det uppepå våra vanliga välmatade heltider ända sedan årsskiftet. Men då har han i och för sig inte sett våra flexsaldon...

Nä, jag vill faktiskt inte klaga egentligen. Jag har lärt mig sjukt mycket och haft väldigt kul under tiden. Klart att annat blivit lidande, att jag inte riktigt känner mig tillräcklig i min ledarroll i övrigt och att det ibland känns som att huvudet är så överhettat att jag knappt minns vad jag sist åt eller vad jag gjorde för några minuter sedan. Men det roliga överväger. Och det kommer bli märkligt att sen bara återgå till det vanliga. Om det nu blir så.

tisdag, september 25, 2018

40 is...

Nej, jag gick inte under av att fylla 40, jag lovar. Bloggen gick tillfälligt under av lite oklar anledning, men faktum är att jag skrivit ett dussintals inlägg sedan sist. Jag har bara inte fått dem på pränt. Den som lyckas ta fram en diktafon som kan läsa av dikteringar du tänker - den borde få ett alldeles särskilt pris. Hur fantastiskt vore inte det?

Födelsedagen var fantastisk! Eller ja, vi firade två dagar i förväg, vilket jag alltså inte visste om. Jag trodde det skulle hända nåt på lördagen, men inte vad. Så när Lil'sis dök upp på fredagens morgon och tvingade mig lämna min just påbörjade storstädning och istället följa med till stan, så blev jag inte så lite nervös. Vi simmade, softade i bubbelpoolen, åt frukost på stan och så fick jag välja ut smycken som tidig present i en guldsmedsbutik. Sen en del märkligt omvägsfarande med bilen tills vi till sist kom tillbaka hem. Där hade det dukats upp och pyntats i ett stort partytält och M och Joel kämpade i hettan med ett enormt matlagningsprojekt. Jag blev tårögd då min ena lillebror med familj plötsligt dök upp, de hade kommit från Borås för min skull. Min storebror hade också varit planerad att komma men då hans dotter gått över tiden så vågade han inte åka då han inte ville missa sitt första barnbarns entré (förståeligt, men hon visade sig vänta ett bra tag till sen).

Finaste vännerna kom (en viktig saknades men då han flyttat långt bort så var det logiskt), svärföräldrarna kom och vi hade alla en fantastisk kväll i vår trädgård. Precis vad jag önskat mig! Jag har nog aldrig känt mig så bortskämd.

måndag, juli 30, 2018

Motvilligt jubileum

Utöver det så måste jag lägga lite tid på städning. Det vankas ju läskig födelsedag till helgen och M och Lil'sis har nåt planerat som jag hemskt nog inte har en aning om. Försökte fråga M igår om det krävs storstädning av huset inför helgen och han svarade bara "Det är väl aldrig en dålig sak oavsett, om vi har tid?" Inte mycket till hjälp alltså.

Jag är inget bra på överraskningar och försöker att inte tänka på det så mycket. Men städa kommer jag nog försöka hinna göra oavsett. Dels för att det behövs (big time) och dels för att det då kommer att kännas som att jag förberett mig inför helgen på något sätt iallafall.

Jag trodde faktiskt inte att de skulle ordna något, det är ju annars jag som är fixaren i familjen. Men då Lil'sis reagerade väldigt mycket och irriterat då jag berättade för nån vecka sen att mamma skulle komma upp till min födelsedag så då förstod jag att det var nåt. "Men det funkar ju inte, nej det går inte!!", och sen fick jag ett meddelande från mamma att hon bokat om till en vecka senare "så det inte blir så stressigt för dig din första semestervecka"... Hur det än är så hoppas jag på nåt trevligt och ofarligt, det är väl mina enda förhoppningar.

Semester!

Japp, lagom tills väderprognosen äntligen visar mulet och regn i typ två veckor i sträck istället för den tropiska värme vi haft de senaste 4-5 veckorna, ja då är det dags för mig att ta semester. Jag är glad för regnet, det behövs verkligen, men jag vill förstås inte att det ska regna hela min semester. Men, man ska inte klaga osv. Jag har ju betald semester i vart fall.

Och nu är den väl på riktigt. Helgen som gick fick jag jobba och ska man vara korrekt så börjar den ju inte förrän idag men efter att ha fått jobba flera helger den här sommaren så hade jag hoppats på en jobbfri helg just före semestern. Men icke. Nu var det inte som att jag fick jobba mer än ett par timmar, men ändå. M har beredskap i en vecka och har jobbat mer än mig. Telefonen har ringt flera gånger, även på nätterna. Han har varit nervös över det då det är hans första beredskapsvecka på nya jobbet, men jag tror att det bara gått bra. Förstås.

Jag började första semesterdagen med att kliva upp vanlig tid och fara med M in till stan då han for till jobbet. Jag har lite ärenden här idag och tänkte att jag liks kunde åka tidigt så vi inte behövde ta två bilar. Jag ska strax bege mig till simhallen och träna, sen äta lunch med Lil'sis, gå en stund på stan med henne och sen besöka en nagelmänniska (jag minns inte vad titeln är?) för att få snygga semesternaglar. Ser fram emot det, jag hoppas att hon är duktig och att jag lyckats komma på hur jag vill ha dem (alltid svårt). Tvekade länge att göra nåt sånt igen eftersom naglarna blev så förstörda sist, men det känns bra och fint på nåt vis med snygga naglar/händer. Så när jag hittade ett lokalt instagramkonto som såg bra ut så bokade jag in mig hos henne.

Imorgon ska jag träffa lite andra semesterlediga kollegor hemma hos vår kollega som fick barn nu i juli. Det ska bli skojigt! Och mysigt att få träffa lillbebisen. På onsdag ska jag fika med en gammal kollega och på torsdag kväll har vi preliminärbokat in en spelkväll med Lil'sis och Joel. Så veckan är redan halvbokad. Det känns bra. Jag ska försöka få in en träff med Anna och Ulrika också, våra semestrar synkade ju inte så bra i år så de har börjat jobba nu. Men en kväll borde vi kunna ses.

Om ett par veckor kommer mamma upp och hälsar på och har med sig ett av syskonbarnen, Lea. Det ser jag också fram emot mycket, det ska bli roligt. Jag känner ju tyvärr inte mina syskonbarn så bra då de bor så långt borta, så det ska bli lite extra roligt.

lördag, juli 21, 2018

Vad jag ska göra på semestern? -Sova!

Jag har en arbetsvecka kvar till semester nu. På sätt och vis känns det som att det kvittar, som att jag skulle kunna fortsätta jobba på utan att vara ledig, men på ett annat sätt så kan jag visst känna att jag skulle behöva lite vila. Men semestern är väl oftast inte så fokuserad på vila, det ska snarare göras så väldigt mycket. Och jag skulle på riktigt mest bara behöva sova. Sen om huset mirakulöst kunde fixas och ordnas till under tiden som jag sov så vore det perfekt.... Det är annars mest det som finns planlagt för sommaren.

Men jag har fått lite sömn under en lång tid nu. Det började redan i vintras med att jag vaknade lätt och hade lite svårt att bara somna på kvällarna. Jag var uppe några gånger om nätterna, kollade till nån katt eller bara försökte tömma huvudet. I takt med att Smilla åt sämre så passade jag på att ge henne extra mat om nätterna då jag ändå var uppe, och sen blev det lite som att det var därför jag var uppe. Vaknade av hennes tassande steg. 

Jag började kolla sömnen med en app som mäter med hjälp av klockan och även om jag vet att de inte är helt pålitliga så känns det ändå som att statistiken jag får stämmer överens med känslan av hur det är. Det är absolut inte katastrof, men det är mindre sömn än vad jag brukar försöka få till och mindre än vad jag tror att jag behöver. Men såklart försöker jag att inte fokusera så mycket på appen.


Bilden visar julis statistik och det är ju inte så många gånger som det är rött, men kanske lite för få gånger grönt? Ja, hursomhelst så ska det bli intressant att se om det ändras under semestern.

Smilla 3/7-2000 - 16/7-2018

Jag har som dragit mig för att skriva om det för att det fortfarande slår mig så hårt i hjärtat varje gång det blir tydligt igen (och igen och igen och igen) i huvudet. Min bästa, finaste så innerligt älskade och behövda Smilla finns inte längre.


Vi for och vägde henne och deras våg (-ar, jag insisterade på att få prova en våg till, med samma resultat) visade på en nedgång på över 100g på en dryg vecka, vilket gjorde att hon vägde 1,9kg bara. Men hon mådde fortfarande ganska bra då, så efter kontakt med veterinären så bestämde vi oss för att låta henne vara lite och se. Veterinären sa att hon trodde det skulle kunna bli sämre ganska snart och att det kanske var en vecka kvar innan det blev dags att ta beslutet. Så jag visste att det var på väg dit, men jag ville ha mer tid med henne. Hon var fortfarande så frisk i sig, som att hon var som vanligt mentalt men kroppen stängde av.


Värmen tog också ut sin rätt och under helgen så såg vi att hon tyckte det var tröttsammare att hålla sig i gång. På söndag kväll var det som att orken plötsligt gav upp. Hon tvekade först inför att gå ner för trappen till kattlådan (vilket hon inte haft större problem med innan), så jag bar ner och upp henne. Sen såg jag att hon hade lite svårt med balansen, att bakdelen inte riktigt styrde fullt ut. Hon åt sina mixade räkor (det hon helst ville ha hela sista veckan) och drack vatten men det var ändå som att orken rann ur henne. 

På söndag natt låg jag hos henne på vardagsrumsgolvet hela natten. Ibland höll hon tassen på min hand, ibland gick hon undan och låg en bit bort. Jag bar upp kattlådan och trots att hon var svag så gick hon på den. Min lilla stjärna.

På morgonen ställde vi båda in jobb och jag ringde veterinären och fick första tiden. Tyvärr var det inte "vår" veterinär som var i tjänst och Smillas liv avslutades lite väl fort när vi kommit in. Jag hann inte tänka och inte heller kändes det som att jag fick tid att få henne att känna sig trygg innan det var igång. Tankar jag fick först efteråt, just när det hände var allt bara rörigt i huvudet. Hon somnade in och det var fruktansvärt och efteråt kändes det bara som att det gått för fort.

Jag känner henne i huset fortfarande, har ropat på henne då vi kommit innanför dörren efter jobbet, vaknat och varit på väg upp för att kolla till henne på nätterna. Jag gråter när jag tänker på henne, även då jag försöker att tänka på henne som hon var innan, på saker vi gjort, hyss hon hittat på och allt bra hon lärt mig. Jag har en känsla av dåligt samvete som jag inte kan förklara och trycker hela tiden ner en panik över att hon så definitivt är borta. Det går inte att återta. Hon, Rosa och Mina som var mina tre hjältar då jag flyttade hit, de är borta för alltid. Oåterkalleligt.


Jag tog hela dagen ledigt men har jobbat sen. Det har inte funnits nån kollega i tjänst som jag känt att jag kunnat prata med direkt så jag har bitit ihop till huvudvärk, hållit mig för mig själv, hoppat över fika, gått iväg på lunchen och försökt fokusera på jobbuppgifter. Jag vet att alla inte förstår kärleken till ett djur, vilket tomrum de kan lämna eller hur viktiga de kan vara. Men det är tråkigt att det inte är lika okej eller ens förväntat att sörja för ett älskat djur som för en älskad släkting eller vän.


Jag saknar henne så att det på riktigt gör ont. Som att jag gått sönder eller fått en permanent tagg i bröstkorgen. Men jag är tacksam för de 18 år vi fick. Älskade Smilla.

tisdag, juli 10, 2018

Kattkollektivet

Med de andra galningarna, och Alice, är det annars bara bra. Alice vill mest vara ute även om hon snällt fogar sig och kommer in på kvällarna och sover hemma. Charlie är inte längre så rädd för att vara ute utan hänger med syskonen om dagarna då vi är på jobbet. Nemi håller på att rensa hela byn på dess musbestånd, tror jag för det är ständigt "lekande" alt tuggande på små mussvansar. Grannkatten Marx har börjat stanna ute och oroa sin personal men våra tonåringar kommer precis som sin mamma in på kvällarna. Efter allt busande om dagarna så sover de nästan som utslagna om nätterna och tittar inte ens upp då jag är uppe och stökar.


Ja, de är många och ja, det går åt en del mat (även om de nu förser sig rätt bra utomhus) men jag ångrar faktiskt inte ens sekund att de fick möjligheten att stanna här allihop tillsammans. De är ett riktigt A-team tillsammans med Marx och jag kan inte minnas hur det var före dem nästan.

Och som grannen sa; kan de ha ett bättre kattliv än såhär?

Smilla-vikt

Och Smilla då? Jo, hon kämpar på min lilla kompis. Veterinären var bekymrad sist och sa att om det inte blir bättre nu så är det på målsnöret ändå. Så vi ska dit imorgon eftermiddag bara för att väga henne och se om hon gått upp något i vikt sedan vi var där. Jag hoppas hoppas hoppas hoppas det. Enligt hemmavågen har hon gått upp 100 gram och även om det inte låter mycket så är det en bra start. När vi var där senast hade hon gått ner 350 gram på ungefär en månad, så på så vis är det absolut mycket.

Efter besöket sist fick vi med oss medicin för sköldkörteln att testa på henne. Hon hade sedan tidigare besök ett förhöjt värde på T4, men egentligen tyckte inte veterinären att det var högt nog för att det skulle vara problemet. Men hon sa samtidigt att viss expertis säger att även vid små förhöjningar ska man sätta in behandling så det är det vi testar nu. Och så tog vi bort det smärtstillande hon fick, vilket jag tror var en stor bov bakom den bubbliga magen.

Magen är mycket mindre bubblig, hon äter mycket bättre (de flesta dagarna, hon har tröttdagar också, då går mitt mod ner till definitiv nollpunkt), sover inte längre lika djupt och mycket och känns mer engagerad och glad. Men jag vet inte säkert hur det står till med vikten. Men jag hoppas, som sagt. Har hon inte gått upp, eller hemska tanke gått ner än mer, så är jag ganska säker på att rekommendationen kommer att vara att hon ska få somna in inom en ganska snar framtid.

Så ja, morgondagen känns läskig även om hoppet finns. Fina Lil'sis ska följa med som moraliskt stöd, vilket känns väldigt bra. Försöker se det som en liten roadtrip för oss tre.

På tillfälligt besök i cruisingfilen

Tiden bara rusar iväg och varje kväll är en "ikväll ska jag försöka blogga lite"-kväll som fallerar. Jag jobbar fortfarande, och tre veckor till (eller om det är 3,5?) men det är faktiskt först nu som det där jobblugnet börjar sjunka in på riktigt i medvetandet. Det har varit en väldigt hektisk vår, kanske lite för hektisk, så inbromsningssträckan har varit lite extra lång den här sommaren. Samtidigt så är det fortfarande himla kul att ha få vara med i projektet som tagit upp merparten av min tid (nästan varit utöver min ordinarie heltid, om jag ska vara ärlig). Lärorikt och utvecklande, jag har fått en helt ny syn på upphandlings- och införandeprocesser. 

Så egentligen har det varit betydligt lugnare i sisådär två, tre veckor nu, men som sagt det är först den här veckan som jag kanske fattat det. Kommit förbi "vad är det jag har glömt"-fasen och kunnat plocka upp små miniprojekt som jag velat pyssla med ett tag. Idag for en kollega och jag iväg och handlade lite nya grejer till kontoret tex. Nu när det är säkert att vi ska sitta kvar i det huset (vilket varit oklart sedan vi flyttade in för tre år sen) och vi fått fikarummet renoverat så behövdes lite småfix för att öka på trevligheten lite. Och det var kul och verkligen inget jag brukar ha tid med annars. Jag har också rensat en massa (ytterligare en favoritsysselsättning), styrt om lite och strukturerat upp ännu lite mer i OneNote (som jag nästan inte kan leva/jobba utan längre) och såklart roddat en del åt semesterlediga chefskollegor. Och svarat på tusen frågor och visat nästan lika många saker för vår chefsvikarie som aldrig tidigare jobbat som chef. Det är också kul (även om hon egentligen har två andra mentorer utsedda...) och så håller det huvudet lite alert. Det går ju inte att snooza till nu, det är långt till semestern än.

Jag trivs och gillar mitt jobb väldigt mycket, men jag sneglar fortfarande lite åt sidorna och framåt för att se vad som skulle kunna finnas för alternativ. Nån gång, nånstans. Jag fyller snart (huga) 40 år och vet ännu inte riktigt vad det ska bli av mig när jag blir stor...

tisdag, juni 26, 2018

Smilla update

Och Smilla då? Ja, de där kräkdagarna tog mycket utav henne, det är då säkert. Jag bannar mig själv fortfarande, även om jag vet att det inte leder någon vart. Hon pendlar mycket; äter bra ena kvällen eller morgonen för att sen kännas trött/svag en annan del av dagen. Hon tar inte för sig så mycket själv om dagarna så även om hon nu är inne själv på dagarna då vi jobbar så är matskålarna hyfsat orörda då vi kommer hem. Sen kan hon äta igen lite på kvällen, men över lag känns det som att hon inte riktigt har orken.

Jag drömmer oros- och stressdrömmar om det och vaknar ofta och försöker ge henne mat om nätterna. Ikväll så har jag mejlat veterinären så får vi se vad hon säger. Jag skulle kanske gjort det redan direkt efter kräkdagarna, men jag ville se om hon kom igen. Och så har jag väl oron över att hon ska säga att det nu inte finns mer att göra. Jag kan helt enkelt inte riktigt hantera det. Jag tycker ju inte att Smillas livsglädje är borta, hon är fortfarande Smilla. Trött och inte så stark, men hon är fortfarande så sällskaplig, nyfiken och det känns som att hon vill. Jag tror inte det är en projektion från min vilja faktiskt. Hon känns inte sjuk, "bara" svag/trött.

Så ja, vi får väl se om veterinären ringer imorgon och har någon idé. Det känns skitläskigt men vi kanske måste komma tillbaka och få en ny bedömning igen. Jag vet inte vad jag ska tro riktigt, jag pendlar i takt med att hon gör det. Hennes pigga kvällar/mornar då hon äter bra och har humör och känns pigg i ögonen så känns det bra och som att det är på väg att vända. Sen när hon är trött och lite ointresserad så går hjärtat sönder istället.

Håll en tumme för att det inte är nu det slutar. För att det finns någon lösning vi inte tänkt på. Något de inte kollat som är enkelt att åtgärda. Jag skulle göra vad som helst för det.

söndag, juni 24, 2018

Midsommar 2018

Midsommar kom och gick. Är det tråkigt att säga att det mest är en anledning till långhelg mer än något annat? Tredagarsledigt är ju som inte så tokigt. I år var de flesta upptagna på annat håll, vilket vi nog båda tyckte var ganska skönt. En lugn storhelg utan måsten eller en massa planer. Så vi höll oss hemma och gav bort lite tid till byalaget för att preparera inför firandet i byn först på morgonen och sen vara med på själva arrangemanget på eftermiddagen och sälja lite lotter och prata med folk.

I hällregnet. Det var nämligen inte fantastiskt väder. Dagen före var helt okej och så även söndagen, men själva aftonen regnade helt bort. Skönt det med på nåt vis. Är det tokigt?

Regndans kring midsommarstången

Vackra Tullgården!

Regn eller inte; båtarna hade sina fina flaggor i topp

På midsommardagen gjorde jag en del av den mat som vi hade tänkt göra på fredagen (vi åt sojakorv med bröd till midsommar-middag, mysigare än det kanske låter), bakade en tårta och så for vi in till stan och våldgästade Lil'sis och Joel. Vi åt en massa och såg sen film, det var väldigt trevligt.

Vegansk potatissallad med halloumi och sojachorizo







Hallontårta och Joels brownies; massa gott!

Lugnt och skönt och alldeles lagom helg. Gräset är klippt, badrumsgolvet skurat, jag har fått utlopp för baksuget och behövde inte jobba på hela helgen. Gott så.

fredag, juni 22, 2018

Korkad personal

Smilla var lite, lite bättre igår morse. Åt fisk och verkade hungrig. Åt mer mat men kräktes sen igen. Det var som att hon försökte vara piggare men magen drog åt andra hållet. Så jag lämnde henne med en klump i min mage över hur det skulle gå.

Så på vägen hem från jobbet igår, då vi pratade om vad vi skulle handla med för mat till henne, så slog det mig plötsligt. Hon är allergisk mot torrfodret!

Vi köpte nytt torrfoder i måndags. Ett med samma syfte som det från Royal Canin som veterinären rekommenderat, men från Hill's istället. Vi köpte det för att kunna byta ibland; Smilla har en tendens att ledsna om hon får samma jämt. 

Till saken hör att sist då vi skulle prova foder mot problem med sköldkörtel (för att se ev effekt, men sen hade hon ju bra sådana värden så det behövdes inte) så hände samma sak. Då hade de inte kvar det från Royal Canin i butiken så vi köpte Hill's och Smilla började kräkas och få diarré. Även då tog det ett par dagar innan jag fattade kopplingen och vi var väldigt oroliga och trodde hon var på sluttampen. Att jag inte mindes det?

Så nånting i Hill's mat är hon helt klart känslig mot. Så himla korkat att jag inte fattade det tidigare. Igår då vi kom hem skyndade vi bort med den maten och kokade fisk och hällde upp annan mat. Sedan dess har hon i princip ätit - sovit - gosat -ätit - sovit - gosat osv. Inget mera kräkande och en betydligt piggare Smilla väckte mig hungrig vid sju i morse.

Jag bannar mig själv att jag inte fattade! När hon redan är för tunn så påverkades hon fort av två dagar av kaskadkräkningar. Hon har som inte mycket reserver. Dumma, dumma personalen.

onsdag, juni 20, 2018

Rosa under

Så till nåt mer ytligt för att distrahera. Det var väl inte supersuccé med den vita blusen idag. Jag hade vit bh och ett vitt linne under men vid första toabesöket på jobbet så insåg jag att allt var typ genomskinligt. Kanske skulle kollat det noggrannare innan jag for? Beklagade mig lite hos min kontorsgranne som är en betydligt mer stylish kvinna och hon himlade lite med ögonen och sa att jag "såklart inte" kunde ha vit bh under vita kläder. Som om det vore det mest självklara. "Hudfärgat, eller kanske ljusrosa måste du ha".

Utöver det tyckte jag att jag såg valkig och gammal ut också (en riktig höjdardag rent självbildsmässigt har det varit).

Så i väntan på att M skulle jobba färdigt så gick jag ner på stan efter jobbet och smet in på Lindex där jag lyckades hitta min förra bh som jag faktiskt är riktigt nöjd med fortfarande. Provade hudfärgade men ryggade tillbaka av hur eländigt det såg ut (lite som en dålig BUS på min bleka hud) och provade istället en ljusrosa. Det funkade, totalt oväntat, mycket bättre. Så nu äger jag en sån, vem hade kunnat tro det? Jag Stålmannen-bytte-om till den efter att jag inhandlat den så att jag inte skulle fortsätta min påbörjade karriär som bh-reklampelare och resultatet blev bra.



Sen gick jag förbi Rituals och handlade tvål och handkräm i pumpflaskor till badrummet, något jag funderat länge på. Jag har varit förbi och testat dofter och handkrämer några gånger och fastnat för en tvål-handkräm-serie, som jag dessutom tänkte skulle se lite lyxigt ut på handfatet. Så idag slog jag till (höjden av shopping-velare är jag, om ni nu inte redan uppfattat det), plus en hudkräm som är av lagom storlek att ha bredvid sängen såväl som i handväskan, med samma doft. Lite vardagslyxigt sådär.

Jag hann strosa igenom ett antal andra butiker jag annars sällan besöker, men jag köpte just inget (mer än en ny plånbok som var på rea, till M som blev av med sin inklusive innehåll i fredags (ska man cykla med plånboken i bakfickan egentligen?)). Men det blev en skön distraktion till stresskänslan över jobb och emlig kattkompis.

Ofrånkomlig nedräkning

Ikväll har jag haft ett mindre melt-down kring min bästa kompis. Smilla har varit lite hängig i ett par dagar och jag tror såklart det värsta. Hon kräktes både i förrgår och igår och igår ville hon inte riktigt äta och såg som hängig ut. I morse fick jag henne att äta lite torsk och räkor men jag var ändå orolig då jag for. Vi hade bokad middag med svärföräldrarna efter jobbet (som för M:s del drog ut på tiden) så vi blev sena hem och jag hade som en oro under huden för hur det skulle vara. Hon var inte så sugen på blötmat ikväll heller men räkor gick ner med ganska okej aptit, i några omgångar. Men hon ser fortfarande lite hängig ut.

Jag försöker tänka, och M försöker påminna mig om, att hon haft "episoder" som denna förut och att det gått över. Att hon gärna blir väldigt ledsen i sitt kroppspråk när hon mått illa. Att provsvaren vi tog sist var okej och att hon faktiskt ätit lite lite bättre sedan dess. Att hon vissa dagar känts som att hon lagt på sig lite (och vissa dagar det motsatta).

Men jag oroar mig ändå och undrar om det är de sista veckorna eller, hemska tanke, dagarna som börjar smyga sig på. Och det går bara inte att tänka. Vi har myst i sängen medan M tittat på tv:n och jag har blött ner henne med lite tårar då jag inte kunde jaga bort tanken på att hon inte längre skulle finnas. Förstå hur lång tid 17-18 år är (hon blir 18 år om ett par veckor). Det finns nästan inte en tid utan henne.

Men vi är inte där än och förhoppningsvis så är det bara en svacka. Vi får väl se.


tisdag, juni 19, 2018

Tant Sara

M hade nåt slags mission idag efter jobbet; jag skulle handla kläder som är ljusa, gärna vita. Jag har ju gått utanför min lilla box och köpt lite olika byxor som inte är svarta/mörkblå utan snarare med mycket färg/spräckel/mönster och varje gång jag försöker matcha dem med något så har det gått sådär och slutat med en svart topp som jag nu har till typ allt. Och varje gång har M påtalat att jag borde "ha nåt vitt" till. Så idag skulle det tydligen inhandlas.

Jag har nog aldrig provat så mycket vitt i mitt liv, och det ena såg värre ut än det andra. Jag har hemskt svårt att se mig själv i vitt; jag tycker jag blir tjockare, blekare och tröttare och sist men inte minst så "syns jag" som på nåt vis mer. Hemskt obehagligt. Och så är vita kläder inte sällan genomskinliga och jag har ingen lust att ha kläder som ger full insyn i valk-landet så då måste jag ha linne under och vips blev det krångligt, knöligt och besvärligt.

Men, hur det än är så har jag faktiskt med två vita blusar/toppar och ett nytt linne med mig hem. Vi får väl se hur mycket de blir använda. De var inte särskilt dyra, men det skulle ju kännas lite onödigt om de inte kom till användning. Jag har ju mina tokiga byxor som behöver lite lugnare kombos, så jag får väl försöka vänja mig vid tanken på mig själv i vitt.

Av: Gunilla Dahlgren

Och ja allt det här med vad jag klär i för färger, vad för typ av byxor jag kan/bör ha alt undvika, hur saker kombineras och så vidare och så vidare är förstås ett hyfsat tydligt uttryck för den, i brist på skojigare uttryck, lilla ålderskris jag faktiskt känner av. Eller snarare; "Sara-blir-tant"-skräck jag upplever. Jag vill så orimligt gärna fortsätta vara 30-something ett litet tag till. Bara lite!

Överbelastning

Idag har jag varit mer än lovligt virrig i mitt utförande på jobbet. Jag var på riktigt helt säker på att jag haft en konversation med en av mina arbetsgrupper, sådär säker att jag liksom såg det framför mig, tills jag insåg att jag nog snarare drömt det hela inatt. Antagligen i en process där jag kom på att jag aldrig tog diskussionen igår som det var tänkt. Jag sökte liksom fibrilt i samtalshistoriken och bland sms för att liksom hitta bevis för min tes, men fick som sagt se och visa mig rörigare än någonsin.

Ja, så kan det vara. Det är som också en del av allt kanske. Mest troligt en reaktion på att det trots allt börjat lugna ner sig lite och då finns det plötsligt tid till att lösa saker som skjutits på och fixa viktiga saker som inte varit prio ett, trots att de är viktiga, under en tid då jag verkligen bara hunnit det som brunnit mest intensivt. Så visst, det är fortfarande mycket på mina listor (i plural) men det akuta har ordnat sig och då börjar ena hjärnhalvan plötsligt sova igen sig...

Fin teori, va? Jag bjuder på den idag....

//Virrpannan no1

lördag, juni 16, 2018

Nattsuddare

En riktig tröttnöt till Sara sitter och väntar på ett meddelande från bästmannen att han vill bli hämtad från den "cykelfest" de har med jobbet ikväll. Eftersom de ska ha ha AW på måndag så lät det inte som att det skulle bli så sent men det kan vi väl säga inte riktigt stämde. Det är såklart helt okej, det var länge sen han var iväg och roade sig och det är väl bra om han umgås med folk på nya jobbet. Jag är mest imponerad över att jag fortfarande är vaken. Fredagskvällar brukar jag knappt kunna hålla ögonen öppna efter kl 20...

Det har varit en smått turbulent jobbvecka, med viss överdrift, och jag har nog anledning att vara trött och lite sliten. Och den slutade i lite irritation över mig själv då jag insåg att det späckade schemat det senaste halvåret gjort att jag inte varit lika nog med schemaplaneringen inför sommaren som jag brukar, Men det är fel åt "rätt" håll; jag har dubbelbokat personal, vilket är bättre än det motsatta men ändock väldigt irriterande.

Men nästa vecka börjar semesterveckorna och då lugnar det ner sig rejält. Från att ha haft en helt mötesfri dag på kanske tre månader så har jag två sådana nästa vecka, plus en ledig fredag. Vi ska ju hålla oss så mötesfria som möjligt under sommaren, förutom sånt som måste hanteras, så det lär fortsätta med en gles kalender, vilket jag ser fram emot. Tid att pyssla med lite annat.

Och i helgen har vi inget inbokat heller, vad jag vet. Det känns bra. Jag ska försöka göra färdigt i trädgården, något som inte blivit av i veckan då det plötsligt (men väldigt efterlängtat av växtligheten) blev regniga dagar. Bra ursäkt att sitta inne, om inte annat...

tisdag, juni 12, 2018

Självbeslutsamhet

"Ska jag gå ut och fortsätta med min trädgårdshörna eller ska jag koka te och lägga upp fötterna i soffan och se en film?" Det var funderingen för en timme sen. Jag kom på den briljanta lösningen att sätta igång ett avsnitt av The Crown (2016) medan jag kollade lite nyheter på datorn medan jag bestämde mig. Och därmed hade jag ju lite bestämt mig utan att ha behövt ta ett beslut. Ungefär...

Jag skulle ha behövt gå ut en stund och det hade säkert gjort det här trötta huvudet gott med lite frisk havsluft och den meditativa känsla som trädgårdsarbete faktiskt ger mig. Men jag gav in för tröttheten och lättjan istället ikväll. Det lite kyliga och mulna vädret hjälpte till att övertyga mig om det.

När avsnittet är slut får vi se om jag lyckas ta beslut om vilken film jag ska se till mitt te. Det har varit stora beslut hela dagen idag så jag har väl helt enkelt inte riktigt ork att fortsätta på hemma plan också, så vi får väl se vad det blir. Mina pengar är nog på youtube-klipp på allehanda brittiska tv-program.

lördag, juni 09, 2018

Mitt hem och min trädgård

Läste just att "din gräsmatta speglar din personlighet". Jag hoppas det inte stämmer. Jag har just klippt vår och den är inte i något superbt skick direkt. Uppe där den stora tallen är har gräsmattan nästan omvandlats till skogsträdgård med alla kottar, torra träpinnar och barr som tillsammans antagligen är fler än antalet gröna grässtrån. På sina håll börjar det sticka upp stora stenar som jag får anstränga mig för att inte misshandla gränsklipparen med och på andra håll är det hål i marken eller rent av mossa. Svärfar har sagt att han ska låna ut nån slags rivmaskin, vilket visst ska vara bra för att få tillbaka liv i gräsmattan med. På sina håll tror jag att vi kommer behöva jämna ut med ny jord och så ny gräsmatta.

Jag gillar att klippa gräset och har som oftast alls inget emot att det blivit min uppgift. Det ger mig möjlighet att skingra lite tankar och känns som oftast nästan terapeutiskt. Mestadels lyssnar jag på poddar eller musik; idag var det Kermode & Mayo-filmpodden; den enda pod jag på riktigt tokgillar.

Vi har tvättat och sjösatt segelbåten idag också. Det tog hela förmiddagen. Sen spenderades eftermiddagen i stan inhandlandes saker som saknades till båten och mellan ett par av de ärendena så hann vi förbi Plantagen för att köpa hem ett gäng säckar jord och täckbark. Imorgon då M och svärfar seglar hit båten hoppas jag hinna greja lite med trädgården och åtminstone börja få till min tänkta köksträdgård som inte blivit av trots att den skulle varit i bruk redan förra sommaren.

Och så måste jag ta hand om och göra nåt av rabarbern som äntligen vuxit sig stor. Klassiker som paj  och rabarberkaka finns i tanken. Och så måste jag städa köket som aldrig tycks få vara städat längre. Det finns en tendens att framför allt köksbordet fylls på med blandade verktyg och datorsaker av nån anledning. Jag vet inte hur det kommer sig men det krockar med min önskan om att ha ett rent köksbord med en duk och gärna lite blommor och/eller en fruktskål...

Många saker på söndagslistan med andra ord. Fast egentligen skulle jag helst av allt bara vilja sova under en filt på en av solstolarna i trädgården och hämta energi genom att djupandas havsluft.

Andra som tänker högt

En hel vecka har gått, rackarns fort som vanligt numera. En vecka full av funderingar, såsom de senaste veckorna varit i nån slags ökande utsträckning. Funderingar, självrannsakan, irritation, lite ledsamhet, mycket trötthet, en del stress men även en del skratt. Busy week, med andra ord. Det är en del hjärnverksamhet på gång. Jag vet inte vart det ska ta vägen riktigt, just nu känns det som att jag har en hel bok i huvudet.

Apropå tankar så läste jag kloka, och igenkännbara, funderingar hos en relativt nyfunnen släkting till mig. Tremänning på norrländska, syssling där hon bor. En person som förvånande ofta skriver saker jag kan relatera till nästan som om det vore mina egna ord. En klok, eftertänksam och intressant tremänning jag inte träffat sedan barnsben men som jag ändå känner nån slags intressant koppling till. Så dagens tips blir en länk till Fru Månssons senaste blogginlägg.

lördag, juni 02, 2018

Love

Under några veckors tid har jag tagit mig igenom de tre säsonger av Love (2016) som finns på Netflix (vilket också är alla som gjorts, den har avslutats i och med den tredje säsongen). Under tiden jag kollat har jag pendlat i vad jag tycker mer än jag troligen någonsin gjort då jag sett någon annan serie förut. En bit in i första säsongen var jag till exempel väldigt nära att sluta se den då jag insåg att jag störde mig rätt mycket på båda huvudrollerna, Mickey (Gillian Jacobs) och Gus (Paul Rust).

Till stor del tror jag att jag störde mig på Gus för att han påminde mig så mycket om en gammal kärlek jag haft. Lite tyst dömande, på lite höga hästar ibland för att i andra andetaget hyfsat lättsamt släppa tidigare övertygelser. Samtidigt fin och mysig, välvillig och tålmodig, kärleksfull och väldigt nerdig. Och jag tror att det blev lite till Gus nackdel den här gången, likheten. Mickey gillade jag ibland jättemycket för att sedan störa mig lika mycket på henne nästa stund. Så frustrerande att se henne sabba saker för sig själv hela tiden. Eller ja, det var de faktiskt rätt duktiga på bägge.

Bertie
Nej, i den här serien var det istället bifigurerna som briljerade och gjorde mig intresserad och villig att fortsätta se. De kändes varmare, lite mer genuina, roligare och definitivt mer intressanta. Jag skulle inte ha något emot att ha följt Bertie (Claudia O'Doherty) i en egen serie. Så snart hon kändes snudd på störigt snäll och skötsam så fick hon ur sig något galet eller vände på en situation på ett rätt oväntat sätt. Så ska jag rekommendera serien av någon anledning, vilket jag lutar åt att göra trots allt, så är det främst för Berties skull. Betyget på serien blir 3/5.

torsdag, maj 31, 2018

Riktiga vänner växer inte på träd

Det finns helt klart personer som liksom nästan känner på sig när det är bra läge att göra sig påmind. Finns det nåt finare att få en dag då man känner sig lite halvusel, lite ifrågasatt, lite för duktig, lite ensam, lite för allt-möjligt, ganska ful och framför allt rätt trött? Det damp ner igår kväll i precis rätt tid, på nåt vis. Nästan så att den här vetgiriga gamla häxan blev lite tårögd en stund.

söndag, maj 27, 2018

Mera bus

Gårdagens "busande" har kanske till sist gett lite resultat. Eller kanske snarare de tre omgångarna tillsammans. Den ska ju fortsätta verka under 48 timmar efter påstrykning så det är säkert en samlad kraft av alla försöken. Jag skulle dock inte säga att jag har en solbränna att reagera på direkt. Men jag ser skillnad från områden jag inte smörjt in (medvetet just av den anledningen).

Googlade lite och hittade recensioner på inköpsställen lite här och var som sa liknande saker. Den stora massan är supernöjda, men så sticker det in en och annan person med, liksom jag, väldigt ljus hy som säger sig knappt fått nån effekt alls trots flera försök på kort tid. Så det är kanske inte bara jag. Märkligt är bara förnamnet. Typiskt en sån sak som jag skulle vilja orsaken till. Bara för att förstå och veta.

Funderar på att beställa en annan från samma märke och se om den funkar bättre. De har en som heter Winter Skin, eller nåt liknande, som ska vara speciellt för ljus hy.