Under några veckors tid har jag tagit mig igenom de tre säsonger av Love (2016) som finns på Netflix (vilket också är alla som gjorts, den har avslutats i och med den tredje säsongen). Under tiden jag kollat har jag pendlat i vad jag tycker mer än jag troligen någonsin gjort då jag sett någon annan serie förut. En bit in i första säsongen var jag till exempel väldigt nära att sluta se den då jag insåg att jag störde mig rätt mycket på båda huvudrollerna, Mickey (Gillian Jacobs) och Gus (Paul Rust).
Till stor del tror jag att jag störde mig på Gus för att han påminde mig så mycket om en gammal kärlek jag haft. Lite tyst dömande, på lite höga hästar ibland för att i andra andetaget hyfsat lättsamt släppa tidigare övertygelser. Samtidigt fin och mysig, välvillig och tålmodig, kärleksfull och väldigt nerdig. Och jag tror att det blev lite till Gus nackdel den här gången, likheten. Mickey gillade jag ibland jättemycket för att sedan störa mig lika mycket på henne nästa stund. Så frustrerande att se henne sabba saker för sig själv hela tiden. Eller ja, det var de faktiskt rätt duktiga på bägge.
 |
| Bertie |
Nej, i den här serien var det istället bifigurerna som briljerade och gjorde mig intresserad och villig att fortsätta se. De kändes varmare, lite mer genuina, roligare och definitivt mer intressanta. Jag skulle inte ha något emot att ha följt Bertie (Claudia O'Doherty) i en egen serie. Så snart hon kändes snudd på störigt snäll och skötsam så fick hon ur sig något galet eller vände på en situation på ett rätt oväntat sätt. Så ska jag rekommendera serien av någon anledning, vilket jag lutar åt att göra trots allt, så är det främst för Berties skull. Betyget på serien blir 3/5.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar